Monthly Archives: June 2011

Bästa sättet att begrava en fråga är att skapa en arbetsgrupp

I går kväll var jag på mitt första representantskapsmöte för Stockholms Arbetarekommun. Eftersom jag inte är ombud fick jag inte säga något på mötet, men jag var verkligen nyfiken på programmet och såg fram mot en livlig debatt. Jag var särskilt intresserad av Punkt 8: Rapport om utvärdering av borgarrådsval. Föredragande Veronica Palm (10 min). Och efterföljande Punkt 9: Frågestund (5 min). Jag vet att jag inte var ensam om att se fram mot att få höra Veronica Palm förklara hur tillsättningen av det senaste borgarrådet gått till.

Hennes rapport gick i ett nafs, man hann knappt reagera innan det var klart. Och den visade sig vara en rapport om att det skulle bli en utvärdering av borgarrådsvalet. Valet kanske inte hade gått till på allra bästa sätt, men nu hade styrelsen tillsatt en arbetsgrupp som skulle gå igenom vad som hänt så att det inte skulle behöva hända igen. Ingen ursäkt. Framför allt ingen förklaring till hur valet egentligen gått till. Den klassiska metoden: bästa sättet att begrava ett ärende är att skapa en arbetsgrupp, särskilt om den som i det här fallet består av personer ur den styrelse som ska utvärderas.

Jag undrade vad alla de arga kamraterna i Allmänna Utskottet tänkte som just hade skrivit till styrelsen att de: ”ombads medverka vid ett så kallat samråd där vi skulle få återge våra respektive föreningars åsikter – trodde vi. I stället kom vi dit och ställdes inför fullbordat faktum. En enig styrelse hade redan valt sin kandidat. Vi ställer oss frågan varför vi över huvud taget blev kallade till något som sades vara ett samråd?” (brevet återfinns på Sosserian, partimedlemmarnas intranät).

Efter rapporten slog Bosse Ringholm, den gamle räven, raskt klubban i bordet och gick över till nästa punkt: Frågestund. Nu måste det väl komma frågor om borgarrådsvalet tänkte jag. Men inte. Det var frågor om obetalda avgifter och om den dåliga svenskan i distriktets rapporter, och liknande angelägna ämnen. Så var frågestunden slut.

Först blev jag upprörd. Varför tog de inte chansen att ställa frågor och komma med synpunkter? Men sen insåg jag upplägget. För i instruktionerna till repskapsmötena står det att ”Ordet begärs skriftligen”. För att få ställa frågor måste man lämna in en lapp i förväg och anmäla att man vill ställa en fråga. Och vem skulle hinna reagera på den korta dragningen (som snarare var 2 minuter än de utlovade 10), trassla sig fram mellan bänkraderna och langa upp lappen till Bosse innan det var för sent? Det var inte meningen att det skulle bli några frågor. Vad jag hade bevittnat var en välregisserad begravning av ett oerhört illa hanterat ärende.

Efter mötet tog jag en lång promenad hemåt. Jag behövde frisk luft. Jag stannade till vid Riddarholmskajen, med stans mest vidunderliga utsikt över Riddarfjärden. Jag satt där medan solen långsamt gick ner bakom Stadshuset, som såg mörkt och stängt ut. Jag tänkte på att jag om ett par veckor ska äta middag där som värd för en grupp forskare, och ”the Mayor of Stockholm” ska hälsa oss välkomna. Vad ska jag säga till dem om de frågar hur den politiska framtiden ser ut för Stockholm?

Men så tänker jag på den Facebook-grupp jag nyligen blivit medlem i, där all den debatt pågår som jag saknade på repskapsmötet. Kanske finns det ett nytt sätt att diskutera. Kanske alla de som var tysta på repskapsmötet men så aktiva i Facebook-gruppen inte längre kommer att nöja sig med beskeden som lämnades på mötet. Kanske den där arbetsgruppen faktiskt kommer att ta tag i frågan och inte begrava den, kanske deras genomgång kommer att resultera i något nytt.

Och jag tänker på Allmänna Utskottets slutord i sitt arga brev: ”Vi hoppas att Arbetarekommunens styrelse tar sitt ansvar och reder upp den uppkomna situationen. För det är styrelsen och ingen annan som är ansvarig för det som skett.” Låt oss se vad de gör. För något måste göras om vi inte ska förlora de nyfikna entusiastiska medlemmar som vi så väl behöver.

Advertisements

Det finns något som heter jäv II

Jag har väntat ett tag på reaktioner på mitt senaste inlägg om jäv, som nu också finns i en kortversion i  Stockholmstidningen. Jag hoppades att någon i styrelsen skulle kommentera, men så blev det inte. Jag skrev till alla i styrelsen som hade angivit sin e-postadress på hemsidan, och ytterligare några jag hittade på Facebook, och bad om kommentarer, men bara en styrelseledamot svarade och sa att ”Jag har läst din inlägg och ska fundera lite på om jag har några kommentarer och i så fall om jag vill delge dem. Men jag har iallafall läst ditt inlägg och tänkt på det”. Gott så. Jag hoppas jag så småningom får en kommentar.

Däremot har jag haft många positiva brev från andra partikamrater. Och jag har aldrig haft så många besök och länkar till min blogg som i samband med det här inlägget. Förvånansvärt få skadeglada kommentarer, däremot några insiktsfulla inlägg från medlemmar av andra partier, som ser samma problematik. En moderat kommenterar så här, och här ett annat exempel från en folkpartist: Jag tänker inte nämna några namn men det är åtskilliga söner, döttrar, bröder och systrar som utgör styrelserna i Folkpartiets lokalavdelningar i Norrbotten. Detta beror dock mest på att medlemskaran är så liten att man tar in vem som helst, bara personen ställer upp. Och ingen vill vara med så därför blir det släktingar som till slut får rycka in.

Det är den rundgången som är döden för en förening. De gamla medlemmarna tror att de är oumbärliga, därför väljs de om och om igen, och de nya som försöker komma in tröttnar och försvinner.

Jag fick en – förväntad –  kommentar från en kamrat:

Men har vi inte ganska tydlig praxis vad gäller detta i partiet? Man deltar inte i beslut eller diskussion före beslut i en styrelse eller valberedning om ärendet gäller en själv eller någon närstående (och då brukar man räkna in barn, föräldrar, syskon, make/maka/pojkvän/flickvän/partner/osv). Har detta frångåtts i något av de fall som refereras?

Det är en vanlig missuppfattning att tro att man bara kan gå ut ur rummet när någon man har en relation till ska avhandlas. Säg att fem personer har nominerats, och valberedningen ska föreslå en av dem. Även om jag går ut ur rummet när personen jag har en relation till diskuteras, så har ju mitt ställningstagande till de andra nominerade också betydelse; nedvärderar jag en kandidat har en annan kandidat större chans att föreslås.

Förvånande nog har vi ingen praxis när det gäller jäv dokumenterad någonstans. Och om den finns så följer man den inte. Jag tycker att jag gav flera tydliga exempel i mitt förra inlägg, och kan ge ytterligare ett alldeles färskt exempel för att visa vad jag menar.

Vid det senaste årsmötet för min områdesorganisation skulle ny styrelse väljas. Två medlemmar i valberedningen valde att avstå från att delta i det fortsatta arbetet på grund av stark jävsproblematik. Genom en skrivelse som de önskade få bifogad till protokollet skrev de ” uppfattade vi båda att vi inte ansåg oss kunna göra ett tillräckligt seriöst valberedningsarbete med den jävsproblematik som fanns i arbetet”. Deras ställningstagande kan ses i årsmötesprotokollet.

På begäran från en mötesdeltagare lästes den skrivelse de önskade få bifogad till protokollet upp. Det för mig upprörande är att ingen reagerade: ingen kommenterade innehållet eller protesterade, och valberedningens (minus de två protesterande medlemmarna) förslag gick igenom. Styrelsen lade deras invändning till protokollet, med kommentaren ”Enligt valberedningens förslag hade (de två medlemmarna samt ytterligare en tredje person i valberedningen) inte deltagit i slutsammanträdet.

Tystnaden rörande de två medlemmarnas avhopp från arbetet är förvånande, då sådana situationer måste vara ytterst ovanliga i valberedningssammanhang. Ingen frågade vad jävsproblematiken bestod i. Efter att ha läst protokollet frågade jag, och fick svaret: en av medlemmarna i valberedningen lever sedan mycket lång tid tillbaka ihop med en av dem som valberedningen föreslog, och som på årsmötet valdes till styrelsen.

Så det är verkligen naivt att tro att vi har en praxis för jäv. Eller så har vi en praxis att bortse från jävsproblematiken. Och då är det verkligen på tiden att vi skapar tydliga regler och att de blir tillämpade.

Förhoppningsvis har vi en motion klar till kommande representantskap med förslag på sådana regler.

Sen upprepar jag igen att jag anser det olämpligt att styrelsen agerar valberedning, och att öppna nomineringar och direktval borde vara mycket bättre för att vi ska bli Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti, som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin  lovat oss.