Organisationsutredningen: Avskaffa förtroenderådet

I organisationsutredningens underlag ställs en särskild fråga beträffande förtroenderådet, denna demokratins blindtarm som Johanna Graf uttryckte det i samband med valet till partiordförande i mars 2011. Förtroenderådet ska på central nivå besluta om val av valberedning och granskningsutskott och andra frågor som delegeras av partistyrelsen.

Så här skriver Organisationsutredningen:

Vi anser att man bör pröva frågan om förtroenderådets vara eller icke vara. Det finns i princip tre olika huvudalternativ att ta ställning till:

A. Avveckla förtroenderådet.


B. Avveckla förtroenderådet och ersätt det med ett representantskap, förslagsvis i form av partidistriktens ordföranden/vice ordföranden.


C. Behåll förtroenderådet och gör det mera betydelsefullt.


Vilket alternativ man väljer är naturligtvis till viss del beroende av hur ofta man väljer att genomföra partikongress. Om det är kongress vart fjärde år finns ett större behov av ett organ som kan fatta beslut mellan kongresserna, jämfört med om man har kongress vartannat år. I det fall förtroenderådet avvecklas måste ansvaret för att utse valberedning och granskningsutskott överföras till något annat beslutsorgan, förslagsvis partikongressen.

Och de ställer följande fråga:

• Vilka för- respektive nackdelar ser ni med ovanstående alternativ A, B och C?

Jag röstar omedelbart för att avveckla förtroenderådet (alternativ A) och att inrätta ett representantskap (alternativ B) med delegater från partidistrikten, något som Peter Johansson och jag har föreslagit tidigare, Peter senast i en motion till partikongressen.

Jag tycker försöket med förtroenderådet (som inrättades 1997) är ett misslyckande, något som blev tydligt vid det förrförra partiledarvalet, och som jag beskriver i ett tidigare inlägg här. Ombuden, som väljs av sina respektive partidistrikt, har inget tydligt mandat; de är partistyrelsens och distriktens gisslan, och det kostar bara pengar att samla ihop dem. Vid det senaste valet av partiordförande blev de inte ens sammankallade. Lägg i stället de pengarna på att ha partikongress vartannat år i stället för vart fjärde.

Vem ska då utse valberedning och granskningsutskott om förtroenderådet försvinner? Och ska vi över huvud taget ha en valberedning? Ja det återkommer jag till i ett senare inlägg.

Organisationsutredningen: avskaffa VU

De som läst den här bloggen vet att jag som nybliven medlem av  socialdemokratiska partiet  varit djupt besviken över den otydliga processen vid val av allt från partiordförande till borgarråd, som till en del har sin grund i en krånglig organisation. Lager av beslutsnivåer grumlar överblicken och gör att förtroenderåd och kongressledamöter i verkligheten blir gisslan för distriktsstyrelse och partiledning. Enskilda intressen får stå över det gemensamma. Eller som en kamrat uttryckte det  när ombuden till den extra partikongressen skulle utses: ”Stockholm måste hålla ihop ifall vi önskar ha något verkligt inflytande i diskussionerna med de andra partidistrikten”.

Till det kommer den omoderna synen att man aldrig ska tala om att man vill bli vald. Man ska bli övertalad och trugad, annars är det kört.

Till min glädje tog partiledningen, som resultat av kriskommissionens förslag, de organisatoriska problemen på allvar och tillsatte en utredning. Den har nu arbetat sen i juni, och för mig som inte haft insyn i hur de arbetar har väl resultatet hittills känts så där. Den Facebook-grupp som skapades, där förslag skulle kunna diskuteras, började ganska bra, men kollapsade i brist på moderering och tekniskt handlag. Förslagen drunknade i en ström av allmänpolitiska kommentarer.

Nu har i alla fall  Organisationsutredningen  kommit med ett underlag  där vi kan svara på frågor. Vi har fram till 10 maj att lämna våra synpunkter antingen enskilt eller via våra föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. I min förening är den nyvalda entusiastiska styrelsen överens om att skriva så tangenterna glöder. Det ska bli roligt. Som vanlig medlem tänker jag delta så gott jag kan.

En fråga som ställs är följande:

Hur bör partiets beslutsfattande struktur på central nivå se ut? Lämplig avvägning mellan exekutiv förmåga kontra bred förankring?

På det vill jag svara, läs  Peter Johanssons förslag,  här.

Jag håller med om praktiskt allt han föreslår, som kan sammanfattas i tre punkter:

• Minska partistyrelsen till 15 personer, inklusive ersättare. Låt PS sammanträda med samma frekvens som dagens VU. På det sättet kan PS bli en arbetande styrelse

• Avskaffa Verkställande utskottet

• Gör Förtroenderådet till ett bollplank för distrikten med en eller två personer per distrikt. En bantad PS behöver det regionala bollplanket.

Det här är ett organisationsförslag som mycket liknar den nya organisationen i det tyska socialdemokratiska partiet. Där har VU tagits bort, partistyrelsen har bantats till 35 personer som träffas två gånger i månaden, och möjligheten till medlemsförslag och primärval har införts. Man förklarar att kärnan i förnyelsen har varit att sätta medlemmar och sympatisörer i centrum, för att komma bort från en styrande partielit som inte har någon känsla för hur vanliga tyskar har det i vardagen.

Peter förklarar det på ett bra sätt: ”Det är bara att konstatera att vår förbundsledning är trög och tungrodd. Vi har en partistyrelse på runt 40 personer med ersättare plus ett VU med runt 20 om man räknar in adjungerade. Vi talar om en grupp på runt 60 personer. Partistyrelsen är med andra ord för stor för att kunna utöva någon sorts effektiv ledning. Utan praktisk möjlighet att leda blir det formella ledningsansvaret bara en formalitet, eftersom alla vet att det är så utkrävs inget ansvar. ”

En viktig punkt han tar upp är att ”Ledamöterna i PS känner sig som representanter för sina distriktsorganisationer, snarare än vad de är – representanter för medlemmarna.” ”När kongressen utser PS tar de hänsyn till geografi, därför att det är viktigt att få in olika perspektiv i beslutsfattandet, vilket inte är märkligare än en jämn könsfördelning. Problemet är ledamöterna får dubbla roller, de ska dels företräda ett medlemsintresse, dels vara en länk till de regionala organisationerna. Det föreligger inga stadgebrott eller formella fel utan detta är enbart en konsekvens av organisationen.”

Han föreslår i stället att den geografiska representativiteten ska finnas i ett representantskap, eller förtroenderåd som han kallar det, som ska vara ett rådgivande regionalt bollplank för partistyrelsen. Det ska bestå av en eller två representanter per distrikt. Det är bra. Jag tycker det ska vara två personer, varav den ena ska vara ordförande i distriktsstyrelsen, dvs den person som har tydligast mandat att framföra distriktets synpunkter.

Organisationskommittén har en särskild fråga beträffande det nuvarande förtroenderådets roll. Jag återkommer om det.