Tag Archives: nystart

För att bekämpa fattigdomen krävs forskning

Socialdemokratiska regeringar har tidigt förstått att forskning och kapacitetsuppbyggande är en viktig del i utvecklingssamarbetet. Sverige har varit en pionjär när det gäller att stärka forskningskapaciteten och akademisk kompetens i samarbetsländerna och har en lång och framgångsrik historia när det gäller forskning som rör fattiga länder. Socialdemokratiska regeringar har också insett vikten av att engagera svenska forskare i utvecklingsarbetet. Svenska forskare, i nära samarbete med forskare i fattiga länder som Uganda, Etiopien, Tanzania, har till exempel bidragit till att minska antalet fall av malaria hos barn i Afrika söder om Sahara, utvecklat nya metoder för att hitta grundvatten i de allra regnfattigaste områdena, och identifierat de lämpligaste boskapssorterna för särskilt svåra klimat. I detta samarbete mellan forskare sker en värdefull kompetensuppbyggnad i samarbetsländerna.

Så sent som i december 2005 togs, på Göran Persson initiativ, ett enhälligt riksdagsbeslut som skar över såväl block- som partigränser, att under perioden 2006-2008 varje år avsätta drygt en halv miljard till ökade och nya insatser för den globala bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Den svenska resursbasen skulle tas till vara. Det betonades att stödet till forskning i Sverige med potentiellt stor betydelse för utvecklingen i fattiga länder måste utvecklas vidare, och att det var viktigt att bibehålla och utveckla en svensk nationell forskningskompetens inom området, bl.a. med tanke på eventuella uppkommande hot mot folkhälsan. Den satsningen blev aldrig av efter valförlusten 2006.

Tyvärr har den nuvarande regeringen kraftigt skurit ner forskningsbiståndet.

Just nu pågår en intensiv debatt om vad som ska hända efter 2015, det år som sattes för milleniemålen. Sverige tar just nu aktiv del i att sätta agendan efter 2015. En del mål är redan uppfyllda, andra kommer inte att vara det. Samtidigt diskuteras nya ambitiösa mål. För att uppfylla de målen krävs intensiv forskning för att ta fram redskap för att uppfylla dem. Sverige bör lyfta fram forskningsbehoven i den diskussionen.

Som ett exempel kan nämnas att man just nu inom hälsoagendan föreslår ett delmål om att tuberkulosen ska vara utrotad år 2050. Det är i dagsläget ett helt orealistiskt mål, så länge vi endast har de gamla redskapen att använda. Världshälsoorganisationen WHO har nyligen visat att utan tillgång till nya vaccin, diagnosverktyg och läkemedel kommer det bli omöjligt att på sikt minska den fortsatta spridningen av tuberkulos. För det behövs fortsatt forskning.

Man kan ställa sig frågan varför just Sverige ska prioritera forskningsbistånd. Det finns flera orsaker:

1. Sverige är en forskningsnation. Svensk forskning har hög vetenskaplig kvalitet. Vi satsar mest pengar på forskning i Europa (i euro per invånare) och näst Israel är vi det land i världen som satsar mest på forskning per capita. Det vi satsar mest på är medicinsk forskning, följt av teknik och naturvetenskap, och det är också där vi är bäst. Vi är också bra när det gäller innovationer: Sverige ligger på femte plats när det gäller antal patent per capita, efter USA, Schweiz, Finland och Japan.

Vetenskapsrådet har nyligen lämnat förslag till regeringen på hur Sveriges även i fortsättningen ska vara en ledande forskningsnation och hur ställningen som forskningsnation ska kunna stärkas. Där betonas särskilt behovet av långsiktighet och kvalitet.

2. Vi har erfarenhet av långsiktiga samarbeten. Sverige har framgångsrikt samarbetat med ett antal länder under många år. Förutsättningen för dessa resultat är långsiktigheten. Ett av de längsta samarbetena har varit med Vietnam. I en färsk utvärdering kan man visa upp flera intressanta resultat, både vad gäller direkt tillämpning och vad gäller riktlinjer för att ta fram utvecklingsstrategier som kan förbättra invånarnas livskvalitet. De senaste årens fokus har legat på att förbättra landets forskningskapacitet inom hälsa, landsbygdsutveckling och bioteknologi. Ett exempel är de snabbväxande träd som förädlats fram för återplantering av skog. Andra exempel är Uganda och Tanzania. Mer än trettio år av svenskt bistånd har hjälpt Tanzania att bygga upp ett av Afrikas högst rankade universitet. Men utbytet är inte enkelriktat utan har också gett mycket tillbaka till svensk forskning. Ett antal prövningar av svenska vaccinkandidater mot HIV pågår i just Tanzania, i samarbete med tanzaniska kolleger. Förutsättningen för det är just det mångåriga och nära samarbetet mellan svenska och tanzaniska forskare.

3. Sverige samarbetar med ländernas egna institutioner. Sverige har en väl etablerad modell för samarbete, där målet är att stärka ländernas egna institutioner och forskningsmiljöer. Till skillnad från många andra biståndsländer har Sverige och de nordiska länderna ingen kolonial historia. Länder som Frankrike, England eller Tyskland bygger ofta vidare på institutioner som skapades under den koloniala tiden, som Frankrikes Pasteurinstitut, som finns i många tidigare kolonier, och som har ett hårt grepp om ledning och ekonomi. Det gör dessa enklaver mycket sårbara om givarländerna drar sig ur eller ändrar inriktning. Sverige har i stället satsat på samarbete med de fattiga ländernas egna institutioner, som en del i en långsiktig kapacitetsuppbyggnad. I det samarbetet har vi också satsat på infrastruktur, tex i form av ökad IT-kapacitet.

4. Sveriges modell minskar forskarflykten. I det svenska forskningssamarbetet ingår doktorandutbildningar i samarbete med svenska universitet. Sverige har utvecklat ett program som minimerar ”brain drain”, där doktoranderna varvar sin tid mellan Sverige och samarbetslandet, med handledare på båda ländernas institutioner, enligt den svenska så kallade sandwichmodellen. Den etablerade kopplingen till institutionen i hemlandet gör det enklare att hitta arbete där efter disputationen.

Det här är ett bra sätt att bygga kompetens inom landet. Av de nästan 100 vietnamesiska doktorander som disputerat så har i stort sett alla fortsatt sin forskningsverksamhet i Vietnam, vilket är väldigt höga siffror. I många andra fall när forskare från utvecklingsländer doktorerar heltid vid en utländsk institution så väljer de att stanna kvar och jobba utomlands”.

5. Sverige kan vara ett föregångsland. Sverige har potential att vara en ledande aktör när det gäller forskningssamarbete. ”Sverige har med sitt goda anseende i internationella utvärderingar en möjlighet att vara det land som kliver fram och leder utvecklingen av en kunskapsbaserad utvecklingspolitik .

Därför föreslår jag tillsammans med Claes Ånstran att man lägger till följande stycke om forskningssamarbete i Agenda för Global Utveckling:

2. 9 Forskning för utveckling

Sverige har varit en pionjär när det gäller att stärka forskningskapaciteten och akademisk kompetens i samarbetsländer och har en lång och framgångsrik historia när det gäller forskning som rör fattiga länder. Socialdemokraterna har tidigt förstått att forskning och kapacitetsbyggande är en viktig del i utvecklingssamarbetet.

Socialdemokraterna vill:

Stärka och utveckla forskning av relevans för fattigdomsbekämpning

Att Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller forskningssamarbete

Att utvecklingssamarbete ska bygga på forskningsbaserad kunskap

Läs mer om forskning om fattigdomens sjukdomar här: http://www.vif.se eller följ vif_sweden på twitter

 

Advertisements

Blir det en öppen valprocess den här gången?

I dag sammanträdde Socialdemokraternas Förtroenderåd, ”denna demokratins blindtarm”, som Johanna Graf kallade det. Jag har lyssnat på radion och följt twitterflödet, och det verkar ha varit väldigt trevligt och Stefan Löfvén har sagt en massa bra saker. Det känns väldigt positivt, och jag förstår att de som var där gick därifrån väldigt upplyfta och hoppfulla inför valet 2014.

Men sen undrar jag om det där med valberedningen. För hela poängen med förtroenderådets möte var väl att de skulle utse en valberedning. Som Carin Jämtin skrev i ett brev till oss alla: “På Förtroenderådet om en vecka, den 23:e november, kommer en ny valberedning att utses av ombuden. Valberedningens uppdrag är att, inför partikongressen i Göteborg, förbereda val av partistyrelse, verkställande utskott, programkommission, revisorer och övriga val till utskott.”

För att hjälpa förtroenderådet föreslog Carin i enlighet med stadgarna vilka som ska ingå i valberedningen. Är det någon som tror annat än att förtroenderådet gick på hennes förslag?

Carins förslag byggde i sin tur på förslag från partidistrikten. Och eftersom partistyrelsen och VU består av ledamöter (de flesta ordförande) i distriktsstyrelserna, så var det väl i princip partistyrelsen och VU själva som föreslog namnen till valberedningen.

Jag känner ingen i den nya valberedningen, även om två kommer från mitt distrikt, Stockholm, men jag förstår av twitterflödet att många är nöjda med ordföranden, Berit Högman. Och hon låter väldigt klok när jag lyssnar på henne på radion och man frågar henne om rekryteringsprocessen, och hon bekräftar att flera kandidater ska kunna kandidera öppet, ”det är ju det som det hela ska leda till”, för lösningen är inte ”hemliga klubben”.

Fast det verkar som om man har lite olika uppfattningar i partiet om hur det ska gå till. När jag hör ordföranden i mitt distrikt intervjuas måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår.  Det verkar som om hon tycker att vi ska ha en öppen process, men ändå inte: ”öppenhet inåt i partiorganisationen med hundratusen medlemmar är något annat än öppenhet utåt”. Hur ska en rekryteringsprocess i ett parti med hundratusen medlemmar kunna vara öppet inåt utan att alla andra får veta vad som händer? Särskilt som hon säger att det är en process som måste få ta sin tid?

Men Carin lovar oss ju också i sitt brev att: ”Valberedningens arbetssätt och metoder kommer att präglas av en öppen attityd och process där våra medlemmar och partidistrikt får en möjlighet att aktivt delta. Den valberedning som väljs arbetar självständigt.”

Så det ska verkligen bli intressant att se hur det kommer att gå. Blir det några som kandiderar öppet till partistyrelse och verkställande utskott?  Hur kommer valberedningen att lyssna på medlemmarna? Och hur kommer deras urvalskriterier att bli? Blir det som partiledningen skrev i DN i morse: ”Vi moderniserar våra rekryteringsprocesser och öppnar upp vårt parti. För att få en bättre mix av olika kompetenser inför vi kompetensprofiler för våra kandidater“.

Resultatet får vi se på nästa partikongress. Jag hoppas att det går bättre än förra gången, och att vi med det kommer några steg närmre att bli Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti, som Carin Jämtin har lovat oss.


Varför deltar inte socialdemokraterna i biståndsdebatten?

Jag har på distans följt biståndsdebatten i Almedalen. Det är inte så lätt, eftersom inget av nio väldigt intressanta seminarier direktsändes på nätet, vilket jag kommenterar här . Så det har mest varit genom twitter (tack till alla som kvittrat flitigt!) och senare sammanfattningar jag förstått vad debatten handlat om.Och det händer mycket spännande.

Men vad som slår mig är att socialdemokraterna inte finns med i debatten. Medan M, C, KD, FP, och MP är flitigt representerade finner jag en enda socialdemokratisk representant i ett enda seminarium tillsammans med flera andra politiker.  Kristdemokraterna har ett eget seminarium, Centerpartiets internationella stiftelse likaså, och Miljöpartiets internationella kommitté deltar i ett tredje.

Varför är inte socialdemokraternas biståndspolitiske talesman, Kenneth Forslund där? Är det för att han är så ny och inte riktigt har koll ännu? Men vi har ju andra, varför till exempel ingenting från Olof Palmes Center, när så mycket av debatten handlar om demokratifrågor? Och om inte Kenneth Forslund kunde, varför inte Urban Ahlin, som ju är socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson, och ytterst ansvarig för biståndspolitiken?

Jag är inte ensam om att notera att socialdemokraterna är märkvärdigt frånvarande. I senaste numret av tidskriften Omvärlden rankas de tio mäktigaste personerna i den svenska biståndsdebatten.  Ingen socialdemokrat är med på listan. Kenneth Forslund nämns först bland dem som borde varit med:  ”Socialdemokraternas biståndspolitiske talesperson är ny på posten och har inte hunnit etablera sig i debatten. Men det största oppositionspartiet borde vara bekymrat över att man under ganska många år haft svårt att nå ut med sin hållning i utvecklingsfrågorna.”

Jag kan bara hålla med.


Modernisera och förtydliga partiets biståndspolitik!


Socialdemokraternas modernisering måste omfatta en tydligare internationell politik. Det har exempelvis allt för länge varit allt för tyst kring frågor som rör det svenska utvecklingssamarbetet. Detta trots att politikområdet rymmer nästan 36 miljarder skattekronor och berör hundratals miljoner människors liv. Det är dags att socialdemokraterna vågar förtydliga och prioritera även inom biståndet.

Svenskt bistånd har internationellt oerhört gott anseende och har bidragit till omfattande utveckling i samarbetsländerna. Det är en verksamhet att vara stolta över, men som i ökad utsträckning skulle kunna bygga på ömsesidiga intressen för utveckling. Många etablerade och befintliga prioriteringar är bra, men socialdemokraterna måste våga spetsa till och slå fast vad som är viktigast. Biståndet ska skötas på ett kostnadseffektivt och kunskapsbaserat sätt genom att göra relevanta analyser, motverka oegentligheter och följa upp verksamhetens resultat.

Ett modernt socialdemokratiskt bistånd måste bli mer radikalt och resultatinriktat. Det skulle kunna lägga tonvikt vid socialdemokratiska prioriteringar och utformas enligt följande.

Utbildning och innovation

Inom detta område bör det rymmas en kraftfull satsning på stöd till grundläggande utbildning, men också en riktad satsning på forskningssamarbeten för utveckling, inom vilka tre verksamhetsområden prioriteras:

1)    Hälsa (exempelvis medicinsk forskning och läkemedel, med särskilt fokus på utvecklingsländernas utmaningar som epidemiska sjukdomar som kan slå ut hela eller delar av samhällen);

2)    Infrastruktur (exempelvis med fokus på hur miljö- och informationsteknologi kan bygga mer robusta samhällen, minska utsläpp och öka tillgång till grön energi och främja medborgarnas tillgång till information och kommunikationsmöjligheter);

3)    Demokrati, MR och konfliktlösning (exempelvis forskning kring demokratiska val, myndigheters effektivitet och transparensfrågor, kvinnors deltagande i samhällsbeslut, och konflikthantering och fredsfrämjande).  

Demokrati och mänskliga rättigheter

Detta område ska även fortsättningsvis vara starkt prioriterat. Men tre områden bör ges ytterligare prioritet:

1)    Kvinnors rättigheter och jämställdhet. Målsättningen bör vara att minst 50 procent av stödet till demokrati och mänskliga rättigheter ska stärka kvinnors deltagande i politik och samhällsliv samt stödja aktörer som arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och män.

2)    Fackliga rättigheter och organisering. Detta är inte bara en fråga om att motverka exploatering inom arbetslivet. Det är också en viktig fråga för inkomstdistribution för fattigdomsminskning och en viktig framgångsfaktor för folkbildning, demokratiska värden och fredliga konfliktlösningsmetoder.

3)    Yttrandefrihet och mediefrihet. Yttrandefrihet är en av de absolut viktigaste förutsättningarna för ett demokratiskt statsskick. Denna frihet omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Demokrati är inte heller möjligt utan fria medier. Därför bör Sverige kraftfullt utöka denna typ av stöd, och särskilt beakta möjligheter att använda sig av lån- och garantiinstrument i de fall de är lämpliga för att stärka framväxt och utveckling av fria medier och kvalitativ journalistik i utvecklingsländer. Den nuvarande regeringens ökade fokus på friheten på internet bör fortsätta även med en socialdemokratisk regering, möjligtvis även stärkas ytterligare. Den moderna informations- och kommunikationsteknologins betydelse har växt och växer enormt snabbt. Även i utvecklingsländer får allt fler människor tillgång till mobiltelefoni och internet. Detta skapar nya möjligheter för människors möjligheter att utbyta och ta till sig information, uttrycka sina åsikter och till deras möjlighet till organisering. I mångt och mycket handlar interneträttigheter om mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna bör modernisera sitt förhållningssätt i dessa frågor och erkänna internet som grundläggande arena för samhällsdeltagande, både demokratiskt och informationsmässigt.

Infrastruktur och ekonomisk utveckling

Modern och hållbar infrastruktur är av avgörande betydelse för kampen mot fattigdom, förtryck och miljöproblem. Det bör primärt handla om ett fokuserat stöd till grundläggande infrastruktur som ökar användandet av och tillgången till förnyelsebar energi, minskade utsläpp, hållbart utnyttjande av vattenresurser och ökad tillgång till rent vatten, samt infrastruktur för att öka fattiga och förtryckta människors tillgång till informationsteknologi (ICT).

Inom detta område bör primärt de multilaterala organisationerna användas, som utvecklingsbanker och FN-organ. Sverige måste emellertid öka kontrollen över dessa aktörers verksamhet och i större utsträckning än tidigare kräva nyckelpositioner inom organen och inflytande i deras styrning, som ett krav för omfattande finansiella stöd. Sverige bör också vara pådrivande för ökande transparens inom de multilaterala organisationernas verksamhet, vilket inte minst är viktigt i de länder där FN-organ och utvecklingsbanker i princip fyller en statsersättande funktion.

Men i detta sammanhang bör Sverige också överväga att i ökad utsträckning satsa på lån och garantier för att främja stora projekt som infrastrukturprojekt. Lånen ska ges till en myndighet eller till regeringen i landet, garantierna även till företag. Syftet är att få igång samhällsviktiga investeringar som annars inte skulle kommit igång, exempelvis miljö-, klimat och energirelaterade investeringar. Detta är ett mycket kostnadseffektivt sätt att mångdubbla värdet och effekten av svenska biståndsinvesteringar när kapitalstarka investerare och banker vågar satsa stort på viktiga infrastruktursatsningar.

Humanitära insatsstöd vid katastrofer

Utöver dessa fokusområden ska Sverige naturligtvis även fortsättningsvis ge ett omfattande stöd till människor och samhällen som drabbats av katastrofer och krig. Det kan handla om materiellt bistånd i form av livsmedel, näringstillskott, husrum, vatten, sanitetsanläggningar, sjukvård och andra hälsoinsatser, samt i vissa fall undervisning. Skyddsåtgärder ska även fortsättningsvis finansieras genom det humanitära biståndet, exempelvis insatser för att säkerställa den nödställdes rättigheter till framför allt kroppslig säkerhet och värdighet. Skyddsinsatser innefattar också påtalande av väpnade gruppers skyldigheter, registrerande av ställning som flykting eller internflykting, och utbildning om rättigheter och folkrättsskyldigheter.

Landfokus

En landfokusering är en förutsättning för att Sveriges bistånds- och utrikesförvaltning ska kunna säkra en resultatinriktat bistånd av hög kvalité.  För att kvalitetssäkra biståndet, lokalisera viktiga lokala samarbetsparter och bättre följa upp resultaten bör Sverige fokusera biståndet till vissa länder.

Afrika söder om Sahara: Tanzania, Moçambique, Kenya, Sudan, Uganda, Zambia, Zimbabwe och Kongo-Kinshasa bör prioriteras. Minst 50 procent av det svenska biståndet bör gå till insatser som inriktas på Afrika.

Mellanöstern: Palestina, Irak, Egypten, Libyen, Jemen och Syrien bör prioriteras. Ett omfattande stöd för demokratisering och mänskliga rättigheter i Iran bör införas.

Asien: Bangladesh, Burma, Kambodja och Vietnam  (återinförs som mottagarland) bör prioriteras. Stöd för demokrati/MR och hållbar miljö kan ges till satsningar för utveckling i Indien och Kina.

Latinamerika: Nicaragua (återinförs som biståndsland), Bolivia, Colombia och Guatemala prioriteras.

Östra Europa: Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo och Serbien, samt Turkiet prioriteras.  


Två beslut

I dag vill jag gratulera Stockholms socialdemokrater. Som andra arbetarekommun i landet har man fattat beslut om att införa jävsregler för arbetarekommunens verksamhet. Reglerna ska – för att citera arbetarekommunens styrelse – vara utformade så att de “bygger på kommunallagens skrivningar och också samstämmer med den praxis som sedan länge tillämpas i vår arbetarekommun”.

Det sista får vi väl bjuda på, faktum är ju att det var just avsaknaden av en sådan praxis som gjorde att så många tyckte det var dags nu.

Beslutet som bygger på tre motioner (E34-E36) fattades häromdagen på Stockholms arbetarekommuns förlängda årsmöte. Ett antal motioner som man inte hann behandla på det ordinarie årsmötet i april klarades av. De flesta rörde organisatoriska frågor, och det mesta klubbades igenom utan kommentarer.

Men av de motioner  som diskuterades och där representantskapet gick emot styrelsens förslag var det två (E14 och E15) som hänger ihop med beslutet om jävsregler och som handlar om styrelsen som valberedning. Representantskapet beslutade att arbetarekommunens styrelse inte längre ska fungera som valberedning inför val av borgarråd och landstingsråd.

Med de här två besluten fick frågorna  som startade för ett år sedan om processen vid borgarrådsvalet nu sitt avslut. Det känns bra.


Valberedningen har svarat

Nu har jag fått svar på mitt  inlägg där jag frågade efter öppenhet kring valberedningens arbete att ta fram förslag på medlemmar i Stockholm Arbetarekommuns styrelse. Valberedningens ordförande säger på FB gruppen ”Nomineringar och valförfaranden i Stockholms partidistrikt” att jag inte har med det här att göra. Valberedningen svarar bara inför representantskapet:

Valberedningen i Stockholms AK är utsedd av repet och svarar gentemot repet på årsmötet. Där är det vår uppgift att presentera ett förslag till styrelse och andra uppdrag som mellan årsmötena kan leda AK. Framförallt ska styrelsen ha förankring ute i partiorganisationen men även besitta kunskaper som kan stärka AK i dess uppdrag. Det är vår roll att presentera en styrelse som kan bli vald av repet.

 Det finns även fler parametrar som man bör ta hänsyn utöver att stirra sig blind på antalet nomineringar en viss individ har fått.

 

 Valberedningen har bestått av väl förankrade personer som har ett förtroende att delta i valberedningens process. Valberedningen har även fått ta del av samtliga nomineringar, även de som inte fanns med i de första listorna som presenterades av AK.

 Valberedningen har haft flertalet möten, men något möte 8 februari ägde aldrig rum och Ralf ingår inte i heller i AKs centrala valberedning.

 Då det är en enig valberedningen som har lämnat sitt förslag till repet tror vi att den på ett mycket bra sätt skulle kunna leda AK framåt och framförallt med sikte på valseger 2014 .

Det var en ganska häftig sågning av oss vanliga medlemmar som är intresserade av vad som händer i Stockholms AK.

Men det är faktiskt så att jag vill ha en styrelse som jag vet något om. Och det vill säkert också mina ombud som ska rösta på valberedningens förslag på årsmötet. Som valberedningens ordförande skriver i sitt svar till mig: ”Framförallt ska styrelsen ha förankring ute i partiorganisationen.” Förankrad ute i partiorganisationen blir man om man gör sig och sina åsikter kända, till exempel genom att berätta det för oss om är intresserade. Det skulle definitivt stärka Socialdemokraterna i Stockholm.

Tänk om alla som kandiderade hade fått presentera sig på AK:s hemsida, eller på FB-sidan, eller på en hearing, då hade valberedningen och vi andra som var intresserade kunnat prata med dem, och ställa frågor, och de hade haft chansen att tala om vad de ville göra som styrelsemedlemmar. Heder till dem som faktiskt gjorde det.

Jag frågade några som nominerats men inte blivit föreslagna till styrelsen om de blivit kontaktade av valberedningen.

Alla sa nej. Som någon uttryckte det: ”Valberedningen var inte i kontakt med mig på något sätt, dvs vare sig direkt eller indirekt, vare sig i egen hög person eller via ombud.”

En annan: ”nej ingen har tagit kontakt med mig. Jag skulle gissa att valberedningen jobbat utifrån “kända” namn eller personer som fått rekommendationer från “kända” namn. Nu vet jag inte hur de arbetat, men skulle bli förvånad om de pratat med någon alls.”

Så valberedningen har helt enkelt struntat i det arbete vi i alla dessa föreningar lagt ner på att diskutera fram personer som vi tror skulle vara bra. Där satt vi en hel kväll och gick igenom vilka vi ville nominera, för att vi trodde de skulle göra ett bra jobb.

Men valberedningen tror sig ändå veta bäst. I ett brev till representantskapsombuden som nu ligger ute på hemsidan skriver de:

Angående nomineringar
Valberedningen i Stockholms arbetarekommun har sammanträtt för att hantera den uppkomna situationen med nomineringar som fattades i den ursprungliga listan som distribuerades. Valberedningen kan inte annat än beklaga det uppkomna och det får inte hända igen.
Valberedningen har under processens gång och efter nomineringstiden löpte ut nominerat flertalet personer själva. Det handlar främst om personer som föreslås till omval på sina uppdrag och som saknat nomineringar som valberedningen valt att lyfta, men även namn som valberedningen tror skulle kunna fylla en betydelsefull roll i arbetarekommunen.
Dessa namn återfinns på bifogad lista.
En enig valberedning har beslutat att det förslag som tidigare har skickats till ombuden är det som vi kommer att yrka bifall till på årsmötet. Det förslag vi har lagt tror vi på ett mycket bra sätt kommer att kunna leda arbetarekommunen mellan årsmötena och stärka Socialdemokraterna i Stockholm.

Så det var nog riktigt gissat av min kamrat, valberedningen ansåg sig själva veta bäst. De anser inte att de behöver förankra sitt arbete hos medlemmarna, eller för den delen med representantskapet, för de är ”väl förankrade personer som har ett förtroende att delta i valberedningens process”. När de väl är klara förväntar de sig att representantskapet ska ta deras förslag.

Om valberedningen inte ville ta sig tid att personligen tala med varje nominerad hade man i varje fall kunnat be de nominerande föreningarna om en skriftlig motivering, liksom en förklaring från kandidaterna vad de vill göra med ett styrelseuppdrag. Och sen lagt ut informationen i god tid på hemsidan? Är det annars någon som förväntar sig att representantskapet kommer att ha någon annan åsikt än en enig valberedning när det väl blir årsmöte?

Låt mig göra klart att jag inte har något personligt emot valberedningens förslag. Jag känner inte alla, men ser en ambition att få in kompetens som saknats, som är väldigt bra. Problemet är processen. Det är väldigt lätt att acceptera ett valförfarande när man är nöjd med slutresultatet, även om processen inte är OK. Men ett dåligt förankrat beslut minskar legitimiteten hos de som blir valda. En medlem skrev till mig: ”Jag tror en stor del av problemet beror på brist på tillit och förtroende, en förtroendebrist eller misstro som växt fram av goda skäl under lång tid.” Den förtroendebristen botas bäst med öppenhet, inte slutna processer.

Kanske kommer det så småningom ett förslag på hur en öppen valprocess ska gå till från Folkrörelserådets arbetsgrupp, som har ansvar för organisationsutvecklingen i Stockholms AK. Arbetsgruppen har åtminstone bildat en FB grupp, som heter ”Framåt mot en modern folkrörelse”. Där står att man ska ”konkret och handfast ta fram förslag rörande information och öppenhet, föreningsutveckling, lokal närvaro samt om hur representantskapet ska reformeras”. Det hade varit kul om man hade testat ett sådant förslag i årets valberedning. Eller det kanske blir något för den nya styrelsen att ta tag i?


Organisationsutredningen: Avskaffa förtroenderådet

I organisationsutredningens underlag ställs en särskild fråga beträffande förtroenderådet, denna demokratins blindtarm som Johanna Graf uttryckte det i samband med valet till partiordförande i mars 2011. Förtroenderådet ska på central nivå besluta om val av valberedning och granskningsutskott och andra frågor som delegeras av partistyrelsen.

Så här skriver Organisationsutredningen:

Vi anser att man bör pröva frågan om förtroenderådets vara eller icke vara. Det finns i princip tre olika huvudalternativ att ta ställning till:

A. Avveckla förtroenderådet.


B. Avveckla förtroenderådet och ersätt det med ett representantskap, förslagsvis i form av partidistriktens ordföranden/vice ordföranden.


C. Behåll förtroenderådet och gör det mera betydelsefullt.


Vilket alternativ man väljer är naturligtvis till viss del beroende av hur ofta man väljer att genomföra partikongress. Om det är kongress vart fjärde år finns ett större behov av ett organ som kan fatta beslut mellan kongresserna, jämfört med om man har kongress vartannat år. I det fall förtroenderådet avvecklas måste ansvaret för att utse valberedning och granskningsutskott överföras till något annat beslutsorgan, förslagsvis partikongressen.

Och de ställer följande fråga:

• Vilka för- respektive nackdelar ser ni med ovanstående alternativ A, B och C?

Jag röstar omedelbart för att avveckla förtroenderådet (alternativ A) och att inrätta ett representantskap (alternativ B) med delegater från partidistrikten, något som Peter Johansson och jag har föreslagit tidigare, Peter senast i en motion till partikongressen.

Jag tycker försöket med förtroenderådet (som inrättades 1997) är ett misslyckande, något som blev tydligt vid det förrförra partiledarvalet, och som jag beskriver i ett tidigare inlägg här. Ombuden, som väljs av sina respektive partidistrikt, har inget tydligt mandat; de är partistyrelsens och distriktens gisslan, och det kostar bara pengar att samla ihop dem. Vid det senaste valet av partiordförande blev de inte ens sammankallade. Lägg i stället de pengarna på att ha partikongress vartannat år i stället för vart fjärde.

Vem ska då utse valberedning och granskningsutskott om förtroenderådet försvinner? Och ska vi över huvud taget ha en valberedning? Ja det återkommer jag till i ett senare inlägg.