Det var inte meningen att vi skulle välja ordförande

När Veronica Palm i våras talade om att hon ville avgå som ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm fanns chansen till en öppen och transparent process för att välja ny ordförande. Men så blev det inte. I stället hade valberedningen i ett väldigt tidigt skede efter hennes besked frågat Anders Ygeman om han ville ställa upp, långt innan medlemmarna fått en chans att komma med sina förslag.

Så när nomineringarna var klara kom snabbt beskedet: valberedningen föreslår Anders Ygeman. Detta trots att det fanns ytterligare två mycket kompetenta kandidater som medlemmarna föreslagit. Men valberedningen hade ju för länge sen bestämt sig, och de två andra kandidaterna fick beskedet att de inte hade valberedningens stöd.

Ett pressmeddelande gick ut, Ygeman intervjuas och beskriver hur han ser på sin uppgift som ordförande.

Resultatet är att representantskapet den 11 september, då valet ska ske, bara har att acceptera valberedningens förslag. De har ingen möjlighet att välja någon annan. I den här processen blir det alltså valberedningen som bestämmer vem som blir ordförande, långt innan valet.

Medlemmarna fick tre och en halv månad på sig att nominera kandidater, och valberedningen fick därefter knappa två veckor att komma med det förslag som nu ska behandlas på det extra representantskapsmötet 11 september.

Så uppfattar jag att det gick till. Valberedningen och styrelsen får rätta mig om jag har fel.

Hur hade det kunnat gå till?

Ja ungefär så här:

– Styrelsen ger medlemmarna en månad att nominera sina kandidater.

– Valberedningen får tre månader att förbereda valet. På basen av nomineringarna ställer de samman en beskrivning av kandidaterna. De arrangerar öppna hearings med kandidaterna med möjlighet att fråga ut dem om hur de ser på uppgiften som ordförande.

– Valberedningen presenterar kandidaterna vid representantskapet. De påminner om att Socialdemokraterna är ett feministiskt parti, och att den som sitter på den andra viktiga posten i Stockholm AK, kommunsekreteraren, är en man.

– Valet sker.

Så kunde det gått till. Men i stället gör valberedningen så som valberedningar ofta gör, att redan från början veta bäst. Och resultatet i sådana lägen blir att medlemmar känner sig överkörda. Föreningar tappar motivationen. Kompetenta kandidater får inte chansen. Inte minst, den som väljs får ett svagare mandat. Och chansen till förändring går förlorad.