Tag Archives: Stockholm

Om valberedningar

Jag blir så trött på vackra ord. Hur många utredningar har inte Socialdemokraterna tillsatt, med höga ambitioner, och hur lite har kommit ut ur dem.

Ta det där med valberedning.

Efter den senaste valberedningskatastrofen då en kandidat till partistyrelsen valdes och avsattes inom loppet av mindre än en vecka har nu Carin Jämtin tillsatt en arbetsgrupp som ska arbeta fram rutiner för valberedning: När det gäller valberedningsarbetet bör former för en mer öppen process tas fram. En tidigareläggning av valberedningsarbetet ska också diskuteras. Det borde gå att hitta en process där kandidater till viktiga beslutsorgan inom partiet blir brett kända betydligt tidigare än vad som nyligen varit fallet

Men hallå. Var inte det Organisationsutredningens uppgift, den som tillsattes för ett år sen, och som kom med förslag till åtgärder på den senaste partikongressen? Vi var ju ganska många som jobbade och skickade förslag och kommentarer till den utredningen.

Jag nappade särskilt på det här som stod i underlaget för utredningen:

Organisationens tillit till valberedningarna, och därmed valberedningarnas status, måste ökas. Det finns i dag en subkultur i organisationen som vill göra jobbet parallellt med valberedningarna och det blir ofta till en destruktiv kraft i en modern medlemsburen organisation.

Det är av yttersta vikt att valberedningarna har organisationens helhjärtade förtroende. För att uppnå detta bör det i samband med val av valberedning också fastställas direktiv för dess arbete. Dessutom bör valberedningarna vara noga med att informera om sitt arbete. Om det är allmänt känt hur processen ser ut och var man befinner sig i denna process ökar också tilliten. “

Så vad blev det av det? Ingenting vad jag kan se, bortsett från att man förlänger valberedningens mandatperiod till 4 år.  Och det är ju bra. Men i övrigt upprepar man mest delar av vad som stod i organisationskommitténs uppdrag:

Valberedningsprocesser måste präglas av öppenhet. Utgångspunkten bör vara att utveckla våra arbetsformer och se över hur vår interndemokrati fungerar så att öppenhet och inflytande, tydlighet och respekt för partivänner samspelar.”

Det låter väl bra. Men tänk om de hade varit mer konkreta, och föreslagit till exempel följande:

  1. Valberedningen informerar i god tid om att nomineringar ska ske, när och av vem. Nomineringar ska åtföljas av motivering.
  2. Kandidater kan nominera sig själva.
  3. Kandidater ska lämna en skriftlig motivering om vem man är och varför man ställer upp. Handlar det om omval ska man redogöra för hur man presterade den föregående perioden.
  4. Valberedningen kallar till öppen hearing där kandidaterna får presentera sig och svara på frågor.
  5. Valberedningen ska meddela sitt förslag minst 2 veckor före valet.
  6. Jävsregler ska tillämpas strikt.För föryngring:

    En ledamot får väljas max tre gånger till samma församling.

Beträffande öppenhet i processen skriver man så här:

Öppenhet ska dock inte tolkas som vi alltid ska bejaka medias behov av att ständigt rapportera om valberedningsprocesserna. Däremot ska vi vara tydliga med hur processen ska gå till och när enskilda medlemmar och olika partiorgan förväntas vara aktiva i den.”

Där fick vi som villa ha öppenhet, transparens och delaktighet smäll på fingrarna.

Också i Stockholm har det producerats vackra ord. I oktober 2010 lade Stockholms arbetarekommuns folkrörelsegrupp fram sin slutrapport. Här en del av deras slutsatser:

”En av våra tydligaste slutsatser är att socialdemokratin i Stockholm måste närmast revolutionera synen på informations- och beslutsflöden inom organisationen. Arbetsformerna runt olika demokratiska beslutsprocesser måste utvecklas. Användandet av sociala medier i både det organisatoriska och det politiska arbetet måste stärkas och prioriteras. Olika metoder att involvera medlemmar i politisk diskussion och beslutsfattande utvecklas. ”

Låter ju bra. Men inte har jag sett några förändringar. Man kan konstatera att vi inför val till distriktsstyrelse som ska ske om en vecka fortfarande inte vet vilka som nominerats och vilka valberedningen tänker föreslå.

Det enda som jag kan hitta som möjligen kan kopplas till valprocesser i den rapport om organisationsutveckling som styrelsens arbetsgrupp la fram i augusti 2012 finns under rubriken ”Öppna och tillgängliga demokratiska processer ”. Där står det att man ska: i) Skapa en idébank över hur andra AK arbetar och ii) Satsa på att få fler unga medlemmar engagerade. Inte mycket att hämta där, eller hur?

Så vackra ord, en utredning som sätts till, oftast med gamla partikamrater som vet hur det gått till men knappast ser de nya möjligheterna, och sen ett förslag med allmänna ordalag som inte förändrar något.

Just nu känns det som om det öppna, nyfikna och öppna parti som Carin Jämtin lovat oss är mycket långt borta.

Advertisements

Blir det en öppen valprocess den här gången?

I dag sammanträdde Socialdemokraternas Förtroenderåd, ”denna demokratins blindtarm”, som Johanna Graf kallade det. Jag har lyssnat på radion och följt twitterflödet, och det verkar ha varit väldigt trevligt och Stefan Löfvén har sagt en massa bra saker. Det känns väldigt positivt, och jag förstår att de som var där gick därifrån väldigt upplyfta och hoppfulla inför valet 2014.

Men sen undrar jag om det där med valberedningen. För hela poängen med förtroenderådets möte var väl att de skulle utse en valberedning. Som Carin Jämtin skrev i ett brev till oss alla: “På Förtroenderådet om en vecka, den 23:e november, kommer en ny valberedning att utses av ombuden. Valberedningens uppdrag är att, inför partikongressen i Göteborg, förbereda val av partistyrelse, verkställande utskott, programkommission, revisorer och övriga val till utskott.”

För att hjälpa förtroenderådet föreslog Carin i enlighet med stadgarna vilka som ska ingå i valberedningen. Är det någon som tror annat än att förtroenderådet gick på hennes förslag?

Carins förslag byggde i sin tur på förslag från partidistrikten. Och eftersom partistyrelsen och VU består av ledamöter (de flesta ordförande) i distriktsstyrelserna, så var det väl i princip partistyrelsen och VU själva som föreslog namnen till valberedningen.

Jag känner ingen i den nya valberedningen, även om två kommer från mitt distrikt, Stockholm, men jag förstår av twitterflödet att många är nöjda med ordföranden, Berit Högman. Och hon låter väldigt klok när jag lyssnar på henne på radion och man frågar henne om rekryteringsprocessen, och hon bekräftar att flera kandidater ska kunna kandidera öppet, ”det är ju det som det hela ska leda till”, för lösningen är inte ”hemliga klubben”.

Fast det verkar som om man har lite olika uppfattningar i partiet om hur det ska gå till. När jag hör ordföranden i mitt distrikt intervjuas måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår.  Det verkar som om hon tycker att vi ska ha en öppen process, men ändå inte: ”öppenhet inåt i partiorganisationen med hundratusen medlemmar är något annat än öppenhet utåt”. Hur ska en rekryteringsprocess i ett parti med hundratusen medlemmar kunna vara öppet inåt utan att alla andra får veta vad som händer? Särskilt som hon säger att det är en process som måste få ta sin tid?

Men Carin lovar oss ju också i sitt brev att: ”Valberedningens arbetssätt och metoder kommer att präglas av en öppen attityd och process där våra medlemmar och partidistrikt får en möjlighet att aktivt delta. Den valberedning som väljs arbetar självständigt.”

Så det ska verkligen bli intressant att se hur det kommer att gå. Blir det några som kandiderar öppet till partistyrelse och verkställande utskott?  Hur kommer valberedningen att lyssna på medlemmarna? Och hur kommer deras urvalskriterier att bli? Blir det som partiledningen skrev i DN i morse: ”Vi moderniserar våra rekryteringsprocesser och öppnar upp vårt parti. För att få en bättre mix av olika kompetenser inför vi kompetensprofiler för våra kandidater“.

Resultatet får vi se på nästa partikongress. Jag hoppas att det går bättre än förra gången, och att vi med det kommer några steg närmre att bli Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti, som Carin Jämtin har lovat oss.


Jag tänker inte rösta på någon som varit på 15 kongresser tidigare

Snart kan vi rösta på ombud till kongressen 2013. Förra gången det var dags för val av kongressombud skrev jag en hel del om det på den här bloggen. Jag var till och med så ambitiös att jag skrev till var och en av kandidaterna och frågade om deras åsikt. Det tänker jag inte göra den här gången. Då handlade det om en enda fråga, partiledarvalet (då Håkan Juholt valdes), och det var lätt att fråga de enskilda kandidaterna vem de tänkte rösta på. Att sen hela det valet var helt meningslöst eftersom beslutet fattades någon annanstans är en annan fråga.

Den här gången är det en vanlig kongress där partiets inriktning i många frågor ska avhandlas och beslutas.

Jag tänker inte rösta på kandidater som har (nej till) vinst i välfärden som enda fråga. Jag litar på att man kommer att hitta en bra lösning där. Jag tänker rösta på personer som har en genomtänkt syn på frågor som klimat, hållbar tillväxt, jobb, jämställdhet, strukturell diskriminering, och hur vi vinner valet på de frågorna.  Jag tittar också efter förnyare när det gäller interndemokratin, där det senaste kongressvalet (och borgarrådsvalet) visade på stora brister. Åldern spelar ingen roll, det är tänket som är det viktiga, men jag tänker inte rösta på någon som har varit på 15 kongresser tidigare. Det är dags för förnyelse.

Hur hittar jag då dem? Jämfört med förra gången är det mycket lättare att läsa sig till vad kandidaterna vill på Stockholms Socialdemokraters hemsida. Jag röstar självklart inte på kandidater som inte presenterar sig. Men hemsidan säger inte allt. Jag har lärt känna medlemmar i min förening och områdesorganisation, och sett hur man agerat på representantskapet. Jag läser bloggar och twitter, och inte minst de FB-grupper som bildats under de senaste åren, Jag är särskilt glad över Södersossarnas FB-sida, och de andra FB-grupperna som framför allt Lena Dahlström fått igång. Några kandidater kanske får ett brev från mig i någon särskild fråga. Då är det ju bra om det finns kontaktuppgifter, som en epost- eller FB-adress.

Om vi alla anstränger oss så kanske vi får en kongress som svarar upp mot löftet om att vi ska bli Sveriges mest nyfikna, ödmjuka och öppna parti, som Carin Jämtin har lovat oss.


Två beslut

I dag vill jag gratulera Stockholms socialdemokrater. Som andra arbetarekommun i landet har man fattat beslut om att införa jävsregler för arbetarekommunens verksamhet. Reglerna ska – för att citera arbetarekommunens styrelse – vara utformade så att de “bygger på kommunallagens skrivningar och också samstämmer med den praxis som sedan länge tillämpas i vår arbetarekommun”.

Det sista får vi väl bjuda på, faktum är ju att det var just avsaknaden av en sådan praxis som gjorde att så många tyckte det var dags nu.

Beslutet som bygger på tre motioner (E34-E36) fattades häromdagen på Stockholms arbetarekommuns förlängda årsmöte. Ett antal motioner som man inte hann behandla på det ordinarie årsmötet i april klarades av. De flesta rörde organisatoriska frågor, och det mesta klubbades igenom utan kommentarer.

Men av de motioner  som diskuterades och där representantskapet gick emot styrelsens förslag var det två (E14 och E15) som hänger ihop med beslutet om jävsregler och som handlar om styrelsen som valberedning. Representantskapet beslutade att arbetarekommunens styrelse inte längre ska fungera som valberedning inför val av borgarråd och landstingsråd.

Med de här två besluten fick frågorna  som startade för ett år sedan om processen vid borgarrådsvalet nu sitt avslut. Det känns bra.


Valberedningen har svarat

Nu har jag fått svar på mitt  inlägg där jag frågade efter öppenhet kring valberedningens arbete att ta fram förslag på medlemmar i Stockholm Arbetarekommuns styrelse. Valberedningens ordförande säger på FB gruppen ”Nomineringar och valförfaranden i Stockholms partidistrikt” att jag inte har med det här att göra. Valberedningen svarar bara inför representantskapet:

Valberedningen i Stockholms AK är utsedd av repet och svarar gentemot repet på årsmötet. Där är det vår uppgift att presentera ett förslag till styrelse och andra uppdrag som mellan årsmötena kan leda AK. Framförallt ska styrelsen ha förankring ute i partiorganisationen men även besitta kunskaper som kan stärka AK i dess uppdrag. Det är vår roll att presentera en styrelse som kan bli vald av repet.

 Det finns även fler parametrar som man bör ta hänsyn utöver att stirra sig blind på antalet nomineringar en viss individ har fått.

 

 Valberedningen har bestått av väl förankrade personer som har ett förtroende att delta i valberedningens process. Valberedningen har även fått ta del av samtliga nomineringar, även de som inte fanns med i de första listorna som presenterades av AK.

 Valberedningen har haft flertalet möten, men något möte 8 februari ägde aldrig rum och Ralf ingår inte i heller i AKs centrala valberedning.

 Då det är en enig valberedningen som har lämnat sitt förslag till repet tror vi att den på ett mycket bra sätt skulle kunna leda AK framåt och framförallt med sikte på valseger 2014 .

Det var en ganska häftig sågning av oss vanliga medlemmar som är intresserade av vad som händer i Stockholms AK.

Men det är faktiskt så att jag vill ha en styrelse som jag vet något om. Och det vill säkert också mina ombud som ska rösta på valberedningens förslag på årsmötet. Som valberedningens ordförande skriver i sitt svar till mig: ”Framförallt ska styrelsen ha förankring ute i partiorganisationen.” Förankrad ute i partiorganisationen blir man om man gör sig och sina åsikter kända, till exempel genom att berätta det för oss om är intresserade. Det skulle definitivt stärka Socialdemokraterna i Stockholm.

Tänk om alla som kandiderade hade fått presentera sig på AK:s hemsida, eller på FB-sidan, eller på en hearing, då hade valberedningen och vi andra som var intresserade kunnat prata med dem, och ställa frågor, och de hade haft chansen att tala om vad de ville göra som styrelsemedlemmar. Heder till dem som faktiskt gjorde det.

Jag frågade några som nominerats men inte blivit föreslagna till styrelsen om de blivit kontaktade av valberedningen.

Alla sa nej. Som någon uttryckte det: ”Valberedningen var inte i kontakt med mig på något sätt, dvs vare sig direkt eller indirekt, vare sig i egen hög person eller via ombud.”

En annan: ”nej ingen har tagit kontakt med mig. Jag skulle gissa att valberedningen jobbat utifrån “kända” namn eller personer som fått rekommendationer från “kända” namn. Nu vet jag inte hur de arbetat, men skulle bli förvånad om de pratat med någon alls.”

Så valberedningen har helt enkelt struntat i det arbete vi i alla dessa föreningar lagt ner på att diskutera fram personer som vi tror skulle vara bra. Där satt vi en hel kväll och gick igenom vilka vi ville nominera, för att vi trodde de skulle göra ett bra jobb.

Men valberedningen tror sig ändå veta bäst. I ett brev till representantskapsombuden som nu ligger ute på hemsidan skriver de:

Angående nomineringar
Valberedningen i Stockholms arbetarekommun har sammanträtt för att hantera den uppkomna situationen med nomineringar som fattades i den ursprungliga listan som distribuerades. Valberedningen kan inte annat än beklaga det uppkomna och det får inte hända igen.
Valberedningen har under processens gång och efter nomineringstiden löpte ut nominerat flertalet personer själva. Det handlar främst om personer som föreslås till omval på sina uppdrag och som saknat nomineringar som valberedningen valt att lyfta, men även namn som valberedningen tror skulle kunna fylla en betydelsefull roll i arbetarekommunen.
Dessa namn återfinns på bifogad lista.
En enig valberedning har beslutat att det förslag som tidigare har skickats till ombuden är det som vi kommer att yrka bifall till på årsmötet. Det förslag vi har lagt tror vi på ett mycket bra sätt kommer att kunna leda arbetarekommunen mellan årsmötena och stärka Socialdemokraterna i Stockholm.

Så det var nog riktigt gissat av min kamrat, valberedningen ansåg sig själva veta bäst. De anser inte att de behöver förankra sitt arbete hos medlemmarna, eller för den delen med representantskapet, för de är ”väl förankrade personer som har ett förtroende att delta i valberedningens process”. När de väl är klara förväntar de sig att representantskapet ska ta deras förslag.

Om valberedningen inte ville ta sig tid att personligen tala med varje nominerad hade man i varje fall kunnat be de nominerande föreningarna om en skriftlig motivering, liksom en förklaring från kandidaterna vad de vill göra med ett styrelseuppdrag. Och sen lagt ut informationen i god tid på hemsidan? Är det annars någon som förväntar sig att representantskapet kommer att ha någon annan åsikt än en enig valberedning när det väl blir årsmöte?

Låt mig göra klart att jag inte har något personligt emot valberedningens förslag. Jag känner inte alla, men ser en ambition att få in kompetens som saknats, som är väldigt bra. Problemet är processen. Det är väldigt lätt att acceptera ett valförfarande när man är nöjd med slutresultatet, även om processen inte är OK. Men ett dåligt förankrat beslut minskar legitimiteten hos de som blir valda. En medlem skrev till mig: ”Jag tror en stor del av problemet beror på brist på tillit och förtroende, en förtroendebrist eller misstro som växt fram av goda skäl under lång tid.” Den förtroendebristen botas bäst med öppenhet, inte slutna processer.

Kanske kommer det så småningom ett förslag på hur en öppen valprocess ska gå till från Folkrörelserådets arbetsgrupp, som har ansvar för organisationsutvecklingen i Stockholms AK. Arbetsgruppen har åtminstone bildat en FB grupp, som heter ”Framåt mot en modern folkrörelse”. Där står att man ska ”konkret och handfast ta fram förslag rörande information och öppenhet, föreningsutveckling, lokal närvaro samt om hur representantskapet ska reformeras”. Det hade varit kul om man hade testat ett sådant förslag i årets valberedning. Eller det kanske blir något för den nya styrelsen att ta tag i?


Tystnadens arrogans


I en FB grupp ”Nomineringar och valförfaranden i Stockholms partidistrikt” har det pågått en livlig debatt om hur det kan bli en öppnare process när vi väljer förtroendevalda. Ett litet försök till en öppnare process gjordes nyligen i min områdesorganisation, där ordföranden hade beslutat att avgå med kort varsel. Inför valet ställde de nya ordförandekandidaterna upp och berättade vad de ville göra, både på FB och på en hearing för dem som ville träffa kandidaterna och ställa frågor.

Så jag hade stora förhoppningar om att det skulle bli ännu bättre när det nu är dags att välja styrelsemedlemmar i Stockholms AK. Jag hoppades få delta i en öppen och livlig diskussion med valberedning och kandidater. Och det började bra. Ordföranden i valberedningen presenterade medlemmarna i valberedningen för FB gruppen, och en av medlemmarna skrev: ”Valberedningen får väl vid sitt första sammanträde, den 8/2, enas om hur vi kan öppna upp processen inför årsmötet”.

Det lovade gott.  Så jag väntade förtröstansfullt på att få se hur det skulle gå till. I god tid gick vår förening igenom vilka vi ville nominera till styrelsen, och vår ordförande skickade in våra förslag. Några av de nominerade kandidaterna presenterade sig själva på FB-sidan.

Men sen blev det alldeles tyst. Inte ett ljud från valberedningen. En av de nominerade tog till och med bort sitt inlägg om att han kandiderade.

Så fanns till slut handlingarna inför Stockholms AKs årsmöte utlagda på Stockholms AK:s hemsida, med valberedningens förslag och nomineringslistan. Men döm om min förvåning när det visade sig att våra nomineringar inte fanns med. Även andra föreningars nomineringar saknades. Vad hade hänt? Ingen aning. Ingen förklaring. När några av oss hade klagat fick vi ett brev där det stod:

I de årsmöteshandlingar som är på väg med posten, eller redan har kommit fram, har det blivit fel i nomineringslistan. Alla nomineringar har inte kommit med i den utskickade listan. Vi har fått nomineringarna, men av någon anledning har de inte kommit med i trycket. Vi ber om ursäkt för detta och kommer att skicka ut en ny lista under morgondagen. Då kommer också listan på hemsidan att vara rätt, vi tar bort den som är fel nu.”

Det är klart att det blir fel ibland. Men vilken lista hade valberedningen fått? Hade de bara sett den korta listan där våra nomineringar inte fanns med? Det vet vi inte. För valberedningen har inte sagt ett knyst på vår egen FB-sida, trots att vi frågat.

Hur ska vi kunna välja våra representanter, eller förtroendevalda, om vi inte vet vilka de är, eller varför valberedningen föreslår just dem? Om vi inte ens vet om valberedningen har sett alla nomineringar?  Vilka de har pratat med?

Om jag inte vet hur underlaget ser ut för valberedningens förslag, hur ska jag kunna lita på det? Jag har ett bittert minne av det senaste  borgarrådsvalet där valberedningen (i det fallet AK styrelsen) gick emot merparten av medlemmarna. Om jag bara tittar på nomineringslistan så är det ju saker jag undrar över. Det är säkert inte något fel på de kamrater som föreslagits av valberedningen. Några känner jag till, och några har jag till och med varit med om att nominera.  Men hur ska jag förstå valberedningen om de föreslår någon som bara nominerats av en enda förening? Och hur har de tagit hänsyn till de nomineringar som gjorts av enskilda medlemmar, när det bara är föreningar som får nominera? Vilket inflytande har de så kallade sidoorganisationerna haft?

Jag frågade en kamrat vad tystnaden kunde bero på. Hon svarade så här:

“Jag tror att det finns en rädsla för vad man får säga och inte får säga. 

Jag tror inte att de är bekväma att uttala sig i gruppen på FB, den är ju liksom inte sanktionerad uppifrån. 

Överhuvudtaget verkar inte våra valda vara så pigga på att diskutera annat än på möten eller om de bara kan vara megafoner, inte resonerande.

Det skrivna ordet är väl alltför läskigt. Det är rätt sorgligt.

Själv så känner jag och frågar mig vad det är för idé att hålla på.”

Och då blev jag väldigt ledsen. För det är en person som varit viktig för mig som ny medlem.  Och egentligen behövs det så lite. Att man öppet och ärligt står för vad man vill, i det här fallet både som valberedning och kandidater till styrelseposterna. Man behöver inte tycka lika. Men man måste kunna lita på att folk gör sitt bästa. Att i stället för att reagera som någon uttryckte det: ”Här ska minsann ingen komma och begära att vi ska skriva i en grupp på FB som en medlem startat.” vara glada för att någon faktiskt startade gruppen.

Eftersom valberedningen nomineras av styrelsen (kommunsekreteraren) så undrar jag ju också vilket inflytande styrelsen har i det här, både i vilka valberedningen förslår och hur processen går till. Hur mycket har valberedningen lyssnat på styrelsen?

Jag noterar styrelsens svar på en motion  (Motion E05 Ledarval i En ny tid) till årsmötet där man vill ha en diskussion om hur direktdemokratiska former för inflytande kan användas i större utsträckning:

”Öppnare valprocesser måste vägas mot andra viktiga intressen. I huvudsak är dock den inriktning motionärerna skisser en väg som det socialdemokratiska partiet bör gå. Arbetarekommunsstyrelse menar att det därför är riktigt att förändra stadgarna
så att alternativa, öppnare processer blir ett alternativ till dagens process. Styrelsen menar att diskussionerna redan pågår och att det inte kräver några särskilda insatser för att stimulera dessa. Diskussionerna får initieras i samband med en stadgeöversyn samt partiets organisationsutredning.”

Även om nu styrelsen tycker det räcker med de diskussioner som redan pågår så hade väl en enkel insats varit att uppmuntra valberedningen till att pröva en öppnare process, och kanske uppmuntra dem att delta i de diskussioner ”som redan pågår”.

Om vi nu verkligen vill bli Sveriges mest nyfikna, ödmjuka och öppna parti?


Det finns något som heter jäv

Jag har till nyligen sett politiska förtroendeuppdrag som något ganska betungande, som man gör för att man verkligen tror att det är viktigt, ibland av plikt, eller i vissa fall för att få makt.

De flesta som arbetar politiskt gör det på sin fritid, helt utan ekonomisk ersättning. De kan ibland sitta i någon nämnd, och få ett arvode för att vara med på möten, och om de gör en resa kan de få kompensation för lönebortfall i sina vanliga jobb. Man går från det vanliga jobbet till kvällens nämndsammanträde. Man använder sin lediga helg till att göra ett studiebesök. Det är vad jag menar med ett förtroendeuppdrag, en samhällstjänst.

Jag har först nyligen förstått att politiken kan vara en karriärväg, inte bara en brinnande längtan efter att skapa ett bättre samhälle. Det finns heltidsjobb, med höga löner. Som att vara riksdagsman. Och att vara borgarråd, inser jag, ger en  lön (i medel 100.000 i månaden) som jag aldrig varit nära i mitt yrkesverksamma liv. Och om man inte blir borgarråd så kan man bli  “arvoderad politiker”   i Stadshuset, med en riktig heltidslön, som inte är dålig. Som sådan får man också, till skillnad från borgarråden, ha hur många arvoderade uppdrag i stadens nämnder och styrelser som helst. Med arvodena för ett par sådana uppdrag kommer man tillsammans med grundlönen (som är 65% av borgarrådslönen) ledigt upp i en total månadslön som till och med är högre än borgarrådens.

Kommunens politiska tjänstemän avlönas med skattemedel. Då ska inte pengarna användas som belöning för lång och trogen tjänst eller för att sparka någon snett uppåt vänster. För det är ju våra pengar det handlar om. Och vi förväntar oss att pengarna kommer politiken till godo, inte bara så att de bästa möjliga besluten fattas i nämnder och styrelser, utan så att vår politik förmedlas på det mest slagkraftiga sätt som bara är möjligt.

Det får inte heller finnas minsta misstanke att det finns en egen agenda hos dem som fattar besluten. För att undvika den risken finns det för offentliganställda väldigt stränga regler för jäv. Av bitter erfarenhet har vi lärt oss att det inte räcker att lita på den goda viljan när det kommer till pengar. Och för den delen inte heller när det gäller makt. Av det skälet finns till exempel lagen om jäv i stat och kommun. Vad lagen betyder för offentligt anställda finns beskrivet här : Du är jävig

• om du eller någon närstående är sökande i ärendet eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för dig eller en närstående,

• när ett ärende överklagats eller av annat skäl ska avgöras i en högre instans och du tidigare deltagit i den slutliga handläggningen i den lägre instansen.

Du kan också vara jävig om det finns någon annan särskild omständighet som skulle kunna rubba förtroendet för din opartiskhet, till exempel om du är

• vän eller ovän med någon som är part eller intressent i ärendet,

• ekonomiskt beroende av en part eller intressent,

• engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning.

I mitt yrkesområde (medicinsk forskning) är det i dag en självklarhet att så fort det rör sig om pengar eller makt, i form av forskningsanslag eller tjänster, så gäller jävsreglerna.  Ingen får sitta i en rekryteringsgrupp där han eller hon haft ett vetenskapligt eller yrkesmässigt samarbete med någon av de sökande. Ingen får vara med i en prioriteringsgrupp som fördelar pengar till någon man samarbetat med. Därför ringde alla klockor i mitt huvud i samband med det senaste borgarrådsvalet. Det var ju styrelsen som var valberedning. Var det nåt som inte stämde där?

Vad jag förstår är det så att många socialdemokrater i Stockholm som sitter på tunga poster tillhör samma generation, de flesta har känt varandra sen SSU, och flera är gifta eller på annat sätt släkt med varann. I sådana miljöer finns alltid risk att hamna i jävssituationer när beslut ska fattas.

Och valberedningar är förstås de mest känsliga för jäv. Flera kamrater har skrivit till mig och föreslagit att just denna typ av beroendeförhållanden kan vara en möjlig orsak till styrelsens (obegripliga) agerande i det senaste borgarrådsvalet där valberedningen föreslog en kandidat som hade betydligt färre nomineringar   (34 mot 55) än en annan kandidat. Och det är inte bra. Det räcker med den sista beskrivningen av jäv: engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning för att förstå det. Ju mindre öppenhet desto lättare uppstår misstankar att folk håller varandra om ryggen.

Vid lite närmare granskning av tillsättningarna av de tre nuvarande socialdemokratiska borgarråden Tomas Rudin, Roger Mogert och Karin Wanngård i Stadshuset visar faktiskt alla exempel på jäv av olika grad. Vid tillsättning av borgarråd fungerar styrelsen som valberedning. Det faktum att Karin Wanngård först satt ordförande i den valberedning där Veronica Palm föreslogs till styrelseordförande och att sedan Veronica Palm satt ordförande i styrelsen som föreslog Karin Wanngård till borgarråd är ett exempel där misstanke lätt kan uppkomma. Likaså det faktum att Karin Wanngårds man K-G Westlund är medlem (ersättare) i samma styrelse som föreslog henne till borgarråd. Och när Veronica Palm ingår (som ordförande) i den styrelse som föreslår hennes egen man Roger Mogert till omval som borgarråd och hon också pläderar för honom så uppfyller det grunddefinitionen av jäv: om du eller någon närstående är sökande i ärendet eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för dig eller en närstående. Mer jäv kan det knappast bli. Att styrelsen dessutom föreslog en av sina egna, Tomas Rudin, kommunsekreterare och tillika verkställande ledamot av styrelsen, till den tredje borgarrådsposten visar även det hur aningslös styrelsen verkar vara om normala jävsregler. I andra sammanhang hade ett sånt agerande lett till  styrelsens  avgång. Och inte blir det bättre när den eniga styrelsens protokoll är hemligstämplade.

Hur ser då socialdemokraternas jävsregler ut? För så här får det ju inte gå till. Hur har man tänkt i Stockholm? Inte alls verkar det. Självklart finns någonstans regler för hur man undviker jäv. Jag letar i stadgarna. Hittar ingenting. Inte ett ord. Ingenting när det gäller valberedning, ingenting om styrelsebeslut. Ingenting. Så googlar jag. Det finns faktiskt en arbetarekommun som har en policy, Sandvikens AK. De säger i sin Policy för offentliga uppdrag att ” Valberedningen skall alltid ge akt på situationer då någon som deltar i arbetet kan ha partiska grunder för sina överväganden och slutsatser. Eftersom sådana förhållanden kan vara mer eller mindre uppenbara är det viktigt att valberedningen är enig om bedömningen. ”Inte glasklart, och långt ifrån de jävsregler man normalt ser, men det är ändå ett försök. Och de drar också en konsekvens av det: ”Generellt gäller därför att valberedningens ordförande/ledamöter inte själva får kandidera till tunga uppdrag för arbetarekommunen ….”

Min slutsats blir att här är det helt klart något som fattas. Vi bara måste ha regler för jäv. Och de borde finnas i stadgarna. Inte minst för alla nya medlemmar, som vill veta vad som gäller. Det ska inte finnas misstankar om en dold agenda när kandidater vi nominerat plötsligt försvinner , utan att vi får goda förklaringar. Det är då surret uppstår, den gnagande misstron. Det är då pressen börjar nafsa i hälarna . Då är det inte kul. Då tappar man  sugen.

Så vad gör vi? Min uppmaning till representantskapet är att som första åtgärd sätta till en arbetsgrupp för att utarbeta riktlinjer om jäv för Stockholmsdistriktet. Det är inte svårt, det finns bra exempel att låna ifrån. Och i första hand ska man stämma av med reglerna i kommunallagen och förvaltningslagen. För det är de lagarna som i slutändan våra valda tjänstemän i kommun och landsting ska leva efter.  Om vi gör det riktigt bra kan vi bli ett exempel för andra distrikt, och kanske rentav för partiet som helhet. Ja varför inte för de andra partierna också?

Sen har jag ju den bestämda uppfattningen att styrelsen inte ska fungera som valberedning. Och när det gäller flera poster, som till exempel borgarråd, borde vi ha allmän nominering följt av direktval. Eller åtminstone  provval. För vi vill väl bli Sveriges mest öppna nyfikna och ödmjuka parti, som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin lovat oss?