Monthly Archives: May 2011

Brev till Kent Härstedt

Hej Kent,

När jag gick med i partiet så var det för att jag ville ha större möjlighet att påverka politiken. Jag ville helt enkelt ha större inflytande. Och jag vill bidra i arbetet. Jag tror att det är många som har särskilda frågor som de brinner för, och som tror att det partipolitiska arbetet är en väg att fixa det.

Mina frågor är bistånd och forskning, och sambandet mellan dem. Jag förfäras av hur den nuvarande regeringen, med Gunilla Carlsson som biståndsminister, demonterar Sveriges bistånd, genom att lägga allt mer av biståndsmedlen på annat, som till svenska ambassader, och till privata företag, medan det viktiga forskningsbiståndet krymper. Det diskuterar jag på en annan blogg

I november 2009 var det extra förfärligt. Jag var lite naiv och trodde att du med kraft skulle engagera dig i frågan, bara vi förklarade för dig hur viktigt det var. Du är riksdagsman, och socialdemokraternas biståndspolitiska talesperson. Jag försökte få kontakt med dig när jag och andra var som mest upprörda, men fick aldrig något svar. På din hemsida  (”på Internet sedan 12 maj 1998”) ligger fortfarande mitt brev från november 2009 obesvarat. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom sista noteringen i kalendariet är från slutet av 2006.

När jag i morse i P1 åter hörde Gunilla Carlsson försöka förklara sin kreativa bokföring när det gäller biståndet och det var Vänsterpartiets biståndspolitiske talesperson som uttalade sig så undrade jag var du var. Kanske du inte längre var talesperson? Vi har ju haft en del omflyttningar i riksdagen, minst sagt. Jag ringde partistyrelsens kansli, och efter mycket bläddrande bland papper fick jag beskedet att biståndspolitisk talesperson var Urban Ahlin.

Jag kände mig inte riktigt säker på svaret, han lät själv ganska osäker, och det är ju som sagt omorganisation på gång, så jag ringde till den politiska sekreteraren i Utrikesutskottet, och fick ett annat besked: ”Kent Härstedt är biståndspolitisk talesperson, Urban Ahlin är utrikespolitisk talesperson.” Men fick också veta att det är Urban Ahlin som har det övergripande ansvaret för biståndspolitiska frågor.

Jag gjorde också en annan sak i morse, jag testade att bli ”vän” med dig på Facebook. Det gick bra. Men det finns ingen statusrad där man kan ställa direkta frågor, utan jag gick in under din egen statusuppdatering. Fick faktiskt svar ganska omgående: ”Ja, jag är biståndstalesperson för (s) och har flera gånger kritiserad att alltmer pengar tas från biståndet till andra ändamål. jag tycker man skall arbeta för att skärpa regelverket!”

Hurra, vi har kontakt!

Min första fråga till dig är om det verkligen är du som är talesperson i biståndsfrågor? För vad betyder det att du har ansvar, men att Urban Ahlin har det övergripande ansvaret? Vilka frågor kan du agera i och vilka inte? Hur kan du profilera dig och vara tydlig?

Hur som helst, min andra fråga är hur vi kan hjälpas åt? Jag tror inte jag är ensam om att vara intresserad av (och ha viss kunskap om) biståndsfrågor. Hur kan vi föra debatten så att vi till 2014 har en tydlig biståndspolitik i partiprogrammet? Är det du eller Urban som deltar i det arbetet i programkommissionen?

Min tredje fråga är ett förslag: Varför inte föregripa organisationsutredningens arbete och till att börja med bilda en öppen Facebook-grupp för att diskutera just biståndsfrågor, både de mest akuta när Gunilla Carlsson gör ett av alla sina utspel, och de mer långsiktiga om hur vår biståndspolitik ska se ut? Så kan vi bidra till att göra vårt parti till det mest öppna, nyfikna och ödmjuka i sitt arbete som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin lovat oss?

Andra som bloggat om politiken som behöver organisationen och flera aktörer:  PeterHögberg , Martin Moberg och Staffan Lindström


Organisationen ska organisera sig

Nu har äntligen direktiven kommit för den nya organisationsutredning som Carin Jämtin utlovade på den senaste partikongressen och som hon ska leda. Om ni vill läsa så finns direktiven här.  Det finns mycket att hoppas på.

Något jag särskilt fäste mig vid var att organisationsutredningen ska “ge förslag på antal obligatoriska organisationsled och deras inbördes ansvarsfördelning, samt förändringar i beslutsstruktur i fråga om antal beslutsorgan och dess sammansättning, däribland särskilt förtroenderådets uppgift och roll“.

Om de gör ett bra jobb kanske vi som medlemmar får det lättare nästa gång vi ska välja partiordförande. Kanske behöver inte våra beslut passera alla dessa led som finns i dag. I dag kan vi fatta ett beslut som ska passera först ett föreningsmöte, så föreningsstyrelsen, så representantskapet i arbetarekommunen, respektive distriktet, så distriktsstyrelsen, så ombuden till partikongressen, sen partiledningen, och sist verkställande utskottet och partiordföranden.

Sen finns det på distriktsnivå sidoorganisationer (S-kvinnor, broderskapsrörelsen, SSU) som har representanter i distriktsstyrelsen, och utskott eller så kallade mellanled (allmänna utskottet invandrarutskottet, fackliga utskottet) som har särskilt inflytande och som ska höras av styrelsen när beslut ska fattas. Och så har vi granskningsutskottet som ska se till att styrelsen sköter sig.  I partistyrelsen är det samma sak.

Alla ska de ha möten och bestämma saker och ting. De ska utse sina representanter i nästa led. Gäller det personval så ska valberedningar utses och sammanträda för att komma med sina förslag.  

Där har vi områdesorganisationerna med sina styrelser och valberedningar, och som tillsammans med valkretsförbunden ska nominera till kommun och landstingsvalen. Sen ska ledamöter utses till alla nämnder och styrelser i kommuner och landsting.

Så har vi förtroenderådet, denna ”demokratins blindtarm”, som  Johanna Graf uttryckte det, som ska utses av verkställande utskottet och som i sin tur ska utse valberedningen som ska föreslå partiordförande.

Sen har vi tjänstemännen, ombudsmännen i alla arbetarekommuner och distrikt som bestämmer mer än vi ofta tror.

Med 108.000 medlemmar finns det i dag en post för nästan varenda en i något av alla dessa led. Man kan ägna mycket tid till att sitta på möten och välja sina representanter och slåss om positioner i stället för att ägna sig åt den riktiga politiken. Men tänk om vi fick lite mer ordning och reda, med färre mellanled och parallella och konkurrerande beslutsvägar. Då  kunde vi ägna tiden åt det politiska samtalet i stället.

Men jag blir orolig när jag ser på sammansättningen av arbetsgruppen som ska ta fram förslagen. Det är nuvarande eller tidigare kommunpolitiker, distriktsordförande och ombudsmän, medlemmar av partistyrelsen, verkställande utskottet och riksdagsledamöter. Ja, de representerar de flesta av alla dessa organisationsled och sidoorganisationer. Jag undrar hur lätt det är då att gå utanför ramen och se nya möjligheter?

Det är bara att hoppas att gruppen ska vara lika öppen, nyfiken och ödmjuk i sitt arbete som kriskommissionen föreslagit att vårt parti ska bli och som Carin Jämtin lovat oss.

Alexandra   Einerstam, Martin  Moberg, Staffan  Lindström, Johan Westerholm,   Peter Johansson   på samma tema


Det finns något som heter jäv

Jag har till nyligen sett politiska förtroendeuppdrag som något ganska betungande, som man gör för att man verkligen tror att det är viktigt, ibland av plikt, eller i vissa fall för att få makt.

De flesta som arbetar politiskt gör det på sin fritid, helt utan ekonomisk ersättning. De kan ibland sitta i någon nämnd, och få ett arvode för att vara med på möten, och om de gör en resa kan de få kompensation för lönebortfall i sina vanliga jobb. Man går från det vanliga jobbet till kvällens nämndsammanträde. Man använder sin lediga helg till att göra ett studiebesök. Det är vad jag menar med ett förtroendeuppdrag, en samhällstjänst.

Jag har först nyligen förstått att politiken kan vara en karriärväg, inte bara en brinnande längtan efter att skapa ett bättre samhälle. Det finns heltidsjobb, med höga löner. Som att vara riksdagsman. Och att vara borgarråd, inser jag, ger en  lön (i medel 100.000 i månaden) som jag aldrig varit nära i mitt yrkesverksamma liv. Och om man inte blir borgarråd så kan man bli  “arvoderad politiker”   i Stadshuset, med en riktig heltidslön, som inte är dålig. Som sådan får man också, till skillnad från borgarråden, ha hur många arvoderade uppdrag i stadens nämnder och styrelser som helst. Med arvodena för ett par sådana uppdrag kommer man tillsammans med grundlönen (som är 65% av borgarrådslönen) ledigt upp i en total månadslön som till och med är högre än borgarrådens.

Kommunens politiska tjänstemän avlönas med skattemedel. Då ska inte pengarna användas som belöning för lång och trogen tjänst eller för att sparka någon snett uppåt vänster. För det är ju våra pengar det handlar om. Och vi förväntar oss att pengarna kommer politiken till godo, inte bara så att de bästa möjliga besluten fattas i nämnder och styrelser, utan så att vår politik förmedlas på det mest slagkraftiga sätt som bara är möjligt.

Det får inte heller finnas minsta misstanke att det finns en egen agenda hos dem som fattar besluten. För att undvika den risken finns det för offentliganställda väldigt stränga regler för jäv. Av bitter erfarenhet har vi lärt oss att det inte räcker att lita på den goda viljan när det kommer till pengar. Och för den delen inte heller när det gäller makt. Av det skälet finns till exempel lagen om jäv i stat och kommun. Vad lagen betyder för offentligt anställda finns beskrivet här : Du är jävig

• om du eller någon närstående är sökande i ärendet eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för dig eller en närstående,

• när ett ärende överklagats eller av annat skäl ska avgöras i en högre instans och du tidigare deltagit i den slutliga handläggningen i den lägre instansen.

Du kan också vara jävig om det finns någon annan särskild omständighet som skulle kunna rubba förtroendet för din opartiskhet, till exempel om du är

• vän eller ovän med någon som är part eller intressent i ärendet,

• ekonomiskt beroende av en part eller intressent,

• engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning.

I mitt yrkesområde (medicinsk forskning) är det i dag en självklarhet att så fort det rör sig om pengar eller makt, i form av forskningsanslag eller tjänster, så gäller jävsreglerna.  Ingen får sitta i en rekryteringsgrupp där han eller hon haft ett vetenskapligt eller yrkesmässigt samarbete med någon av de sökande. Ingen får vara med i en prioriteringsgrupp som fördelar pengar till någon man samarbetat med. Därför ringde alla klockor i mitt huvud i samband med det senaste borgarrådsvalet. Det var ju styrelsen som var valberedning. Var det nåt som inte stämde där?

Vad jag förstår är det så att många socialdemokrater i Stockholm som sitter på tunga poster tillhör samma generation, de flesta har känt varandra sen SSU, och flera är gifta eller på annat sätt släkt med varann. I sådana miljöer finns alltid risk att hamna i jävssituationer när beslut ska fattas.

Och valberedningar är förstås de mest känsliga för jäv. Flera kamrater har skrivit till mig och föreslagit att just denna typ av beroendeförhållanden kan vara en möjlig orsak till styrelsens (obegripliga) agerande i det senaste borgarrådsvalet där valberedningen föreslog en kandidat som hade betydligt färre nomineringar   (34 mot 55) än en annan kandidat. Och det är inte bra. Det räcker med den sista beskrivningen av jäv: engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning för att förstå det. Ju mindre öppenhet desto lättare uppstår misstankar att folk håller varandra om ryggen.

Vid lite närmare granskning av tillsättningarna av de tre nuvarande socialdemokratiska borgarråden Tomas Rudin, Roger Mogert och Karin Wanngård i Stadshuset visar faktiskt alla exempel på jäv av olika grad. Vid tillsättning av borgarråd fungerar styrelsen som valberedning. Det faktum att Karin Wanngård först satt ordförande i den valberedning där Veronica Palm föreslogs till styrelseordförande och att sedan Veronica Palm satt ordförande i styrelsen som föreslog Karin Wanngård till borgarråd är ett exempel där misstanke lätt kan uppkomma. Likaså det faktum att Karin Wanngårds man K-G Westlund är medlem (ersättare) i samma styrelse som föreslog henne till borgarråd. Och när Veronica Palm ingår (som ordförande) i den styrelse som föreslår hennes egen man Roger Mogert till omval som borgarråd och hon också pläderar för honom så uppfyller det grunddefinitionen av jäv: om du eller någon närstående är sökande i ärendet eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för dig eller en närstående. Mer jäv kan det knappast bli. Att styrelsen dessutom föreslog en av sina egna, Tomas Rudin, kommunsekreterare och tillika verkställande ledamot av styrelsen, till den tredje borgarrådsposten visar även det hur aningslös styrelsen verkar vara om normala jävsregler. I andra sammanhang hade ett sånt agerande lett till  styrelsens  avgång. Och inte blir det bättre när den eniga styrelsens protokoll är hemligstämplade.

Hur ser då socialdemokraternas jävsregler ut? För så här får det ju inte gå till. Hur har man tänkt i Stockholm? Inte alls verkar det. Självklart finns någonstans regler för hur man undviker jäv. Jag letar i stadgarna. Hittar ingenting. Inte ett ord. Ingenting när det gäller valberedning, ingenting om styrelsebeslut. Ingenting. Så googlar jag. Det finns faktiskt en arbetarekommun som har en policy, Sandvikens AK. De säger i sin Policy för offentliga uppdrag att ” Valberedningen skall alltid ge akt på situationer då någon som deltar i arbetet kan ha partiska grunder för sina överväganden och slutsatser. Eftersom sådana förhållanden kan vara mer eller mindre uppenbara är det viktigt att valberedningen är enig om bedömningen. ”Inte glasklart, och långt ifrån de jävsregler man normalt ser, men det är ändå ett försök. Och de drar också en konsekvens av det: ”Generellt gäller därför att valberedningens ordförande/ledamöter inte själva får kandidera till tunga uppdrag för arbetarekommunen ….”

Min slutsats blir att här är det helt klart något som fattas. Vi bara måste ha regler för jäv. Och de borde finnas i stadgarna. Inte minst för alla nya medlemmar, som vill veta vad som gäller. Det ska inte finnas misstankar om en dold agenda när kandidater vi nominerat plötsligt försvinner , utan att vi får goda förklaringar. Det är då surret uppstår, den gnagande misstron. Det är då pressen börjar nafsa i hälarna . Då är det inte kul. Då tappar man  sugen.

Så vad gör vi? Min uppmaning till representantskapet är att som första åtgärd sätta till en arbetsgrupp för att utarbeta riktlinjer om jäv för Stockholmsdistriktet. Det är inte svårt, det finns bra exempel att låna ifrån. Och i första hand ska man stämma av med reglerna i kommunallagen och förvaltningslagen. För det är de lagarna som i slutändan våra valda tjänstemän i kommun och landsting ska leva efter.  Om vi gör det riktigt bra kan vi bli ett exempel för andra distrikt, och kanske rentav för partiet som helhet. Ja varför inte för de andra partierna också?

Sen har jag ju den bestämda uppfattningen att styrelsen inte ska fungera som valberedning. Och när det gäller flera poster, som till exempel borgarråd, borde vi ha allmän nominering följt av direktval. Eller åtminstone  provval. För vi vill väl bli Sveriges mest öppna nyfikna och ödmjuka parti, som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin lovat oss?