Jag läser med ökande ont i magen uppgifter om hur det gick till när två (eller tre?) miljarder i höjd A-kasseersättning på några dagar försvann och sedan återuppstod i socialdemokraternas skuggbudget. Vad var det egentligen som hände? Och jag börjar undra över vad som hände med biståndsbudgeten. Där försvann en miljard. Gick den till A-kassan?
För i vår biståndsbudget hade vi ägnat oss åt samma kreativa bokföring som biståndsminister Gunilla Carlsson, där en miljard av biståndsbudgeten fördes över till statskassan genom att kalla det skuldavskrivningar. En miljard av i runda siffror 30 miljarder hade försvunnit från biståndsbudgeten. Helt på tvärs mot en alldeles färsk riksdagsmotion av tretton socialdemokratiska ledamöter. En motion som förankrats i (s) gruppen i utrikesutskottet, det utskott där biståndsbudgeten tagits fram. Jag har skrivit om det här .
Först trodde jag att det var en ren miss i hastigheten. Men hur missar man en miljard?
Så jag skrev till (s) medlemmarna i utrikesutskottet, där Urban Ahlin är utrikespolitisk talesperson, och frågade vad som hänt. Varför hade vi inte stått vid vårt ord, och avstått från de orättfärdiga skuldavskrivningarna? Alla, inklusive Urban Ahlin, hänvisade till vår nytillträdde biståndspolitiska talespersonen, Kenneth Forslund. Jag skrev flera brev till Kenneth, utan att få svar.
Till slut fick jag ett långt brev , men fortfarande utan svar på den viktigaste frågan. Jag fortsatte skriva, också till ordföranden i mitt partidistrikt, Veronica Palm, som också sitter i Verkställande utskottet. Hon svarade först att ” Det är riksdagsgruppen som beslutar om budgetmotionen, och där fördelar vi arbetet efter utskotten så Kenneth eller Urban är nog bäst skickad att förklara detaljerna. Men kort så gör vi en stramare bedömning av DAC-fähighet i biståndet än vad regeringen gör. Vi accepterar alltså inte den högre summa som hela skuldavskrivningar från 70-talet innebär. Att vi överhuvud taget använder delar av biståndsramen till skuldavskrivningar är intet nytt, men vi har aldrig blåst på med hela räntan som regeringen gör.”
När jag svarade Veronica att det är just vad vi hade gjort, så lovade hon att kolla upp det. Sen blev det väldigt tyst.
Min slutsats blir att man medvetet (och för några kanske omedvetet) hade valt att minska biståndsbudgeten, så att vi inte uppfyllde enprocentsmålet, ett mål som vi socialdemokrater drivit länge, och där vi har ett stolt arv, för att prioritera andra politikområden.
Det är givet att bland allt det vi vill göra så måste vi prioritera. Men vi måste stå för våra prioriteringar, och ärligt diskutera dem. Om vi väljer A-kassehöjningar framför att prioritera ett utvecklingssamarbete som hjälper kamrater i andra länder att komma ikapp så måste vi säga det.
Att smyga om det kallar jag skenheligt. Att vara tydlig och alltid, alltid tala sanning är grunden för en trovärdig politik.
Sara Gunnerud skriver om dubbelspelet om skuggbudgeten.
Sosseväljaren 