Det var inte meningen att vi skulle välja ordförande

När Veronica Palm i våras talade om att hon ville avgå som ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm fanns chansen till en öppen och transparent process för att välja ny ordförande. Men så blev det inte. I stället hade valberedningen i ett väldigt tidigt skede efter hennes besked frågat Anders Ygeman om han ville ställa upp, långt innan medlemmarna fått en chans att komma med sina förslag.

Så när nomineringarna var klara kom snabbt beskedet: valberedningen föreslår Anders Ygeman. Detta trots att det fanns ytterligare två mycket kompetenta kandidater som medlemmarna föreslagit. Men valberedningen hade ju för länge sen bestämt sig, och de två andra kandidaterna fick beskedet att de inte hade valberedningens stöd.

Ett pressmeddelande gick ut, Ygeman intervjuas och beskriver hur han ser på sin uppgift som ordförande.

Resultatet är att representantskapet den 11 september, då valet ska ske, bara har att acceptera valberedningens förslag. De har ingen möjlighet att välja någon annan. I den här processen blir det alltså valberedningen som bestämmer vem som blir ordförande, långt innan valet.

Medlemmarna fick tre och en halv månad på sig att nominera kandidater, och valberedningen fick därefter knappa två veckor att komma med det förslag som nu ska behandlas på det extra representantskapsmötet 11 september.

Så uppfattar jag att det gick till. Valberedningen och styrelsen får rätta mig om jag har fel.

Hur hade det kunnat gå till?

Ja ungefär så här:

– Styrelsen ger medlemmarna en månad att nominera sina kandidater.

– Valberedningen får tre månader att förbereda valet. På basen av nomineringarna ställer de samman en beskrivning av kandidaterna. De arrangerar öppna hearings med kandidaterna med möjlighet att fråga ut dem om hur de ser på uppgiften som ordförande.

– Valberedningen presenterar kandidaterna vid representantskapet. De påminner om att Socialdemokraterna är ett feministiskt parti, och att den som sitter på den andra viktiga posten i Stockholm AK, kommunsekreteraren, är en man.

– Valet sker.

Så kunde det gått till. Men i stället gör valberedningen så som valberedningar ofta gör, att redan från början veta bäst. Och resultatet i sådana lägen blir att medlemmar känner sig överkörda. Föreningar tappar motivationen. Kompetenta kandidater får inte chansen. Inte minst, den som väljs får ett svagare mandat. Och chansen till förändring går förlorad.

 


De har gjort det igen

De har gjort det igen. Valberedningen föreslår Anders Ygeman.

Jag blev jätteglad när jag läste i AiP att vi hade två enormt kompetenta kvinnliga kandidater till ordförandeposten i Stockholms AK, en populär minister och en lika populär riksdagsledamot, varav en hade fått flest nomineringar av alla. Båda unga, utan bakgrund i Stockholm AKs gamla familjer. Precis den nystart vi behöver. Men det ser inte valberedningen.

Vid valet till kommunsekreterare för inte så länge sen var ett starkt argument för att välja den manliga kandidaten att vi hade en kvinnlig ordförande, och att vi inte kan ha kvinnor på de två viktigaste posterna i Stockholm. Men att ha två män går tydligen bra.

Jag tycker valberedningen borde skämmas. Återigen sumpar de chansen till en öppen och transparent process och chansen till en nystart. Den viktigaste posten i Stockholms AK, och vi får två veckor att smälta deras förslag. Ingen hearing för att fråga ut kandidaterna om vad de vill göra för Stockholm. Bara ett utskick där valberedningens beslut och deras kandidat presenteras, och en lista på de föreningar som nominerat just honom. Information om de andra kandidaterna får medlemmarna hämta någon annanstans.

Jag hoppas att Lawen Redar och Annika Strandhäll står pall och låter representantskapet avgöra den 11 september, och att representantskapet tar valet och ”varannan damernas” mer på allvar än vad valberedningen gjort.

 


Jag litar på representantskapet

Till helgen ska representantskapet i Stockholms AK ta ställning till 131 motioner. Som vanligt ligger organisationsfrågorna sist, och kommer att behandlas när de flesta är trötta och utmattade. Det finns en poäng i det, de ideologiska frågorna ska förstås ta mest plats. Men det är också lite synd. För organisatoriska frågor är viktiga för att göra det politiska arbetet trovärdigt.

I år ska tre motioner (G4-6) behandlas som handlar om hur nomineringarna till listorna inför allmänna val ska gå till, och mer specifikt hur det så kallade valutskottet eller ”valberedningen för upprättande av listor” ska utses. En av motionerna är min egen (G6), som jag skrev i allra sista minuten.

Bakgrunden till alla tre motionerna är hur valutskottet utsågs förra året, och hur valutskottet sedan nominerade till listorna. Den ordinarie valberedningen, som nominerar medlemmar till valutskottet, föreslog fem personer ur sin egen krets, inklusive sin egen ordförande (en hoppade senare av på grund av kritiken som uppstod). Valutskottet (där alltså fyra medlemmar ingår i den ordinarie valberedningen) nominerade sedan tre personer ur valberedningen till valbara platser.

Enligt min uppfattning borde det vara en självklarhet att man inte ska ha något eget inflytande över valutskottet om man själv kandiderar till listorna, eller som konstateras i G4 och G5: ”Vi anser att denna rundgång är ägnad att minska tilltron till valprocessens ändamålsenlighet och vi anser att förfarandet är tveksamt i förhållande till de regler om jäv som antagits av arbetarekommunen.”

Motionerna föreslår antingen 1) att representantskapet uttalar att gällande jävsregler ska gälla fullt ut, dvs att valberedningen inte kan utse egna ledamöter till några som helst uppdrag, inte heller till valutskottet, och att varken ledamöter i valberedningen eller valutskottet får föreslås till plats på valsedlarna (G4-G6) eller att

2) Stadgarna ändras så att valutskottet tas bort. Valberedningen sköter även urvalet till listorna, av vilket följer att valberedningens ledamöter inte får föreslås till plats på valsedlarna (G4,G5).

Jag tycker att alternativ två är bra men att, i väntan på en stadgeförändring, förslag 1 är lätt att genomföra, och kan ske på nästa veckas representantskap.

Så vad tycker då styrelsen?

Jag måste säga att jag blev ganska chockerad. Styrelsen ser motionerna inte som en uppföljning av de nyligen införda jävsreglerna utan som ”förslag om ytterligare detaljregeringar och tvingande principer på detta område, varav några dessutom kräver stadgeändringar, som skulle inskränka representantskapets självbestämmande” och därmed ”inskränka representantskapets möjlighet att utse till valberedningar respektive valsedlar”.

Jag tror representantskapet är klokare än så. Jag tror att repskapet ser att en valberedning med hög legitimitet grundar för att deras förslag får trovärdighet. Styrelsen konstaterar mycket riktigt att principen om jäv ”tycks ha bidragit till ett mer förtroendefullt och effektivt arbete än tidigare”. Så varför inte tillämpa den principen även när det gäller tillsättning av valutskott, i stället för att kalla förslagen för detaljregleringar som skulle inskränka på repskapets självbestämmande?

Vi vet mycket väl att när en valberedning väl lagt ett förslag så tar det kraft att föreslå alternativ, och det tar emot att visa misstro även när man har en gnagande känsla av att processen inte varit tillräckligt genomskinlig. Styrelsen skriver mycket riktigt att mötena om valutskottets förslag ”gick lugnt tillväga”. Jag tycker att deras slutsats att det därmed inte finns anledning att i dagsläget ändra på upplägget är ganska häftig.

Så jag litar på att repskapet håller ut till den sista motionen, och att de ser att förslagen i motionerna G4-G6 är till för att göra deras uppdrag lättare att på ett öppet och tillförlitligt sätt välja representanter på våra valsedlar, och inte för att inskränka på deras självbestämmande.


En motion

På måndag kväll ska representantskapet besluta vilka som ska stå på Socialdemokraternas listor till riksdag och landsting i Stockholm, efter förslag av det så kallade valutskottet.

I sista minuten skrev jag en motion till Stockholms AK, som berör valutskottet. Eftersom motioner måste vara inlämnade senast 1 december, för att kunna behandlas på årsmötet i vår, så hann min förening inte behandla den, men åtminstone en annan förening har lämnat in den som sin egen.

Det är fyra år tills det blir aktuellt att utse våra representanter till riksdag och landsting igen, så det gäller att vara ute i tid för att få en förändring. Här är motionen:

Motion om valberedning av valutskottet

Det så kallade valutskottet, eller ”valberedningen för upprättande av listor”, är en särskilt valberedning, med uppgift att föreslå vilka som ska nomineras till listorna inför allmänna val. I Stockholms AK ska enligt nuvarande regler medlemmar i valutskottet föreslås av den vanliga valberedningen, den som nominerar till de allra flesta andra funktioner inom Stockholms AK.

Denna motion skrivs mot bakgrund av vad som skedde i år vid utseendet av medlemmar i valutskottet. Valberedningen föreslog fem av sina egna medlemmar, inklusive sin egen ordförande, till valutskottet. Efter den diskussion som uppstod i samband därmed avstod en person, men fyra föreslogs och utsågs senare av representantskapet till valutskottet.

Under valutskottets arbete har sedan valutskottet föreslagit 3 medlemmar av den vanliga valberedningen till valbar plats på listorna. Enligt min uppfattning av jävsreglerna borde det vara en självklarhet att man inte ska ha något eget inflytande över sammansättningen av valutskottet om man själv kandiderar till listorna.

Som skäl till vad som skett har framförts att medlemmarna i valberedningen inte hade blivit informerade (när de accepterade att ingå i valberedningen) om att de inte skulle få kandidera till valutskottet, respektive inte få kandidera till listorna.

Mot bakgrund av detta, och i enlighet med de jävsregler som Stockholms AK antagit, föreslår jag att det tydliggörs att:

1. Valberedningen inte får nominera sina egna till valutskottet
2. Medlemmar av valberedningen inte får kandidera till listor i allmänna val.

Gunilla Källenius


Vad tycker du?

Tänk dig det här:

Ett parti ska utse kandidater i valet till landets riksdag och andra organ som ska styra landet. En valberedning ska föreslå vilka som ska ingå i ”valberedning för upprättande av listor”, det så kallade valutskottet, dvs det organ som ska förbereda vilka som ska nomineras till valet.
Valberedningen föreslår sig själva, inklusive sin egen ordförande, till valutskottet, och fem av sju i valutskottet utses bland ledamöterna i valberedningen.

Nu kandiderar flera av de övriga i valberedningen till politiska poster. Gissa om de kommer att nomineras av valutskottet?

Hänger du med? Och var tror du att det här händer? I en ung och oerfaren demokrati, där man inte förstår problemen med jäv? Ett sådant land som vi ger bistånd till för att utveckla demokratin? Nej, det händer just nu i Stockholms arbetarekommun, trots nya och skarpa regler om jäv. Jag kunde trots allt inte tänka mig att det skulle hända, men det gör det.

För det är ju självklart att man inte ska ha något eget inflytande över sammansättningen av valutskottet om man själv kandiderar. Och det är ju självklart att man inte föreslår några av sina egna om man agerar valberedning. Trodde jag. Vad tycker du?


För att bekämpa fattigdomen krävs forskning

Socialdemokratiska regeringar har tidigt förstått att forskning och kapacitetsuppbyggande är en viktig del i utvecklingssamarbetet. Sverige har varit en pionjär när det gäller att stärka forskningskapaciteten och akademisk kompetens i samarbetsländerna och har en lång och framgångsrik historia när det gäller forskning som rör fattiga länder. Socialdemokratiska regeringar har också insett vikten av att engagera svenska forskare i utvecklingsarbetet. Svenska forskare, i nära samarbete med forskare i fattiga länder som Uganda, Etiopien, Tanzania, har till exempel bidragit till att minska antalet fall av malaria hos barn i Afrika söder om Sahara, utvecklat nya metoder för att hitta grundvatten i de allra regnfattigaste områdena, och identifierat de lämpligaste boskapssorterna för särskilt svåra klimat. I detta samarbete mellan forskare sker en värdefull kompetensuppbyggnad i samarbetsländerna.

Så sent som i december 2005 togs, på Göran Persson initiativ, ett enhälligt riksdagsbeslut som skar över såväl block- som partigränser, att under perioden 2006-2008 varje år avsätta drygt en halv miljard till ökade och nya insatser för den globala bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Den svenska resursbasen skulle tas till vara. Det betonades att stödet till forskning i Sverige med potentiellt stor betydelse för utvecklingen i fattiga länder måste utvecklas vidare, och att det var viktigt att bibehålla och utveckla en svensk nationell forskningskompetens inom området, bl.a. med tanke på eventuella uppkommande hot mot folkhälsan. Den satsningen blev aldrig av efter valförlusten 2006.

Tyvärr har den nuvarande regeringen kraftigt skurit ner forskningsbiståndet.

Just nu pågår en intensiv debatt om vad som ska hända efter 2015, det år som sattes för milleniemålen. Sverige tar just nu aktiv del i att sätta agendan efter 2015. En del mål är redan uppfyllda, andra kommer inte att vara det. Samtidigt diskuteras nya ambitiösa mål. För att uppfylla de målen krävs intensiv forskning för att ta fram redskap för att uppfylla dem. Sverige bör lyfta fram forskningsbehoven i den diskussionen.

Som ett exempel kan nämnas att man just nu inom hälsoagendan föreslår ett delmål om att tuberkulosen ska vara utrotad år 2050. Det är i dagsläget ett helt orealistiskt mål, så länge vi endast har de gamla redskapen att använda. Världshälsoorganisationen WHO har nyligen visat att utan tillgång till nya vaccin, diagnosverktyg och läkemedel kommer det bli omöjligt att på sikt minska den fortsatta spridningen av tuberkulos. För det behövs fortsatt forskning.

Man kan ställa sig frågan varför just Sverige ska prioritera forskningsbistånd. Det finns flera orsaker:

1. Sverige är en forskningsnation. Svensk forskning har hög vetenskaplig kvalitet. Vi satsar mest pengar på forskning i Europa (i euro per invånare) och näst Israel är vi det land i världen som satsar mest på forskning per capita. Det vi satsar mest på är medicinsk forskning, följt av teknik och naturvetenskap, och det är också där vi är bäst. Vi är också bra när det gäller innovationer: Sverige ligger på femte plats när det gäller antal patent per capita, efter USA, Schweiz, Finland och Japan.

Vetenskapsrådet har nyligen lämnat förslag till regeringen på hur Sveriges även i fortsättningen ska vara en ledande forskningsnation och hur ställningen som forskningsnation ska kunna stärkas. Där betonas särskilt behovet av långsiktighet och kvalitet.

2. Vi har erfarenhet av långsiktiga samarbeten. Sverige har framgångsrikt samarbetat med ett antal länder under många år. Förutsättningen för dessa resultat är långsiktigheten. Ett av de längsta samarbetena har varit med Vietnam. I en färsk utvärdering kan man visa upp flera intressanta resultat, både vad gäller direkt tillämpning och vad gäller riktlinjer för att ta fram utvecklingsstrategier som kan förbättra invånarnas livskvalitet. De senaste årens fokus har legat på att förbättra landets forskningskapacitet inom hälsa, landsbygdsutveckling och bioteknologi. Ett exempel är de snabbväxande träd som förädlats fram för återplantering av skog. Andra exempel är Uganda och Tanzania. Mer än trettio år av svenskt bistånd har hjälpt Tanzania att bygga upp ett av Afrikas högst rankade universitet. Men utbytet är inte enkelriktat utan har också gett mycket tillbaka till svensk forskning. Ett antal prövningar av svenska vaccinkandidater mot HIV pågår i just Tanzania, i samarbete med tanzaniska kolleger. Förutsättningen för det är just det mångåriga och nära samarbetet mellan svenska och tanzaniska forskare.

3. Sverige samarbetar med ländernas egna institutioner. Sverige har en väl etablerad modell för samarbete, där målet är att stärka ländernas egna institutioner och forskningsmiljöer. Till skillnad från många andra biståndsländer har Sverige och de nordiska länderna ingen kolonial historia. Länder som Frankrike, England eller Tyskland bygger ofta vidare på institutioner som skapades under den koloniala tiden, som Frankrikes Pasteurinstitut, som finns i många tidigare kolonier, och som har ett hårt grepp om ledning och ekonomi. Det gör dessa enklaver mycket sårbara om givarländerna drar sig ur eller ändrar inriktning. Sverige har i stället satsat på samarbete med de fattiga ländernas egna institutioner, som en del i en långsiktig kapacitetsuppbyggnad. I det samarbetet har vi också satsat på infrastruktur, tex i form av ökad IT-kapacitet.

4. Sveriges modell minskar forskarflykten. I det svenska forskningssamarbetet ingår doktorandutbildningar i samarbete med svenska universitet. Sverige har utvecklat ett program som minimerar ”brain drain”, där doktoranderna varvar sin tid mellan Sverige och samarbetslandet, med handledare på båda ländernas institutioner, enligt den svenska så kallade sandwichmodellen. Den etablerade kopplingen till institutionen i hemlandet gör det enklare att hitta arbete där efter disputationen.

Det här är ett bra sätt att bygga kompetens inom landet. Av de nästan 100 vietnamesiska doktorander som disputerat så har i stort sett alla fortsatt sin forskningsverksamhet i Vietnam, vilket är väldigt höga siffror. I många andra fall när forskare från utvecklingsländer doktorerar heltid vid en utländsk institution så väljer de att stanna kvar och jobba utomlands”.

5. Sverige kan vara ett föregångsland. Sverige har potential att vara en ledande aktör när det gäller forskningssamarbete. ”Sverige har med sitt goda anseende i internationella utvärderingar en möjlighet att vara det land som kliver fram och leder utvecklingen av en kunskapsbaserad utvecklingspolitik .

Därför föreslår jag tillsammans med Claes Ånstran att man lägger till följande stycke om forskningssamarbete i Agenda för Global Utveckling:

2. 9 Forskning för utveckling

Sverige har varit en pionjär när det gäller att stärka forskningskapaciteten och akademisk kompetens i samarbetsländer och har en lång och framgångsrik historia när det gäller forskning som rör fattiga länder. Socialdemokraterna har tidigt förstått att forskning och kapacitetsbyggande är en viktig del i utvecklingssamarbetet.

Socialdemokraterna vill:

Stärka och utveckla forskning av relevans för fattigdomsbekämpning

Att Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller forskningssamarbete

Att utvecklingssamarbete ska bygga på forskningsbaserad kunskap

Läs mer om forskning om fattigdomens sjukdomar här: http://www.vif.se eller följ vif_sweden på twitter

 


Att bekämpa fattigdomens sjukdomar är att bekämpa fattigdomen

Vi har inom S under lång tid varit väldigt passiva i biståndsdebatten. Nu händer något. Vår nye biståndspolitiske talesperson, Kenneth G Forslund har öppnat för diskussion om biståndet. Den som vill kan ha synpunkter på det första förslaget till ett nytt biståndsprogram, Agenda för Global Utveckling. Jag har läst det och tycker det är bra, men saknar viktiga bitar. Framför allt gäller det hälsobiståndet.

Länge trodde man att fattigdomens sjukdomar (framför allt infektionssjukdomar som HIV, malaria och tuberkulos, luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar) skulle försvinna bara man höjde levnadsstandarden i ett land. Men det är också så att sjukdomar försvårar eller förhindrar att människor reser sig ur fattigdomen. Upprepade och långvariga sjukdomstillstånd förhindrar skolgång och utbildning. Sjukdom kan göra att familjens enda inkomst försvinner. Sjukvårdskostnader kan sätta en familj ohjälpligt i skuld.

Nyligen har den största sammanställningen någonsin över hälsotillståndet i världen visat att det på flera sätt har blivit bättre jämfört med hur det såg ut 1990. Nya sjukdomsmönster i visa delar av världen hänger samman med att människor blir rikare. Dödlighet som hänger samman med fattigdom har minskat globalt, exempelvis diarréer och undernäring. Mest av allt har antalet barn som dör av mässling minskat, tack vare framgångsrika vaccinationskampanjer.

Men i de fattigaste länderna, som i Afrika söder om Sahara, insjuknar och dör människor fortfarande i första hand av fattigdomens sjukdomar. Hiv och aids som dödsorsak har ökat kraftigt på tjugo år. Malaria och tuberkulos minskar, men bara i långsam takt. Utveckling av antibiotikaresistens kan göra sjukdomarna helt obehandlingsbara.

Eftersom de allra fattigaste är viktigast att stödja så måste hälsofrågor vara en viktig del i vårt utvecklingssamarbete.

Just nu pågår intensiva diskussioner om hur fattigdomen ska bekämpas efter 2015, då milleniemålen om fattigdom, hälsa och miljö ska vara uppfyllda. Det står redan klart att vissa av milleniemålen inte kommer att uppnås till 2015. Dit hör milleniemål 4, att begränsa barnadödligheten med två tredjedelar, 5, att minska mödradödligheten med tre fjärdedelar och 6, att stoppa spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar.  Det enda mål som hittills uppnåtts och som indirekt berör hälsa är ett delmål i mål 7, att halvera antalet människor som inte har tillgång till rent dricksvatten.

Därför är det viktigt att vi inte tappar målet om att bekämpa fattigdomens sjukdomar, särskilt hos kvinnor och barn.

Hälsobistånd har alltid varit en viktig del av biståndet under socialdemokratiska regeringar. År 2006 gick 18% av biståndsbudgeten till hälsobistånd, dvs nästan en femtedel av biståndet. Beslut om en särskild satsning på bekämpningen av globala infektionssjukdomar togs på initiativ av Göran Persson 2005, något som dock aldrig fullföljdes av den borgerliga regeringen.

Trots det nämns hälsa bara i ett enda sammanhang i ”Agenda för global utveckling” och det är i samband med vatten och sanitet.  Ändå är det bara en bråkdel (en del diarrésjukdomar) av de sjukdomar som dödar och orsakar mest sjukdom i fattiga länder, dvs HIV, tuberkulos, malaria, luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar som kan förhindras med bättre dricksvatten.

Tillsammans med Claes Ånstrand har jag därför föreslagit att följande stycke läggs till Agendan:

Hälsa för utveckling

Sjukdom försvårar utveckling. Att bota och förebygga fattigdomens sjukdomar är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdomen. I de fattigaste länderna, som i Afrika söder om Sahara, insjuknar och dör människor i första hand i sjukdomar som HIV, malaria och tuberkulos, luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar. Utveckling av antibiotikaresistens kan göra sjukdomarna helt obehandlingsbara.

Alla människor bör ha tillgång till sjuk- och hälsovård.

När det gäller hälsofrågor har Sverige lång erfarenhet och stor kompetens att bidra med.

Socialdemokraterna vill:

Bygga hållbara hälso- och sjukvårdssystem i länder med störst behov

Sätta kvinnors och barns hälsa i fokus

Utveckla effektiva metoder för att bota och förebygga fattigdomens sjukdomar

Läs mer om fattigdomens sjukdomar här: http://www.vif.se eller följ vif_sweden på twitter