Tag Archives: Kenneth Forslund

För att bekämpa fattigdomen krävs forskning

Socialdemokratiska regeringar har tidigt förstått att forskning och kapacitetsuppbyggande är en viktig del i utvecklingssamarbetet. Sverige har varit en pionjär när det gäller att stärka forskningskapaciteten och akademisk kompetens i samarbetsländerna och har en lång och framgångsrik historia när det gäller forskning som rör fattiga länder. Socialdemokratiska regeringar har också insett vikten av att engagera svenska forskare i utvecklingsarbetet. Svenska forskare, i nära samarbete med forskare i fattiga länder som Uganda, Etiopien, Tanzania, har till exempel bidragit till att minska antalet fall av malaria hos barn i Afrika söder om Sahara, utvecklat nya metoder för att hitta grundvatten i de allra regnfattigaste områdena, och identifierat de lämpligaste boskapssorterna för särskilt svåra klimat. I detta samarbete mellan forskare sker en värdefull kompetensuppbyggnad i samarbetsländerna.

Så sent som i december 2005 togs, på Göran Persson initiativ, ett enhälligt riksdagsbeslut som skar över såväl block- som partigränser, att under perioden 2006-2008 varje år avsätta drygt en halv miljard till ökade och nya insatser för den globala bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Den svenska resursbasen skulle tas till vara. Det betonades att stödet till forskning i Sverige med potentiellt stor betydelse för utvecklingen i fattiga länder måste utvecklas vidare, och att det var viktigt att bibehålla och utveckla en svensk nationell forskningskompetens inom området, bl.a. med tanke på eventuella uppkommande hot mot folkhälsan. Den satsningen blev aldrig av efter valförlusten 2006.

Tyvärr har den nuvarande regeringen kraftigt skurit ner forskningsbiståndet.

Just nu pågår en intensiv debatt om vad som ska hända efter 2015, det år som sattes för milleniemålen. Sverige tar just nu aktiv del i att sätta agendan efter 2015. En del mål är redan uppfyllda, andra kommer inte att vara det. Samtidigt diskuteras nya ambitiösa mål. För att uppfylla de målen krävs intensiv forskning för att ta fram redskap för att uppfylla dem. Sverige bör lyfta fram forskningsbehoven i den diskussionen.

Som ett exempel kan nämnas att man just nu inom hälsoagendan föreslår ett delmål om att tuberkulosen ska vara utrotad år 2050. Det är i dagsläget ett helt orealistiskt mål, så länge vi endast har de gamla redskapen att använda. Världshälsoorganisationen WHO har nyligen visat att utan tillgång till nya vaccin, diagnosverktyg och läkemedel kommer det bli omöjligt att på sikt minska den fortsatta spridningen av tuberkulos. För det behövs fortsatt forskning.

Man kan ställa sig frågan varför just Sverige ska prioritera forskningsbistånd. Det finns flera orsaker:

1. Sverige är en forskningsnation. Svensk forskning har hög vetenskaplig kvalitet. Vi satsar mest pengar på forskning i Europa (i euro per invånare) och näst Israel är vi det land i världen som satsar mest på forskning per capita. Det vi satsar mest på är medicinsk forskning, följt av teknik och naturvetenskap, och det är också där vi är bäst. Vi är också bra när det gäller innovationer: Sverige ligger på femte plats när det gäller antal patent per capita, efter USA, Schweiz, Finland och Japan.

Vetenskapsrådet har nyligen lämnat förslag till regeringen på hur Sveriges även i fortsättningen ska vara en ledande forskningsnation och hur ställningen som forskningsnation ska kunna stärkas. Där betonas särskilt behovet av långsiktighet och kvalitet.

2. Vi har erfarenhet av långsiktiga samarbeten. Sverige har framgångsrikt samarbetat med ett antal länder under många år. Förutsättningen för dessa resultat är långsiktigheten. Ett av de längsta samarbetena har varit med Vietnam. I en färsk utvärdering kan man visa upp flera intressanta resultat, både vad gäller direkt tillämpning och vad gäller riktlinjer för att ta fram utvecklingsstrategier som kan förbättra invånarnas livskvalitet. De senaste årens fokus har legat på att förbättra landets forskningskapacitet inom hälsa, landsbygdsutveckling och bioteknologi. Ett exempel är de snabbväxande träd som förädlats fram för återplantering av skog. Andra exempel är Uganda och Tanzania. Mer än trettio år av svenskt bistånd har hjälpt Tanzania att bygga upp ett av Afrikas högst rankade universitet. Men utbytet är inte enkelriktat utan har också gett mycket tillbaka till svensk forskning. Ett antal prövningar av svenska vaccinkandidater mot HIV pågår i just Tanzania, i samarbete med tanzaniska kolleger. Förutsättningen för det är just det mångåriga och nära samarbetet mellan svenska och tanzaniska forskare.

3. Sverige samarbetar med ländernas egna institutioner. Sverige har en väl etablerad modell för samarbete, där målet är att stärka ländernas egna institutioner och forskningsmiljöer. Till skillnad från många andra biståndsländer har Sverige och de nordiska länderna ingen kolonial historia. Länder som Frankrike, England eller Tyskland bygger ofta vidare på institutioner som skapades under den koloniala tiden, som Frankrikes Pasteurinstitut, som finns i många tidigare kolonier, och som har ett hårt grepp om ledning och ekonomi. Det gör dessa enklaver mycket sårbara om givarländerna drar sig ur eller ändrar inriktning. Sverige har i stället satsat på samarbete med de fattiga ländernas egna institutioner, som en del i en långsiktig kapacitetsuppbyggnad. I det samarbetet har vi också satsat på infrastruktur, tex i form av ökad IT-kapacitet.

4. Sveriges modell minskar forskarflykten. I det svenska forskningssamarbetet ingår doktorandutbildningar i samarbete med svenska universitet. Sverige har utvecklat ett program som minimerar ”brain drain”, där doktoranderna varvar sin tid mellan Sverige och samarbetslandet, med handledare på båda ländernas institutioner, enligt den svenska så kallade sandwichmodellen. Den etablerade kopplingen till institutionen i hemlandet gör det enklare att hitta arbete där efter disputationen.

Det här är ett bra sätt att bygga kompetens inom landet. Av de nästan 100 vietnamesiska doktorander som disputerat så har i stort sett alla fortsatt sin forskningsverksamhet i Vietnam, vilket är väldigt höga siffror. I många andra fall när forskare från utvecklingsländer doktorerar heltid vid en utländsk institution så väljer de att stanna kvar och jobba utomlands”.

5. Sverige kan vara ett föregångsland. Sverige har potential att vara en ledande aktör när det gäller forskningssamarbete. ”Sverige har med sitt goda anseende i internationella utvärderingar en möjlighet att vara det land som kliver fram och leder utvecklingen av en kunskapsbaserad utvecklingspolitik .

Därför föreslår jag tillsammans med Claes Ånstran att man lägger till följande stycke om forskningssamarbete i Agenda för Global Utveckling:

2. 9 Forskning för utveckling

Sverige har varit en pionjär när det gäller att stärka forskningskapaciteten och akademisk kompetens i samarbetsländer och har en lång och framgångsrik historia när det gäller forskning som rör fattiga länder. Socialdemokraterna har tidigt förstått att forskning och kapacitetsbyggande är en viktig del i utvecklingssamarbetet.

Socialdemokraterna vill:

Stärka och utveckla forskning av relevans för fattigdomsbekämpning

Att Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller forskningssamarbete

Att utvecklingssamarbete ska bygga på forskningsbaserad kunskap

Läs mer om forskning om fattigdomens sjukdomar här: http://www.vif.se eller följ vif_sweden på twitter

 


Att bekämpa fattigdomens sjukdomar är att bekämpa fattigdomen

Vi har inom S under lång tid varit väldigt passiva i biståndsdebatten. Nu händer något. Vår nye biståndspolitiske talesperson, Kenneth G Forslund har öppnat för diskussion om biståndet. Den som vill kan ha synpunkter på det första förslaget till ett nytt biståndsprogram, Agenda för Global Utveckling. Jag har läst det och tycker det är bra, men saknar viktiga bitar. Framför allt gäller det hälsobiståndet.

Länge trodde man att fattigdomens sjukdomar (framför allt infektionssjukdomar som HIV, malaria och tuberkulos, luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar) skulle försvinna bara man höjde levnadsstandarden i ett land. Men det är också så att sjukdomar försvårar eller förhindrar att människor reser sig ur fattigdomen. Upprepade och långvariga sjukdomstillstånd förhindrar skolgång och utbildning. Sjukdom kan göra att familjens enda inkomst försvinner. Sjukvårdskostnader kan sätta en familj ohjälpligt i skuld.

Nyligen har den största sammanställningen någonsin över hälsotillståndet i världen visat att det på flera sätt har blivit bättre jämfört med hur det såg ut 1990. Nya sjukdomsmönster i visa delar av världen hänger samman med att människor blir rikare. Dödlighet som hänger samman med fattigdom har minskat globalt, exempelvis diarréer och undernäring. Mest av allt har antalet barn som dör av mässling minskat, tack vare framgångsrika vaccinationskampanjer.

Men i de fattigaste länderna, som i Afrika söder om Sahara, insjuknar och dör människor fortfarande i första hand av fattigdomens sjukdomar. Hiv och aids som dödsorsak har ökat kraftigt på tjugo år. Malaria och tuberkulos minskar, men bara i långsam takt. Utveckling av antibiotikaresistens kan göra sjukdomarna helt obehandlingsbara.

Eftersom de allra fattigaste är viktigast att stödja så måste hälsofrågor vara en viktig del i vårt utvecklingssamarbete.

Just nu pågår intensiva diskussioner om hur fattigdomen ska bekämpas efter 2015, då milleniemålen om fattigdom, hälsa och miljö ska vara uppfyllda. Det står redan klart att vissa av milleniemålen inte kommer att uppnås till 2015. Dit hör milleniemål 4, att begränsa barnadödligheten med två tredjedelar, 5, att minska mödradödligheten med tre fjärdedelar och 6, att stoppa spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar.  Det enda mål som hittills uppnåtts och som indirekt berör hälsa är ett delmål i mål 7, att halvera antalet människor som inte har tillgång till rent dricksvatten.

Därför är det viktigt att vi inte tappar målet om att bekämpa fattigdomens sjukdomar, särskilt hos kvinnor och barn.

Hälsobistånd har alltid varit en viktig del av biståndet under socialdemokratiska regeringar. År 2006 gick 18% av biståndsbudgeten till hälsobistånd, dvs nästan en femtedel av biståndet. Beslut om en särskild satsning på bekämpningen av globala infektionssjukdomar togs på initiativ av Göran Persson 2005, något som dock aldrig fullföljdes av den borgerliga regeringen.

Trots det nämns hälsa bara i ett enda sammanhang i ”Agenda för global utveckling” och det är i samband med vatten och sanitet.  Ändå är det bara en bråkdel (en del diarrésjukdomar) av de sjukdomar som dödar och orsakar mest sjukdom i fattiga länder, dvs HIV, tuberkulos, malaria, luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar som kan förhindras med bättre dricksvatten.

Tillsammans med Claes Ånstrand har jag därför föreslagit att följande stycke läggs till Agendan:

Hälsa för utveckling

Sjukdom försvårar utveckling. Att bota och förebygga fattigdomens sjukdomar är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdomen. I de fattigaste länderna, som i Afrika söder om Sahara, insjuknar och dör människor i första hand i sjukdomar som HIV, malaria och tuberkulos, luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar. Utveckling av antibiotikaresistens kan göra sjukdomarna helt obehandlingsbara.

Alla människor bör ha tillgång till sjuk- och hälsovård.

När det gäller hälsofrågor har Sverige lång erfarenhet och stor kompetens att bidra med.

Socialdemokraterna vill:

Bygga hållbara hälso- och sjukvårdssystem i länder med störst behov

Sätta kvinnors och barns hälsa i fokus

Utveckla effektiva metoder för att bota och förebygga fattigdomens sjukdomar

Läs mer om fattigdomens sjukdomar här: http://www.vif.se eller följ vif_sweden på twitter


Varför deltar inte socialdemokraterna i biståndsdebatten?

Jag har på distans följt biståndsdebatten i Almedalen. Det är inte så lätt, eftersom inget av nio väldigt intressanta seminarier direktsändes på nätet, vilket jag kommenterar här . Så det har mest varit genom twitter (tack till alla som kvittrat flitigt!) och senare sammanfattningar jag förstått vad debatten handlat om.Och det händer mycket spännande.

Men vad som slår mig är att socialdemokraterna inte finns med i debatten. Medan M, C, KD, FP, och MP är flitigt representerade finner jag en enda socialdemokratisk representant i ett enda seminarium tillsammans med flera andra politiker.  Kristdemokraterna har ett eget seminarium, Centerpartiets internationella stiftelse likaså, och Miljöpartiets internationella kommitté deltar i ett tredje.

Varför är inte socialdemokraternas biståndspolitiske talesman, Kenneth Forslund där? Är det för att han är så ny och inte riktigt har koll ännu? Men vi har ju andra, varför till exempel ingenting från Olof Palmes Center, när så mycket av debatten handlar om demokratifrågor? Och om inte Kenneth Forslund kunde, varför inte Urban Ahlin, som ju är socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson, och ytterst ansvarig för biståndspolitiken?

Jag är inte ensam om att notera att socialdemokraterna är märkvärdigt frånvarande. I senaste numret av tidskriften Omvärlden rankas de tio mäktigaste personerna i den svenska biståndsdebatten.  Ingen socialdemokrat är med på listan. Kenneth Forslund nämns först bland dem som borde varit med:  ”Socialdemokraternas biståndspolitiske talesperson är ny på posten och har inte hunnit etablera sig i debatten. Men det största oppositionspartiet borde vara bekymrat över att man under ganska många år haft svårt att nå ut med sin hållning i utvecklingsfrågorna.”

Jag kan bara hålla med.


Ibland undrar jag vad riksdagsmännen gör på dagarna

När socialdemokraterna satt vid makten fanns det en finansminister och ett antal ministrar för de olika politikområdena. Och till sin hjälp hade de hela regeringskansliet, med statssekreterare och politiska sekreterare och allt vad det heter. Då hade riksdagsledamöterna antagligen mindre att göra.  Och det betydde inte så mycket vad de sa, för det var statsministern och de övriga ministrarna som uttalade sig.

Nu är det ett annat läge, och det ställer stora krav på våra riksdagsledamöter. Det är enskilda socialdemokratiska riksdagsledamöter som är partiets talesmän för enskilda politikområden, och som deltar i besluten i de olika utskotten.

En gång om året gör de en skuggbudget (eller två gånger om vi räknar med vårbudgeten). Där kan partiet visa hur man skulle använda pengarna om man satt vid makten; det återspeglar alltså hur vi skulle föra vår politik med de ekonomiska medel som finns tillgängliga.  Ansvariga för skuggbudgeten är talespersonerna för de olika politikområdena. Budgeten ska visserligen slutligen utarbetas och godkännas av partiledningen (och det såg vi ju nu senast hur det gick), men när det kommer till enskilda politikområden så har talespersonerna ett stort ansvar. En del tar väldigt allvarligt på det uppdraget. Som en talesperson uttryckte det: ” jag är ansvarig för många miljarder i budgeten”. Jag fick en känsla av att han trodde att han fortfarande satt vid makten. Men så är det inte.

På något sätt verkar det fortfarande som om våra riksdagsmän är ovana vid situationen. De skriver motioner som de alltid har gjort. Ibland stämmer motionerna inte med vad andra riksdagsmän säger i de olika utskotten, ibland stämmer inte besluten i utskotten med partiets officiella politik. Framför allt verkar det de gör dåligt förankrat i partistyrelsen och verkställande utskottet.

I oktober skrev jag till vår utrikespolitiske talesperson, Kenneth G. Forslund, och frågade hur det kom sig att vi i vår skuggbudget har med samma groteska skuldavskrivningar som biståndsministern tidigare beslutat om och som minskar biståndsbudgeten med en miljard, samtidigt som 13 socialdemokratiska riksdagsledamöter just motionerat om att så ska vi socialdemokrater inte göra.

Det tog lång tid, och upprepade påstötningar för att få svar. Ändå fick jag inget direkt svar på den viktigaste frågan, varför skuggbudgeten, som enligt Kenneth Forslund är ”partiets officiella politik” fortfarande innehöll de höga skuldavskrivningarna, som vi kritiserat upprepade gånger, senast i de 13 ledamöternas enskilda motion (där det enlig Kenneth Forslund ”finns en aning större frihet att driva något som ligger i linje med partiets politik men kanske inte är exakt partilinjen”).

Så vad är partilinjen? Ska vi ha skuldavskrivningarna? Betyder hans svar att vi inte har någon officiell politik, trots att vi upprepade gånger kritiserat regeringen i samma fråga?  Eller är verkligen de höga skuldavskrivningarna partiets officiella politik?

Ett annat färskt exempel är Sven-Erik Österberg, ledamot i konstitutionsutskottet. Han röstade alltså i konstitutionsutskottet för att inte stödja kravet på en lag om öppen redovisning av partibidrag. Detta på tvärs med partiets officiella politik, och utan att det förankrats vare sig i partistyrelse eller verkställande utskott. Undrar hur väl förankrat det var i riksdagsgruppen?

Så jag undrar vad våra riksdagsmän gör på dagarna? Talar de inte med varandra? Kollar de inte upp partiets officiella politik? Förankrar de inte med partistyrelsen när de gör utspel? Jag vill veta. För våra riksdagsledamöter är våra främsta representanter. De är den resurs vi har att föra fram vår politik.

Bloggat om partibidragen: Peter Johansson,   x 2  Jonas Morian,  Helena Ericson,  Peter Högberg,   Annika Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm  x2

Media: AbAB2 , ExpExp2Exp3Exp4DNDN2DN3SvDSvD2SvD3SVTSRGPGP2GP3.