Tag Archives: bistånd

För att bekämpa fattigdomen krävs forskning

Socialdemokratiska regeringar har tidigt förstått att forskning och kapacitetsuppbyggande är en viktig del i utvecklingssamarbetet. Sverige har varit en pionjär när det gäller att stärka forskningskapaciteten och akademisk kompetens i samarbetsländerna och har en lång och framgångsrik historia när det gäller forskning som rör fattiga länder. Socialdemokratiska regeringar har också insett vikten av att engagera svenska forskare i utvecklingsarbetet. Svenska forskare, i nära samarbete med forskare i fattiga länder som Uganda, Etiopien, Tanzania, har till exempel bidragit till att minska antalet fall av malaria hos barn i Afrika söder om Sahara, utvecklat nya metoder för att hitta grundvatten i de allra regnfattigaste områdena, och identifierat de lämpligaste boskapssorterna för särskilt svåra klimat. I detta samarbete mellan forskare sker en värdefull kompetensuppbyggnad i samarbetsländerna.

Så sent som i december 2005 togs, på Göran Persson initiativ, ett enhälligt riksdagsbeslut som skar över såväl block- som partigränser, att under perioden 2006-2008 varje år avsätta drygt en halv miljard till ökade och nya insatser för den globala bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Den svenska resursbasen skulle tas till vara. Det betonades att stödet till forskning i Sverige med potentiellt stor betydelse för utvecklingen i fattiga länder måste utvecklas vidare, och att det var viktigt att bibehålla och utveckla en svensk nationell forskningskompetens inom området, bl.a. med tanke på eventuella uppkommande hot mot folkhälsan. Den satsningen blev aldrig av efter valförlusten 2006.

Tyvärr har den nuvarande regeringen kraftigt skurit ner forskningsbiståndet.

Just nu pågår en intensiv debatt om vad som ska hända efter 2015, det år som sattes för milleniemålen. Sverige tar just nu aktiv del i att sätta agendan efter 2015. En del mål är redan uppfyllda, andra kommer inte att vara det. Samtidigt diskuteras nya ambitiösa mål. För att uppfylla de målen krävs intensiv forskning för att ta fram redskap för att uppfylla dem. Sverige bör lyfta fram forskningsbehoven i den diskussionen.

Som ett exempel kan nämnas att man just nu inom hälsoagendan föreslår ett delmål om att tuberkulosen ska vara utrotad år 2050. Det är i dagsläget ett helt orealistiskt mål, så länge vi endast har de gamla redskapen att använda. Världshälsoorganisationen WHO har nyligen visat att utan tillgång till nya vaccin, diagnosverktyg och läkemedel kommer det bli omöjligt att på sikt minska den fortsatta spridningen av tuberkulos. För det behövs fortsatt forskning.

Man kan ställa sig frågan varför just Sverige ska prioritera forskningsbistånd. Det finns flera orsaker:

1. Sverige är en forskningsnation. Svensk forskning har hög vetenskaplig kvalitet. Vi satsar mest pengar på forskning i Europa (i euro per invånare) och näst Israel är vi det land i världen som satsar mest på forskning per capita. Det vi satsar mest på är medicinsk forskning, följt av teknik och naturvetenskap, och det är också där vi är bäst. Vi är också bra när det gäller innovationer: Sverige ligger på femte plats när det gäller antal patent per capita, efter USA, Schweiz, Finland och Japan.

Vetenskapsrådet har nyligen lämnat förslag till regeringen på hur Sveriges även i fortsättningen ska vara en ledande forskningsnation och hur ställningen som forskningsnation ska kunna stärkas. Där betonas särskilt behovet av långsiktighet och kvalitet.

2. Vi har erfarenhet av långsiktiga samarbeten. Sverige har framgångsrikt samarbetat med ett antal länder under många år. Förutsättningen för dessa resultat är långsiktigheten. Ett av de längsta samarbetena har varit med Vietnam. I en färsk utvärdering kan man visa upp flera intressanta resultat, både vad gäller direkt tillämpning och vad gäller riktlinjer för att ta fram utvecklingsstrategier som kan förbättra invånarnas livskvalitet. De senaste årens fokus har legat på att förbättra landets forskningskapacitet inom hälsa, landsbygdsutveckling och bioteknologi. Ett exempel är de snabbväxande träd som förädlats fram för återplantering av skog. Andra exempel är Uganda och Tanzania. Mer än trettio år av svenskt bistånd har hjälpt Tanzania att bygga upp ett av Afrikas högst rankade universitet. Men utbytet är inte enkelriktat utan har också gett mycket tillbaka till svensk forskning. Ett antal prövningar av svenska vaccinkandidater mot HIV pågår i just Tanzania, i samarbete med tanzaniska kolleger. Förutsättningen för det är just det mångåriga och nära samarbetet mellan svenska och tanzaniska forskare.

3. Sverige samarbetar med ländernas egna institutioner. Sverige har en väl etablerad modell för samarbete, där målet är att stärka ländernas egna institutioner och forskningsmiljöer. Till skillnad från många andra biståndsländer har Sverige och de nordiska länderna ingen kolonial historia. Länder som Frankrike, England eller Tyskland bygger ofta vidare på institutioner som skapades under den koloniala tiden, som Frankrikes Pasteurinstitut, som finns i många tidigare kolonier, och som har ett hårt grepp om ledning och ekonomi. Det gör dessa enklaver mycket sårbara om givarländerna drar sig ur eller ändrar inriktning. Sverige har i stället satsat på samarbete med de fattiga ländernas egna institutioner, som en del i en långsiktig kapacitetsuppbyggnad. I det samarbetet har vi också satsat på infrastruktur, tex i form av ökad IT-kapacitet.

4. Sveriges modell minskar forskarflykten. I det svenska forskningssamarbetet ingår doktorandutbildningar i samarbete med svenska universitet. Sverige har utvecklat ett program som minimerar ”brain drain”, där doktoranderna varvar sin tid mellan Sverige och samarbetslandet, med handledare på båda ländernas institutioner, enligt den svenska så kallade sandwichmodellen. Den etablerade kopplingen till institutionen i hemlandet gör det enklare att hitta arbete där efter disputationen.

Det här är ett bra sätt att bygga kompetens inom landet. Av de nästan 100 vietnamesiska doktorander som disputerat så har i stort sett alla fortsatt sin forskningsverksamhet i Vietnam, vilket är väldigt höga siffror. I många andra fall när forskare från utvecklingsländer doktorerar heltid vid en utländsk institution så väljer de att stanna kvar och jobba utomlands”.

5. Sverige kan vara ett föregångsland. Sverige har potential att vara en ledande aktör när det gäller forskningssamarbete. ”Sverige har med sitt goda anseende i internationella utvärderingar en möjlighet att vara det land som kliver fram och leder utvecklingen av en kunskapsbaserad utvecklingspolitik .

Därför föreslår jag tillsammans med Claes Ånstran att man lägger till följande stycke om forskningssamarbete i Agenda för Global Utveckling:

2. 9 Forskning för utveckling

Sverige har varit en pionjär när det gäller att stärka forskningskapaciteten och akademisk kompetens i samarbetsländer och har en lång och framgångsrik historia när det gäller forskning som rör fattiga länder. Socialdemokraterna har tidigt förstått att forskning och kapacitetsbyggande är en viktig del i utvecklingssamarbetet.

Socialdemokraterna vill:

Stärka och utveckla forskning av relevans för fattigdomsbekämpning

Att Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller forskningssamarbete

Att utvecklingssamarbete ska bygga på forskningsbaserad kunskap

Läs mer om forskning om fattigdomens sjukdomar här: http://www.vif.se eller följ vif_sweden på twitter

 


Att bekämpa fattigdomens sjukdomar är att bekämpa fattigdomen

Vi har inom S under lång tid varit väldigt passiva i biståndsdebatten. Nu händer något. Vår nye biståndspolitiske talesperson, Kenneth G Forslund har öppnat för diskussion om biståndet. Den som vill kan ha synpunkter på det första förslaget till ett nytt biståndsprogram, Agenda för Global Utveckling. Jag har läst det och tycker det är bra, men saknar viktiga bitar. Framför allt gäller det hälsobiståndet.

Länge trodde man att fattigdomens sjukdomar (framför allt infektionssjukdomar som HIV, malaria och tuberkulos, luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar) skulle försvinna bara man höjde levnadsstandarden i ett land. Men det är också så att sjukdomar försvårar eller förhindrar att människor reser sig ur fattigdomen. Upprepade och långvariga sjukdomstillstånd förhindrar skolgång och utbildning. Sjukdom kan göra att familjens enda inkomst försvinner. Sjukvårdskostnader kan sätta en familj ohjälpligt i skuld.

Nyligen har den största sammanställningen någonsin över hälsotillståndet i världen visat att det på flera sätt har blivit bättre jämfört med hur det såg ut 1990. Nya sjukdomsmönster i visa delar av världen hänger samman med att människor blir rikare. Dödlighet som hänger samman med fattigdom har minskat globalt, exempelvis diarréer och undernäring. Mest av allt har antalet barn som dör av mässling minskat, tack vare framgångsrika vaccinationskampanjer.

Men i de fattigaste länderna, som i Afrika söder om Sahara, insjuknar och dör människor fortfarande i första hand av fattigdomens sjukdomar. Hiv och aids som dödsorsak har ökat kraftigt på tjugo år. Malaria och tuberkulos minskar, men bara i långsam takt. Utveckling av antibiotikaresistens kan göra sjukdomarna helt obehandlingsbara.

Eftersom de allra fattigaste är viktigast att stödja så måste hälsofrågor vara en viktig del i vårt utvecklingssamarbete.

Just nu pågår intensiva diskussioner om hur fattigdomen ska bekämpas efter 2015, då milleniemålen om fattigdom, hälsa och miljö ska vara uppfyllda. Det står redan klart att vissa av milleniemålen inte kommer att uppnås till 2015. Dit hör milleniemål 4, att begränsa barnadödligheten med två tredjedelar, 5, att minska mödradödligheten med tre fjärdedelar och 6, att stoppa spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar.  Det enda mål som hittills uppnåtts och som indirekt berör hälsa är ett delmål i mål 7, att halvera antalet människor som inte har tillgång till rent dricksvatten.

Därför är det viktigt att vi inte tappar målet om att bekämpa fattigdomens sjukdomar, särskilt hos kvinnor och barn.

Hälsobistånd har alltid varit en viktig del av biståndet under socialdemokratiska regeringar. År 2006 gick 18% av biståndsbudgeten till hälsobistånd, dvs nästan en femtedel av biståndet. Beslut om en särskild satsning på bekämpningen av globala infektionssjukdomar togs på initiativ av Göran Persson 2005, något som dock aldrig fullföljdes av den borgerliga regeringen.

Trots det nämns hälsa bara i ett enda sammanhang i ”Agenda för global utveckling” och det är i samband med vatten och sanitet.  Ändå är det bara en bråkdel (en del diarrésjukdomar) av de sjukdomar som dödar och orsakar mest sjukdom i fattiga länder, dvs HIV, tuberkulos, malaria, luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar som kan förhindras med bättre dricksvatten.

Tillsammans med Claes Ånstrand har jag därför föreslagit att följande stycke läggs till Agendan:

Hälsa för utveckling

Sjukdom försvårar utveckling. Att bota och förebygga fattigdomens sjukdomar är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdomen. I de fattigaste länderna, som i Afrika söder om Sahara, insjuknar och dör människor i första hand i sjukdomar som HIV, malaria och tuberkulos, luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar. Utveckling av antibiotikaresistens kan göra sjukdomarna helt obehandlingsbara.

Alla människor bör ha tillgång till sjuk- och hälsovård.

När det gäller hälsofrågor har Sverige lång erfarenhet och stor kompetens att bidra med.

Socialdemokraterna vill:

Bygga hållbara hälso- och sjukvårdssystem i länder med störst behov

Sätta kvinnors och barns hälsa i fokus

Utveckla effektiva metoder för att bota och förebygga fattigdomens sjukdomar

Läs mer om fattigdomens sjukdomar här: http://www.vif.se eller följ vif_sweden på twitter


Varför deltar inte socialdemokraterna i biståndsdebatten?

Jag har på distans följt biståndsdebatten i Almedalen. Det är inte så lätt, eftersom inget av nio väldigt intressanta seminarier direktsändes på nätet, vilket jag kommenterar här . Så det har mest varit genom twitter (tack till alla som kvittrat flitigt!) och senare sammanfattningar jag förstått vad debatten handlat om.Och det händer mycket spännande.

Men vad som slår mig är att socialdemokraterna inte finns med i debatten. Medan M, C, KD, FP, och MP är flitigt representerade finner jag en enda socialdemokratisk representant i ett enda seminarium tillsammans med flera andra politiker.  Kristdemokraterna har ett eget seminarium, Centerpartiets internationella stiftelse likaså, och Miljöpartiets internationella kommitté deltar i ett tredje.

Varför är inte socialdemokraternas biståndspolitiske talesman, Kenneth Forslund där? Är det för att han är så ny och inte riktigt har koll ännu? Men vi har ju andra, varför till exempel ingenting från Olof Palmes Center, när så mycket av debatten handlar om demokratifrågor? Och om inte Kenneth Forslund kunde, varför inte Urban Ahlin, som ju är socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson, och ytterst ansvarig för biståndspolitiken?

Jag är inte ensam om att notera att socialdemokraterna är märkvärdigt frånvarande. I senaste numret av tidskriften Omvärlden rankas de tio mäktigaste personerna i den svenska biståndsdebatten.  Ingen socialdemokrat är med på listan. Kenneth Forslund nämns först bland dem som borde varit med:  ”Socialdemokraternas biståndspolitiske talesperson är ny på posten och har inte hunnit etablera sig i debatten. Men det största oppositionspartiet borde vara bekymrat över att man under ganska många år haft svårt att nå ut med sin hållning i utvecklingsfrågorna.”

Jag kan bara hålla med.


Modernisera och förtydliga partiets biståndspolitik!


Socialdemokraternas modernisering måste omfatta en tydligare internationell politik. Det har exempelvis allt för länge varit allt för tyst kring frågor som rör det svenska utvecklingssamarbetet. Detta trots att politikområdet rymmer nästan 36 miljarder skattekronor och berör hundratals miljoner människors liv. Det är dags att socialdemokraterna vågar förtydliga och prioritera även inom biståndet.

Svenskt bistånd har internationellt oerhört gott anseende och har bidragit till omfattande utveckling i samarbetsländerna. Det är en verksamhet att vara stolta över, men som i ökad utsträckning skulle kunna bygga på ömsesidiga intressen för utveckling. Många etablerade och befintliga prioriteringar är bra, men socialdemokraterna måste våga spetsa till och slå fast vad som är viktigast. Biståndet ska skötas på ett kostnadseffektivt och kunskapsbaserat sätt genom att göra relevanta analyser, motverka oegentligheter och följa upp verksamhetens resultat.

Ett modernt socialdemokratiskt bistånd måste bli mer radikalt och resultatinriktat. Det skulle kunna lägga tonvikt vid socialdemokratiska prioriteringar och utformas enligt följande.

Utbildning och innovation

Inom detta område bör det rymmas en kraftfull satsning på stöd till grundläggande utbildning, men också en riktad satsning på forskningssamarbeten för utveckling, inom vilka tre verksamhetsområden prioriteras:

1)    Hälsa (exempelvis medicinsk forskning och läkemedel, med särskilt fokus på utvecklingsländernas utmaningar som epidemiska sjukdomar som kan slå ut hela eller delar av samhällen);

2)    Infrastruktur (exempelvis med fokus på hur miljö- och informationsteknologi kan bygga mer robusta samhällen, minska utsläpp och öka tillgång till grön energi och främja medborgarnas tillgång till information och kommunikationsmöjligheter);

3)    Demokrati, MR och konfliktlösning (exempelvis forskning kring demokratiska val, myndigheters effektivitet och transparensfrågor, kvinnors deltagande i samhällsbeslut, och konflikthantering och fredsfrämjande).  

Demokrati och mänskliga rättigheter

Detta område ska även fortsättningsvis vara starkt prioriterat. Men tre områden bör ges ytterligare prioritet:

1)    Kvinnors rättigheter och jämställdhet. Målsättningen bör vara att minst 50 procent av stödet till demokrati och mänskliga rättigheter ska stärka kvinnors deltagande i politik och samhällsliv samt stödja aktörer som arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och män.

2)    Fackliga rättigheter och organisering. Detta är inte bara en fråga om att motverka exploatering inom arbetslivet. Det är också en viktig fråga för inkomstdistribution för fattigdomsminskning och en viktig framgångsfaktor för folkbildning, demokratiska värden och fredliga konfliktlösningsmetoder.

3)    Yttrandefrihet och mediefrihet. Yttrandefrihet är en av de absolut viktigaste förutsättningarna för ett demokratiskt statsskick. Denna frihet omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Demokrati är inte heller möjligt utan fria medier. Därför bör Sverige kraftfullt utöka denna typ av stöd, och särskilt beakta möjligheter att använda sig av lån- och garantiinstrument i de fall de är lämpliga för att stärka framväxt och utveckling av fria medier och kvalitativ journalistik i utvecklingsländer. Den nuvarande regeringens ökade fokus på friheten på internet bör fortsätta även med en socialdemokratisk regering, möjligtvis även stärkas ytterligare. Den moderna informations- och kommunikationsteknologins betydelse har växt och växer enormt snabbt. Även i utvecklingsländer får allt fler människor tillgång till mobiltelefoni och internet. Detta skapar nya möjligheter för människors möjligheter att utbyta och ta till sig information, uttrycka sina åsikter och till deras möjlighet till organisering. I mångt och mycket handlar interneträttigheter om mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna bör modernisera sitt förhållningssätt i dessa frågor och erkänna internet som grundläggande arena för samhällsdeltagande, både demokratiskt och informationsmässigt.

Infrastruktur och ekonomisk utveckling

Modern och hållbar infrastruktur är av avgörande betydelse för kampen mot fattigdom, förtryck och miljöproblem. Det bör primärt handla om ett fokuserat stöd till grundläggande infrastruktur som ökar användandet av och tillgången till förnyelsebar energi, minskade utsläpp, hållbart utnyttjande av vattenresurser och ökad tillgång till rent vatten, samt infrastruktur för att öka fattiga och förtryckta människors tillgång till informationsteknologi (ICT).

Inom detta område bör primärt de multilaterala organisationerna användas, som utvecklingsbanker och FN-organ. Sverige måste emellertid öka kontrollen över dessa aktörers verksamhet och i större utsträckning än tidigare kräva nyckelpositioner inom organen och inflytande i deras styrning, som ett krav för omfattande finansiella stöd. Sverige bör också vara pådrivande för ökande transparens inom de multilaterala organisationernas verksamhet, vilket inte minst är viktigt i de länder där FN-organ och utvecklingsbanker i princip fyller en statsersättande funktion.

Men i detta sammanhang bör Sverige också överväga att i ökad utsträckning satsa på lån och garantier för att främja stora projekt som infrastrukturprojekt. Lånen ska ges till en myndighet eller till regeringen i landet, garantierna även till företag. Syftet är att få igång samhällsviktiga investeringar som annars inte skulle kommit igång, exempelvis miljö-, klimat och energirelaterade investeringar. Detta är ett mycket kostnadseffektivt sätt att mångdubbla värdet och effekten av svenska biståndsinvesteringar när kapitalstarka investerare och banker vågar satsa stort på viktiga infrastruktursatsningar.

Humanitära insatsstöd vid katastrofer

Utöver dessa fokusområden ska Sverige naturligtvis även fortsättningsvis ge ett omfattande stöd till människor och samhällen som drabbats av katastrofer och krig. Det kan handla om materiellt bistånd i form av livsmedel, näringstillskott, husrum, vatten, sanitetsanläggningar, sjukvård och andra hälsoinsatser, samt i vissa fall undervisning. Skyddsåtgärder ska även fortsättningsvis finansieras genom det humanitära biståndet, exempelvis insatser för att säkerställa den nödställdes rättigheter till framför allt kroppslig säkerhet och värdighet. Skyddsinsatser innefattar också påtalande av väpnade gruppers skyldigheter, registrerande av ställning som flykting eller internflykting, och utbildning om rättigheter och folkrättsskyldigheter.

Landfokus

En landfokusering är en förutsättning för att Sveriges bistånds- och utrikesförvaltning ska kunna säkra en resultatinriktat bistånd av hög kvalité.  För att kvalitetssäkra biståndet, lokalisera viktiga lokala samarbetsparter och bättre följa upp resultaten bör Sverige fokusera biståndet till vissa länder.

Afrika söder om Sahara: Tanzania, Moçambique, Kenya, Sudan, Uganda, Zambia, Zimbabwe och Kongo-Kinshasa bör prioriteras. Minst 50 procent av det svenska biståndet bör gå till insatser som inriktas på Afrika.

Mellanöstern: Palestina, Irak, Egypten, Libyen, Jemen och Syrien bör prioriteras. Ett omfattande stöd för demokratisering och mänskliga rättigheter i Iran bör införas.

Asien: Bangladesh, Burma, Kambodja och Vietnam  (återinförs som mottagarland) bör prioriteras. Stöd för demokrati/MR och hållbar miljö kan ges till satsningar för utveckling i Indien och Kina.

Latinamerika: Nicaragua (återinförs som biståndsland), Bolivia, Colombia och Guatemala prioriteras.

Östra Europa: Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo och Serbien, samt Turkiet prioriteras.  


Vad är väl en miljard?

Jag läser med ökande ont i magen uppgifter om hur det gick till när två (eller tre?) miljarder i höjd A-kasseersättning på några dagar försvann  och sedan återuppstod  i socialdemokraternas skuggbudget. Vad var det egentligen som hände? Och jag börjar undra över vad som hände med biståndsbudgeten. Där försvann en miljard. Gick den till A-kassan?

För i vår biståndsbudget hade vi ägnat oss åt samma kreativa bokföring som biståndsminister Gunilla Carlsson, där en miljard av biståndsbudgeten fördes över till statskassan genom att kalla det skuldavskrivningar. En miljard av i runda siffror 30 miljarder hade försvunnit från biståndsbudgeten.  Helt på tvärs mot en alldeles färsk riksdagsmotion av tretton socialdemokratiska ledamöter. En motion som förankrats i (s) gruppen i utrikesutskottet, det utskott där biståndsbudgeten tagits fram.  Jag har skrivit om det  här .

Först trodde jag att det var en ren miss i hastigheten. Men hur missar man en miljard?

Så jag skrev till (s) medlemmarna  i utrikesutskottet, där Urban Ahlin är utrikespolitisk talesperson, och frågade vad som hänt. Varför hade vi inte stått vid vårt ord, och avstått från de orättfärdiga skuldavskrivningarna? Alla, inklusive Urban Ahlin, hänvisade till vår nytillträdde biståndspolitiska talespersonen, Kenneth Forslund. Jag skrev flera brev till Kenneth, utan att få svar.

Till slut fick jag ett långt brev , men fortfarande utan svar på den viktigaste frågan. Jag fortsatte skriva, också till ordföranden i mitt partidistrikt, Veronica Palm, som också sitter i Verkställande utskottet.  Hon svarade först att ” Det är riksdagsgruppen som beslutar om budgetmotionen, och där fördelar vi arbetet efter utskotten så Kenneth eller Urban är nog bäst skickad att förklara detaljerna. Men kort så gör vi en stramare bedömning av DAC-fähighet i biståndet än vad regeringen gör. Vi accepterar alltså inte den högre summa som hela skuldavskrivningar från 70-talet innebär. Att vi överhuvud taget använder delar av biståndsramen till skuldavskrivningar är intet nytt, men vi har aldrig blåst på med hela räntan som regeringen gör.”

När jag svarade Veronica att det är just vad vi hade gjort, så lovade hon att kolla upp det. Sen blev det väldigt tyst.

Min slutsats blir att man medvetet (och för några kanske omedvetet) hade valt att minska biståndsbudgeten, så att vi inte uppfyllde enprocentsmålet, ett mål som vi socialdemokrater drivit länge, och där vi har ett stolt arv, för att prioritera andra politikområden.

Det är givet att bland allt det vi vill göra så måste vi prioritera. Men vi måste stå för våra prioriteringar, och ärligt diskutera dem. Om vi väljer A-kassehöjningar framför att prioritera ett utvecklingssamarbete som hjälper kamrater i andra länder att komma ikapp så måste vi säga det.

Att smyga om det kallar jag skenheligt.  Att vara tydlig och alltid, alltid tala sanning är grunden för en trovärdig politik.

Sara Gunnerud skriver om dubbelspelet om  skuggbudgeten.


Hej Kent Härstedt

Hej igen Kent,

I dag hörde jag på radion att regeringen flyttar över 1 miljard från vår biståndsbudget till Anders Borg att disponera som han vill. Du är vår biståndspolitiske talesperson, och jag undrar vad du gör? Jag har sett på din FB sida att du ser fram emot en skön semester, och det unnar jag dig. Men är det en händelse att den här nyheten kommer just när riksdagen stängt, och kunde man i så fall ha förutsett det? Det beslut som radion för fram som en nyhet fattades ju redan i våras. 

Jag hade velat se min biståndspolitiske talesperson uttala sig med kraft mot detta sätt att ytterliga underminera biståndet. Hur har detta diskuterats i utrikesutskottet? Vad säger våra andra riksdagsledamöter, Urban Ahlin (som också är vice ordförande i utskottet och vår utrikespolitiske talesperson), Carina Hägg, Carin Runeson, Olle Thorell, Kenneth Forslund, Desirée Liljevall och Kerstin Engle? Vad säger vår riksdagsgrupp? Jag vet inte hur ni organiserar er under sommaren, men ni kanske har någon jourberedskap så att vi kan reagera och visa att sånt här inte är acceptabelt?

Vi har under lång tid sett hur biståndsminister Carlsson på alla möjliga sätt underminerar vår biståndsbudget genom att lägga pengar på sånt som ambassader i Reykjavik och Paris, samtidigt som hon håller inne pengar till viktiga saker som Globala Fonden. Allt med stöd och applåder från Sverigedemokraterna.

Så även om du har uttalat dig i motioner och press tidigare så borde vi ha en beredskap att reagera när gamla nyheter återanvänds av sommartrötta media.  Ska vi verkligen se Sveriges anseende som ett ansvarsfullt biståndsland bara försvinna? Vad säger i så fall vår tystnad?

Andra på samma tema:


Brev till Kent Härstedt

Hej Kent,

När jag gick med i partiet så var det för att jag ville ha större möjlighet att påverka politiken. Jag ville helt enkelt ha större inflytande. Och jag vill bidra i arbetet. Jag tror att det är många som har särskilda frågor som de brinner för, och som tror att det partipolitiska arbetet är en väg att fixa det.

Mina frågor är bistånd och forskning, och sambandet mellan dem. Jag förfäras av hur den nuvarande regeringen, med Gunilla Carlsson som biståndsminister, demonterar Sveriges bistånd, genom att lägga allt mer av biståndsmedlen på annat, som till svenska ambassader, och till privata företag, medan det viktiga forskningsbiståndet krymper. Det diskuterar jag på en annan blogg

I november 2009 var det extra förfärligt. Jag var lite naiv och trodde att du med kraft skulle engagera dig i frågan, bara vi förklarade för dig hur viktigt det var. Du är riksdagsman, och socialdemokraternas biståndspolitiska talesperson. Jag försökte få kontakt med dig när jag och andra var som mest upprörda, men fick aldrig något svar. På din hemsida  (”på Internet sedan 12 maj 1998”) ligger fortfarande mitt brev från november 2009 obesvarat. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom sista noteringen i kalendariet är från slutet av 2006.

När jag i morse i P1 åter hörde Gunilla Carlsson försöka förklara sin kreativa bokföring när det gäller biståndet och det var Vänsterpartiets biståndspolitiske talesperson som uttalade sig så undrade jag var du var. Kanske du inte längre var talesperson? Vi har ju haft en del omflyttningar i riksdagen, minst sagt. Jag ringde partistyrelsens kansli, och efter mycket bläddrande bland papper fick jag beskedet att biståndspolitisk talesperson var Urban Ahlin.

Jag kände mig inte riktigt säker på svaret, han lät själv ganska osäker, och det är ju som sagt omorganisation på gång, så jag ringde till den politiska sekreteraren i Utrikesutskottet, och fick ett annat besked: ”Kent Härstedt är biståndspolitisk talesperson, Urban Ahlin är utrikespolitisk talesperson.” Men fick också veta att det är Urban Ahlin som har det övergripande ansvaret för biståndspolitiska frågor.

Jag gjorde också en annan sak i morse, jag testade att bli ”vän” med dig på Facebook. Det gick bra. Men det finns ingen statusrad där man kan ställa direkta frågor, utan jag gick in under din egen statusuppdatering. Fick faktiskt svar ganska omgående: ”Ja, jag är biståndstalesperson för (s) och har flera gånger kritiserad att alltmer pengar tas från biståndet till andra ändamål. jag tycker man skall arbeta för att skärpa regelverket!”

Hurra, vi har kontakt!

Min första fråga till dig är om det verkligen är du som är talesperson i biståndsfrågor? För vad betyder det att du har ansvar, men att Urban Ahlin har det övergripande ansvaret? Vilka frågor kan du agera i och vilka inte? Hur kan du profilera dig och vara tydlig?

Hur som helst, min andra fråga är hur vi kan hjälpas åt? Jag tror inte jag är ensam om att vara intresserad av (och ha viss kunskap om) biståndsfrågor. Hur kan vi föra debatten så att vi till 2014 har en tydlig biståndspolitik i partiprogrammet? Är det du eller Urban som deltar i det arbetet i programkommissionen?

Min tredje fråga är ett förslag: Varför inte föregripa organisationsutredningens arbete och till att börja med bilda en öppen Facebook-grupp för att diskutera just biståndsfrågor, både de mest akuta när Gunilla Carlsson gör ett av alla sina utspel, och de mer långsiktiga om hur vår biståndspolitik ska se ut? Så kan vi bidra till att göra vårt parti till det mest öppna, nyfikna och ödmjuka i sitt arbete som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin lovat oss?

Andra som bloggat om politiken som behöver organisationen och flera aktörer:  PeterHögberg , Martin Moberg och Staffan Lindström