Monthly Archives: February 2011

Det blir ingen förnyelse av partistyrelsen

Nu har ombuden till den extra partikongressen blivit valda. Jag undrar vad de kommer att få rösta på. Och jag kommer att tänka på dem, den där timmen på fredagen då de har chansen att uttala sig om valberedningens förslag till partiordförande. Alla 350 ombud. Sen kommer de att rösta. Och när de har gjort det vad händer då? Det sas att även partistyrelsen och verkställande utskottet skulle prövas. Men var finns tiden för att diskutera det, och vad kommer de att få rösta på? Kommer alltihop att ske den där timmen på fredagen? Jag skrev till de 26 ledamöterna och 15 suppleanterna i partistyrelsen och frågade:

Hej,

I december förra året sa Ibrahim Baylan i Ekot att: ”Samtliga VU och partistyrelseplatser står till valberedningens förfogande. (…) Jag förutsätter att var och en känner respekt för valberedningens arbete och om valberedningen vill göra större förändringar ska det vara fritt fram för valberedningen att kunna göra det.”

Jag undrar därför om du tänker ställa din plats till förfogande i partistyrelsen på den extra partikongressen?

Bästa hälsningar, Gunilla Källenius

Arton svarade. De första svaren jag läste var ju OK: ”Tack för ditt e-brev. Som Ibrahim säger så står min plats till valberedningens förfogande och om de så önskar kommer jag att ställa den till kongressens förfogande”.

Eller så här: ”Valberedningen har fått stöd från hela partistyrelsen att pröva förtroendet för hela partistyrelsen. Och jag tycker det är bra.”

Sen kom ett lite konstigt svar:

”Min plats i partistyrelsen har prövats av … distrktsstyrelsen vid styrelsens sammanträde den 17 januari. Styrelsen beslutade meddela valberedningen att de hade fortsatt förtroende för att jag var kvar som ledamot i partistyrelsen. Om inte distriktstyrelsen haft förtroendet hade jag givetvis lämnat och fyllnads val hade gjorts på den extra kongressen.”

Men hur var det nu, jag var tvungen att ställa en följdfråga:

”Men du sitter själv ordförande i distriktsstyrelsen. Hur gjorde ni då?”

Svaret blev:

”Självklart så deltog jag inte på den besluts punkten. Var inte ens närvarande vid diskussionen i styrelsen. Då de vice ordföranden hade förhinder leddes mötet av den ledamot som längs varit vald i styrelsen. För min del och antagligen för de flesta andra handlar alla förtroende uppdrag om just förtroende. Har man inte förtroende så lämnar man. Normalt sker denna prövning vart fjärde är i samband med ordinarie kongress när det gäller partistyrelsen men som ett led i omstarten av partiet så prövades förtroendet av samtliga ledamöter i partistyrelsen i respektive distriksstyrelse. Förtroendet som ordförande i partistriktet sker varje år på distriktskongresser.”

Så distriktsstyrelsen utser sin egen ordförande till ledamot i partistyrelsen. Och när frågan om förtroende uppstår går man tillbaka till samma styrelse som fattar samma beslut. För det är ju partidistrikten som utser ledamöter till partistyrelsen. Och alla utom en är de ledamöter (eller i 17 fall rentav ordförande) i distriktsstyrelsen därhemma. Som i sin tur, som sagt, utser bland sig själva distriktets representant i partistyrelsen.

De flesta hade svarat att de hade ställt sin plats till förfogande, ibland med en brasklapp, ”om de i så fall önskar”, Så jag skrev en följdfråga:

”Har distriktsstyrelsen tagit ställning till att du ställt din plats till förfogande? ”

Så här kunde svaren se ut: ”Jag har från Partidistriktets styrelse i … på nytt blivit föreslagen till partistyrelsen, frågan är överlämnad till valberedningen och till sist kongressen för beslut.” Eller: ”Ja. Vår styrelse har prövat, och gett förnyat förtroende för mig.”

Ett svar att fundera över är det här:” Det är partidistriktets ordförande som har gjort det, hur han gått tillväga vet jag inte riktigt.” Endast en (själv distriktsordförande) var mycket tydlig med att det var en fråga mellan honom och valberedningen: ”Ingen som helst fråga för distriktsstyrelsen, Jag har svarat valberedningen, styrelsen ej inblandad”.

En ledamot förklarade proceduren så här för mig:

”Valberedningen har fått i uppdrag att pröva förtroendet för hela partistyrelsen. Partistyrelsen i socialdemokraterna är närmast att betrakta som ett representantskap där var och en representerar sitt distrikt. Distriktsstyrelsen utöver mig har diskuterat och fått uttala sig om mitt förtroende till valberedningen som därefter tar diskussionen med enskilda företrädare. Därefter ska valberedningen titta på ordförandefrågan och efter det tittar man på det verkställande utskottet.”

Så valberedningen går helt enkelt tillbaka till distriktsstyrelsen och frågar om den fortfarande har förtroende för sin egen styrelseordförande/ledamot. Och konstigt vore det väl annars om den inte hade det. Och ännu konstigare vore det om valberedningen fattade något annat beslut. Och inte kan jag tro att det har diskuterats med de vanliga medlemmarna i respektive distrikt heller. Så inte lär det bli någon förnyelse i partistyrelsen den här gången i alla fall, och den där timmen till diskussion kommer nog att räcka.

 Andra som skrivit på samma ämne: Sandro Wennberg , Johan Westerholm , Annika Högberg

Advertisements

Tack för alla svar!

Det gläder mig om det jag skrev kan bidra till en öppnare diskussion. Jag vill först säga att det jag beskriver inte är en enkät om vem kandidaterna tänkte rösta för, ”om det blir tillfälle”, eftersom min inledande fråga i högsta grad var ledande. Hade jag i stället ställt en öppen fråga typ ”vem vill du ha som partiledare?” hade resultatet kanske blivit annorlunda. Däremot tycker jag följdfrågorna gav mycket intressant information, eller snarare ytterligare frågor, något som jag kommenterat på Annika Högbergs blogg, frågor som varför man tror att beslut ska fattas i slutna rum, varför ombudskandidaterna har så olika uppfattning om sitt mandat, varför det är så svårt att få en uppfattning om deras åsikter när det är så lätt att lägga ut det på nätet, varför det inte går att nå dem om de nu vill vara min representant, varför styrelsen hämtar in information och sedan inte lämnar ut den när det är så lätt, etc etc , eller som Alexandra Einerstam uttryckte det: Är partimedlemmar onödiga?

Sen kommer frågor som ligger bortom ombuden och styrelsen, och det är ju hela systemet, med Valkommissionen och att man inte vet vilka kandidaterna till partiordförandeskapet är och allt det där.

Och självklart, så här kan man inte ha det, det här är inte representativ demokrati, det är bara en enda röra, där den som skriker högst, eller viskar bäst i korridorerna, vinner. Jag blev bekymrad när jag fick veta ungefär att ” vänta du bara, du ska se att det blir bra, jag vet …”, där det verkade som om allt redan var avgjort, och jag skulle säkert bli nöjd. I så fall, varför höll vi på? Och varför var det viktigt att ”Stockholm måste hålla ihop ifall vi önskar ha något verkligt inflytande i diskussionerna med de andra partidistrikten”, som någon uttryckte det? Jag kanske har mer gemensamt med medlemmar i ett annat distrikt, där min röst skulle väga tyngre. Därför håller jag med Jesper Alex Petersen, och jag tror att det starkaste argumentet för att alla medlemmar ska kunna rösta direkt, och inte genom ombud, är att den som blir ordförande blir vald för att merparten av medlemmarna vill ha henne, och inte för att ledarna för några distrikt har gått ihop och vunnit över de andra distrikten, eller kohandlat sig fram till en kompromiss. Det var någon häromdan som uttryckte det som att med det här systemet hade Obama aldrig vunnit valet.


Hur väljer vi partiordförande?

Jag har alltid röstat socialdemokratiskt, men har bortsett från en kort period på 70-talet inte varit medlem i partiet. För ett år sen kände jag att det var dags att vara med igen, och jag hade också mer tid att ägna mig åt politiken. Valresultatet blev förstås en besvikelse, men jag såg också en möjlighet till förnyelse, och den förnyelsen ville jag bidra till. En ny partiledare skulle väljas. Politikens innehåll är det viktigaste, och därför letade jag efter någon som tydligt uttryckte det jag kände var viktigt. Den personen var Lena Sommestad. Därför blev jag glad när Socialdemokratiska partidistriktet gick ut med en enkät där vi fick beskriva de kriterier vi tyckte var viktiga för en partiledare, och också ange namn på den person vi tyckte uppfyllde kriterierna. Jag skrev Lena Sommestad. Det kunde ha varit någon annan.

Nästa steg var att nominera de personer som skulle representera Stockholm vid den extra partikongress som skulle välja ny partiledare (eller partiordförande som det heter). Eftersom jag var ny och inte kände medlemmarna i Stockholm valde jag att inte nominera någon. Men sen var det dags att rösta på de 20 personer som skulle representera mig på partikongressen.

Val av representanter till partikongressen

På den valsedel jag fick fanns namnen på 150 personer som nominerats som ombud till kongressen.  Av dem skulle vi välja ut och rösta på 20 personer. Eftersom jag var angelägen att de jag röstade på i sin tur skulle rösta på Lena skrev jag följande brev som jag tänkte skicka till de 150 kandidaterna:

Jag sitter här och ska rösta på ombud till den extra partikongressen. Jag vill gärna ha Lena Sommestad som partiledare. Ska jag rösta på dig?
Bästa hälsningar
Gunilla Källenius

Men det var inte så lätt. De 150 personer som nominerats hittade jag på Stockholms partidistrikts hemsida. En del beskrev sin syn på politiken, någon enstaka beskrev vad han/hon förväntade sig av en partiledare och bara en person nämnde en favorit vid namn. Ganska många fanns där bara med sitt namn och födelseår. Tyvärr fanns inga uppgifter om hur man kunde nå enskilda nominerade, så jag kontaktade kansliet och bad om kontaktinformation, utan att få svar.

Jag drog slutsatsen att de som inte presenterat sig nog inte var särskilt intresserade av att vara min representant, men beslöt att skicka mitt brev till dem ändå. Så jag letade på nätet på olika sätt, de flesta hittade jag på Facebook, en del av de mer officiella kandidaterna hade e-postadresser på partiets hemsida.  

Svar på mitt brev

Av de 95 personer som jag slutligen hittade var det 19 som inte svarade. Femton var medlemmar (inklusive ersättare och adjungerade) i distriktsstyrelsen, av dem valde sex att inte svara. Nästan alla svarade i en positiv anda. Tjugoen svarade direkt att Lena Sommestad var deras kandidat och att de tänkte rösta på henne, i vissa fall med brasklappen ”om det är möjligt”. Ytterligare några var mer eller mindre positiva och tänkte kanske rösta på henne, eller ville ha henne i partiledningen. Sjutton skrev att de hade en annan favorit som de tänkte rösta på. De övriga svarade att de inte hade bestämt sig än, utan ville tänka vidare, alternativt ville invänta valberedningens förslag.

En person var direkt negativ, och svarade: ”Jag respekterar valberedningens arbete och kommer stödja den kandidat de föreslår. Tror det mycket farligt om du (och andra) föregår valberedningens gedigna arbete genom att själva leka valberedning”.

Det här svaret, samt ett antal andra – mindre rakt på sak – bekymrade mig. Här ett exempel:

”Vi har ju en valberedning som arbetar på att lägga fram ett förslag på partikongressen som samtliga partidistrikt kan ställa sig bakom. Jag tror inte att det kommer att finnas fler än ett namn att ta ställning till på kongressen. Och samtalen dessförinnan förs med styrelsen för Stockholms AK”.

Det var många som förutsatte att det bara skulle finnas ett namn att säga ja till när de väl kom till kongressen. Och det namnet skulle alltså tas fram i samråd mellan valberedningen och styrelsen i mitt distrikt, Stockholm. Som en kandidat uttryckte det: ”beslutet om vem man nominerar tas på styrelsen. Och jag sitter inte i styrelsen och har, precis som alla andra kandidater, ingen aning vem styrelsen nominerar”. Så vilket namn skulle styrelsen föreslå valberedningen? Hur visste de vem medlemmarna i Stockholm ville ha?

Vad hände med enkäten?

Men javisst ja, vi hade ju svarat på den där enkäten, där vi talat om vem vi ville ha som partiledare. Så jag skrev till kansliet och frågade om resultatet av enkäten: inget svar. Styrelseordföranden: inget svar. Till slut fick jag följande svar från kommunsekreteraren i Stockholms arbetarekommun (ungefär partisekreteraren i Stockholm, styrelseordförandens närmaste man): ”Beträffande namnförslag kom det in en lång lista, där nog nästan alla redan förekommit i olika mediaspekulationer. En del medlemmar hade angivit många namn, andra några enstaka. Vi har inte för avsikt att publicera någon regelrätt sammanräkning av dessa omnämnanden”. Hoppsan. Styrelsen tänkte alltså inte tala om för oss vem vi ville ha. 

Ombudens mandat

Men hur skulle då ombuden rösta, det kanske ändå skulle bli fler kandidater att välja mellan, och de förväntades rösta enligt majoriteten i Stockholm. Jag skrev och frågade: ”Jag har när jag ställt samma fråga som till dig fått kommentarer som att man ska rösta som delegationen (från Stockholm) i övrigt, och “Eftersom vi tillämpar representativ demokrati tycker jag att det är de valda ombudens skyldighet att rösta enligt de beslut som majoriteten i partidistriktet tar”. Hur ser du på det?”

Svaren visade att det fanns väldigt olika uppfattningar om ombudens roll, och vem de hade mandat ifrån. En del svarade att de tänkte rösta som delegationen från Stockholms AK (vilket jag så småningom förstod betydde arbetarekommunen, dvs partidistriktet) hade bestämt. Det vill säga den delegation om 20 personer som de själva kandiderade till. Andra ansåg som någon uttryckte det att ”eftersom vi tillämpar representativ demokrati tycker jag att det är de valda ombudens skyldighet att rösta enligt de beslut som majoriteten i partidistriktet tar.” Cirkeln sluten, vad vill majoriteten i partidistriktet? En del hävdade med bestämdhet att de tänkte rösta enligt eget huvud: ”Om det var så att partidistriktets styrelse eller representantskapet skulle bestämma vad ombuden till partikongressen skulle tycka kunde vi lika gärna sända Veronica Palm eller Olle Burell ensam med 20 röster”. Eller ännu skarpare: ”Du behöver inte vara rädd för att jag kommer att vika mig för någon partipiska från Stockholms AK. Jag representerar de medlemmar som har röstat på mig i kongressvalet. Medlemmar som tydligt vet vad jag vill, vad jag står för och som vet att jag ogillar fulspel, unken partikultur med mera” Andra återigen såg sig som representanter för dem som valt dem till ombud ”Jag representerar de som kryssat mig – och jag är öppen för samtal och diskussioner under tiden och fram till kongressen. sedan kommer diskussioner ske under kongressen och saker kan hända före beslut tas – då kan man ju inte rösta som det är sagt alla gånger”.

Utan att känna kandidaterna (jag känner faktiskt inte en enda) fick jag ett intryck av att de som hävdade sin rätt att rösta enligt eget huvud var yngre och inte så etablerade i partistrukturen. Det var också de som oftast uttryckte en önskan om en mer öppen process. Efter ett tag tyckte jag mig se ett mönster. De som tydligast hävdade att man skulle rösta enligt majoriteten i partidistriktet var de som befann sig närmast den politiska makten. Av de nio styrelsemedlemmar (inklusive ersättare och adjungerade) som över huvud taget svarade uttryckte merparten att det var viktigt att delegationen höll ihop och att man bör följa vad AK styrelsen nominerar. ”I grunden tycker jag det är viktigt att behålla principen om att man representerar hela distriktet och att man ska känna av och föra distriktets talan”. Kanske inte så konstigt eftersom styrelsen också definierar vad majoriteten tycker.

Men det fanns också reservationer: ”Sen är det klart, om man känner att man verkligen inte kan stå för ett beslut, då får man väl justera ut sig och be en ersättare gå in. Man ska inte fatta beslut man inte kan stå bakom” eller: “Om det skulle vara så att det finns flera kandidater i slutet så blir det säkerligen först en omröstning i Stockholmsdelegationen för att bestämma vem Stockholm ska stöda. I ett sådant läge beror det nog på hur jag gör: Om en kandidat är allt jag inte vill ha (mossig, inte ett dugg förnyelse och lite för mycket förknippad med S för 10 år sedan) och den andra är det jag helst vill ha (Progressiv, skärpt, öppen, inte mossig och känns förknippad med förnyelse) då kommer jag att reservera mig och driva efter det jag vill ha. Är kandidaterna lika varandra men lite olika profil och det känns möjligt att leva med båda två kommer jag nog foga mig efter majoritetsbeslut i delegationen”.

En styrelsemedlem uttryckte det så här: ”Medlemsenkäten används som ett av flera viktiga underlag när vi funderar över vilken/vilka kandidater som styrelsen för fram i diskussionerna med de andra partidistrikten runt om i landet.” Han skrev också: ”Sen tycker jag att det är viktigt att eventuella ordförandekandidater har stöd i flera partidistrikt och i synnerhet sitt hemma partidistrikt. För mig är det viktigt att vi får en ordförande som HELA partiet kan samla sig bakom”. Så om en person är favorit bland vanliga medlemmar i hela landet, och kanske vid en öppen och direkt omröstning rent av skulle vinna så kan hon försvinna på vägen för att hon inte är huvudkandidat hos ledningen i något distrikt.

Så här svarade jag kommunsekreteraren:

”Hej och tack för ditt svar. Jag tror ni gör helt fel i att inte publicera det (dvs resultatet av enkäten). Den typen av enkät är mycket enkel att sammanställa, oavsett om de som svarat har gjort på lite olika sätt. Öppenhet i processen är vad som är allra viktigast just nu, för att vi ska känna oss delaktiga, och känna att vår röst har betydelse. Motsatsen skapar bara misstänksamhet, och tvivel på vad AK förmedlar till valberedningen.”  

Och hur röstade jag?

Vad som särskilt bekymrade mig var att några kongresskandidater verkade finna det helt naturligt att åka till kongressen och välja den kandidat som valberedningen föreslår, utan att ens veta vem deras egen distriktsstyrelse har föreslagit eller vem deras kamrater i distriktet föredrar. Men min oro att jag skulle ha svårt att hitta 20 kandidater att rösta på försvann. Jag fick många eftertänksamma och kloka svar, som visade stor oro och omsorg om partiet, och vilja till förnyelse, oavsett vilken partiledarkandidat som var deras favorit. Samtidigt undrar jag hur många av dem som verkligen kommer att få komma till kongressen. Jag röstade inte på något av de gamla och kända namnen, de kommer att komma med ändå, och utrymmet för ”mina” kandidater är mycket litet. Vi får se hur det går.