Om valberedningar

Jag blir så trött på vackra ord. Hur många utredningar har inte Socialdemokraterna tillsatt, med höga ambitioner, och hur lite har kommit ut ur dem.

Ta det där med valberedning.

Efter den senaste valberedningskatastrofen då en kandidat till partistyrelsen valdes och avsattes inom loppet av mindre än en vecka har nu Carin Jämtin tillsatt en arbetsgrupp som ska arbeta fram rutiner för valberedning: När det gäller valberedningsarbetet bör former för en mer öppen process tas fram. En tidigareläggning av valberedningsarbetet ska också diskuteras. Det borde gå att hitta en process där kandidater till viktiga beslutsorgan inom partiet blir brett kända betydligt tidigare än vad som nyligen varit fallet

Men hallå. Var inte det Organisationsutredningens uppgift, den som tillsattes för ett år sen, och som kom med förslag till åtgärder på den senaste partikongressen? Vi var ju ganska många som jobbade och skickade förslag och kommentarer till den utredningen.

Jag nappade särskilt på det här som stod i underlaget för utredningen:

Organisationens tillit till valberedningarna, och därmed valberedningarnas status, måste ökas. Det finns i dag en subkultur i organisationen som vill göra jobbet parallellt med valberedningarna och det blir ofta till en destruktiv kraft i en modern medlemsburen organisation.

Det är av yttersta vikt att valberedningarna har organisationens helhjärtade förtroende. För att uppnå detta bör det i samband med val av valberedning också fastställas direktiv för dess arbete. Dessutom bör valberedningarna vara noga med att informera om sitt arbete. Om det är allmänt känt hur processen ser ut och var man befinner sig i denna process ökar också tilliten. “

Så vad blev det av det? Ingenting vad jag kan se, bortsett från att man förlänger valberedningens mandatperiod till 4 år.  Och det är ju bra. Men i övrigt upprepar man mest delar av vad som stod i organisationskommitténs uppdrag:

Valberedningsprocesser måste präglas av öppenhet. Utgångspunkten bör vara att utveckla våra arbetsformer och se över hur vår interndemokrati fungerar så att öppenhet och inflytande, tydlighet och respekt för partivänner samspelar.”

Det låter väl bra. Men tänk om de hade varit mer konkreta, och föreslagit till exempel följande:

  1. Valberedningen informerar i god tid om att nomineringar ska ske, när och av vem. Nomineringar ska åtföljas av motivering.
  2. Kandidater kan nominera sig själva.
  3. Kandidater ska lämna en skriftlig motivering om vem man är och varför man ställer upp. Handlar det om omval ska man redogöra för hur man presterade den föregående perioden.
  4. Valberedningen kallar till öppen hearing där kandidaterna får presentera sig och svara på frågor.
  5. Valberedningen ska meddela sitt förslag minst 2 veckor före valet.
  6. Jävsregler ska tillämpas strikt.För föryngring:

    En ledamot får väljas max tre gånger till samma församling.

Beträffande öppenhet i processen skriver man så här:

Öppenhet ska dock inte tolkas som vi alltid ska bejaka medias behov av att ständigt rapportera om valberedningsprocesserna. Däremot ska vi vara tydliga med hur processen ska gå till och när enskilda medlemmar och olika partiorgan förväntas vara aktiva i den.”

Där fick vi som villa ha öppenhet, transparens och delaktighet smäll på fingrarna.

Också i Stockholm har det producerats vackra ord. I oktober 2010 lade Stockholms arbetarekommuns folkrörelsegrupp fram sin slutrapport. Här en del av deras slutsatser:

”En av våra tydligaste slutsatser är att socialdemokratin i Stockholm måste närmast revolutionera synen på informations- och beslutsflöden inom organisationen. Arbetsformerna runt olika demokratiska beslutsprocesser måste utvecklas. Användandet av sociala medier i både det organisatoriska och det politiska arbetet måste stärkas och prioriteras. Olika metoder att involvera medlemmar i politisk diskussion och beslutsfattande utvecklas. ”

Låter ju bra. Men inte har jag sett några förändringar. Man kan konstatera att vi inför val till distriktsstyrelse som ska ske om en vecka fortfarande inte vet vilka som nominerats och vilka valberedningen tänker föreslå.

Det enda som jag kan hitta som möjligen kan kopplas till valprocesser i den rapport om organisationsutveckling som styrelsens arbetsgrupp la fram i augusti 2012 finns under rubriken ”Öppna och tillgängliga demokratiska processer ”. Där står det att man ska: i) Skapa en idébank över hur andra AK arbetar och ii) Satsa på att få fler unga medlemmar engagerade. Inte mycket att hämta där, eller hur?

Så vackra ord, en utredning som sätts till, oftast med gamla partikamrater som vet hur det gått till men knappast ser de nya möjligheterna, och sen ett förslag med allmänna ordalag som inte förändrar något.

Just nu känns det som om det öppna, nyfikna och öppna parti som Carin Jämtin lovat oss är mycket långt borta.

Advertisements

Valberedningens kollaps

Nu är jag riktigt arg och besviken. Jag är besviken på att årets val på partikongressen har floppat ur igen, och det värsta är att jag inte riktigt vet vem jag ska vara besviken på, mycket därför att processen som vanligt har varit väldigt sluten för oss vanliga medlemmar.

I november förra året valde Förtroenderådet, det numera avskaffade, valberedning inför årets partikongress. Det var ingen särskilt öppen process. Man kan säga att det var partisekreteraren, Carin Jämtin, som föreslog, och förtroenderådet som följde order.

Ändå kändes det lite hoppfullt för oss som hoppades på delaktighet och öppenhet. Den nya ordföranden för valberedningen lovade att kandidater skulle kunna kandidera öppet, ”det är ju det som det hela ska leda till”, för lösningen är inte ”hemliga klubben”, och Carin lovade att: ”Valberedningens arbetssätt och metoder kommer att präglas av en öppen attityd och process där våra medlemmar och partidistrikt får en möjlighet att aktivt delta.” Vi fick beskedet att ”Vi moderniserar våra rekryteringsprocesser och öppnar upp vårt parti. För att få en bättre mix av olika kompetenser inför vi kompetensprofiler för våra kandidater“.

Och så blev det pannkaka i alla fall. Vad jag vet var det ingen som kandiderade öppet. Tvärtom var det åtminstone en kandidat som i klassisk stil sa sig inte ställa upp, för att dagen därpå pressas in i partistyrelsen, oklart hur och varför. Och hur gick de där moderna rekryteringsprocesserna till? Egentligen ingen aning.

I en öppen process hade det varit lämpligt att valberedningens förslag hade presenterats ett par veckor i förväg, så att kongressombuden hade kunnat tänka efter och förankra innan de gick till val. I stället var det som vanligt en massa korridorsnack och diskussioner under kongressens första dagar. Åtminstone en kandidat föreslogs bara några timmar innan det var dags att gå till val. Man ändrade de nya stadgarna bara för att kunna pressa in ytterligare en suppleant.

I valberedningen satt en representant från mitt distrikt. Vad jag vet kommunicerade hen bara med distriktsstyrelsen. Och vad de sa vet jag inte.Och hur våra kongressdelegater agerade vet jag inte heller.  Men som en kamrat uttryckte det när ombuden till den förra partikongressen skulle utses: ”Stockholm måste hålla ihop ifall vi önskar ha något verkligt inflytande i diskussionerna med de andra partidistrikten”. Ja hur då? Vad gjorde mina ombud under den här kongressen för att få en väl sammansatt partistyrelse och verkställande utskott? Betyder inflytande bara att få in sina egna kandidater, beroende på vilka som är styrelsens favoriter i dagsläget? Ingen aning. Men det var väl ingen som opponerade sig när man bestämde att ändra stadgarna för att pressa in den där extra suppleanten? Hur hade man pratat sig samman innan kongressen? Det skulle jag gärna vilja veta. Jag kan säga att jag inte är särskilt stolt över mitt distrikt just nu.

Det sorgliga är att det är människor som råkar illa ut i den här processen. Utan en öppen process, med tydliga kriterier, där kandidater får presentera sig i god tid, och får möjlighet att svara på frågor och vägas mot andra kandidater, minskar deras legitimitet. En öppen valprocess är det enda sättet att undvika sådana efterdyningar som vi ser efter det senaste valet på partikongressen. Dit verkar det vara långt.


Fram mot en modern folkrörelse?

I oktober 2010 lade Stockholms arbetarekommuns folkrörelsegrupp fram sin slutrapport: Fram mot den moderna folkrörelsen. Den kom väldigt lämpligt, vi hade just förlorat valet och det var tid för självrannsakan.

Det står så mycket bra saker i den, och den gav så mycket hopp.

Jag skulle kunna citera så mycket ur den, men läs den i sin helhet här  i stället!

Här är deras slutsatser:

  • En av våra tydligaste slutsatser är att socialdemokratin i Stockholm måste närmast revolutionera synen på informations- och beslutsflöden inom organisationen. Arbetsformerna runt olika demokratiska beslutsprocesser måste utvecklas. Användandet av sociala medier i både det organisatoriska och det politiska arbetet måste stärkas och prioriteras. Olika metoder att involvera medlemmar i politisk diskussion och beslutsfattande utvecklas.
  • En annan viktig slutsats är att socialdemokratin i Stockholm i stora delar måste förändra sin partikultur. Det behövs mer av öppenhet, en mer tillåtande attityd, mer av aktivism och mindre av rent internt administrerande. Socialdemokratin måste bli mer nyfiken på även det som finns utanför den egna partiorganisationen: vare sig det är människor eller idéer. Vi måste uppmuntra och uppmärksamma nytänkande och förnyelse. Ledarskapet behöver stärkas och uppmärksammas mer, på alla nivåer i organisationen, och studie- och bildningsverksamheten prioriteras. Definitionen av vad som är ”politiskt arbete” måste breddas och en kultur av lokal närvaro etableras. Socialdemokratin måste också bli en naturlig arena för ”det progressiva Stockholm” att verka politiskt inom eller i samband med.
  • Slutligen kan vi också konstatera att socialdemokratin i Stockholm måste rensa i de interna organisatoriska strukturerna. Arbetarekommunens organisation är idag ett lapptäcke av olika nivåer och strukturer som är väldigt svårgenomträngligt för utomstående (och även de flesta inomstående). Väldigt mycket tid och kraft sugs därför upp i arbetet i olika ”mellannivåer”, utan direktkontakt med vanliga medlemmar eller människorna i vår stad. Vår bedömning är att den prioriterade nivån bör vara partiföreningen som arbetar direkt mot medborgarna i bostadsområdet, arbetsplatsen, skolan eller personer från den egna språkgruppen eller olika intresseområden. Vi föreslår i dagsläget ingen omfattande stadgerevision men menar att ett omfattande förändringsarbete för att stärka upp partiföreningen som organisationens kärna bör inledas.

Rapporten godkändes av styrelsen för s i Stockholm den 30 oktober 2010, och styrelsen beslöt också att tillsätta arbetsgrupper ”för att konkret och handfast ta fram förslag rörande information och öppenhet, föreningsutveckling, lokal närvaro samt hur representantskapet ska reformeras.”

Det var alltså 2010. Vi skulle ha gott om tid att reformera arbetet inom Stockholms arbetarekommun, och vara väl förberedda inför valet 2014. Vad har hänt sedan dess?  Några av de konkreta förslagen som fanns i rapporten ser jag att styrelsen har tagit upp. Expeditionen har reformerats. Representantskapet har fått en annan form. Samarbetet med Stockholms län har förstärkts. Mer information har lagts ut på nätet, på hemsidan och i FB-grupper. En del har skett på enskilda medlemmars initiativ, i form av motioner och debattgrupper på FB. Styrelsen har inte alltid varit med där.

Det bildades ett folkrörelseråd och tre arbetsgrupper som skulle arbeta med: 1) dialog med medlemmar och föreningar 2) organisationsutveckling och 3) stadgeöversyn.

Men vad har folkrörelserådet och arbetsgrupperna gjort när det gäller valprocesser? Det kändes ju då i oktober 2010 som om vi hade god tid på oss. Sanningen att säga vet jag inte säkert.

Samma dag som rapporten togs av styrelsen öppnades en FB-grupp: ”Framåt mot en modern folkrörelse”. Jag ställde frågan om det skulle bli en öppen debatt i FB-gruppen om hur förslagen i rapporten skulle genomföras, och fick  svaret att ”Samtidigt är det viktigt att understryka att det är styrelsens råd, och att det vi gör mycket är att bereda och rådgöra inför styrelsens beslut. Så egentligen är frågan mer hur hela styrelsen ska kunna bli synligare och tillgängligare.” Så eftersom folkrörelserådet och arbetsgrupperna rapporterar direkt till styrelsen, och styrelseprotokollen är hemliga, så är den informationen inte tillgängligt för oss. Därefter blev det ingen mer debatt.

Häromdagen var det representantskapsmöte. En av punkterna var: ”Frågor gällande val- och nomineringsprocessen inför 2014 års val 
Förberedande diskussion inför beslut på representantskapets möte den 12 mars. “ Eftersom jag är intresserad av den frågan gick jag dit för att höra vad folkrörelserådet och styrelsen kommit fram till.

Johan Sjölander gick på ett bra och tydligt sätt igenom styrelsens tankar inför 2014 års val, och påminde om att vi snart är där. Inför det ska alla partimedlemmar förstå processen när vi utser kandidater, och alla partimedlemmar som vill kandidera ska ha jämlika möjligheter att göra det. Vad gäller styrelsens förslag på hur processen ska gå till var det mest konkreta jag uppfattade att styrelsen föredrog tonvikt på ett gott valberedningsarbete, dvs i princip samma process som vid tidigare val, men med förhoppningsvis större öppenhet. Det vill säga mer information om hur den snåriga processen går till än en större förändring av processen.

Sen delades ledamöterna in i arbetsgrupper för att diskutera hur det ska gå till. Då gick jag hem, eftersom jag är en vanlig medlem som bara får gå på representantskapsmöten i mån av plats, och inte får yttra mig.

Av inlägg i olika FB-grupper uppfattar jag att man under diskussionerna kom “några steg mot tydligare och transparantare regler för nomineringar och val”. Man föreslog begränsat antal år för uppdrag, och spridning av uppdrag, något som enligt en styrelsemedlem ”kan bli riktlinjer så småningom”.

Föreningarna uppmanas nu hinna med en diskussion den närmaste månaden. Jag förstår inte riktigt hur det ska gå till, det skulle i min förening kräva ett extra möte med kort varsel. Vi uppmanas också som enskilda medlemmar att ta chansen att påverka, jag vet inte riktigt hur det ska gå till.

Så här dags finns det förstås ingen möjlighet till mer omfattande förändringar, det som folkrörelserapporten efterfrågar: ”socialdemokratin i Stockholm måste närmast revolutionera synen på informations- och beslutsflöden inom organisationen. Arbetsformerna runt olika demokratiska beslutsprocesser måste utvecklas”.

Men här är ändå mitt bidrag. I sista minuten.

För en öppen valprocess:

Vid varje val (typ listor till kommun, landsting, riksdag, valkretsombud):

  1. Valberedningen informerar i god tid om att nomineringar ska ske, när och av vem. Nomineringar ska åtföljas av motivering.
  2. Kandidater ska lämna en skriftlig motivering om vem man är och varför man ställer upp. Handlar det om omval ska man redogöra för hur man presterade föregående perioden.
  3. Valberedningen informerar i god tid om nomineringarna.
  4. Valberedningen kallar till öppen hearing där kandidaterna får presentera sig och svara på frågor.

Om ni vill se hur det kan gå till, se hur Södersossarnas valberedning arbetar.

Jävsreglerna ska tillämpas strikt, särskilt viktigt för valberedning och valkretsombud.

För föryngring:

En ledamot får väljas max tre gånger till samma församling.

Självklara saker, som sagts tidigare, och inte bara av mig. Kräver inga ändringar i stadgarna. Men om vi nån gång i framtiden ska bli Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti så kan vi kanske börja med det här.


Blir det en öppen valprocess den här gången?

I dag sammanträdde Socialdemokraternas Förtroenderåd, ”denna demokratins blindtarm”, som Johanna Graf kallade det. Jag har lyssnat på radion och följt twitterflödet, och det verkar ha varit väldigt trevligt och Stefan Löfvén har sagt en massa bra saker. Det känns väldigt positivt, och jag förstår att de som var där gick därifrån väldigt upplyfta och hoppfulla inför valet 2014.

Men sen undrar jag om det där med valberedningen. För hela poängen med förtroenderådets möte var väl att de skulle utse en valberedning. Som Carin Jämtin skrev i ett brev till oss alla: “På Förtroenderådet om en vecka, den 23:e november, kommer en ny valberedning att utses av ombuden. Valberedningens uppdrag är att, inför partikongressen i Göteborg, förbereda val av partistyrelse, verkställande utskott, programkommission, revisorer och övriga val till utskott.”

För att hjälpa förtroenderådet föreslog Carin i enlighet med stadgarna vilka som ska ingå i valberedningen. Är det någon som tror annat än att förtroenderådet gick på hennes förslag?

Carins förslag byggde i sin tur på förslag från partidistrikten. Och eftersom partistyrelsen och VU består av ledamöter (de flesta ordförande) i distriktsstyrelserna, så var det väl i princip partistyrelsen och VU själva som föreslog namnen till valberedningen.

Jag känner ingen i den nya valberedningen, även om två kommer från mitt distrikt, Stockholm, men jag förstår av twitterflödet att många är nöjda med ordföranden, Berit Högman. Och hon låter väldigt klok när jag lyssnar på henne på radion och man frågar henne om rekryteringsprocessen, och hon bekräftar att flera kandidater ska kunna kandidera öppet, ”det är ju det som det hela ska leda till”, för lösningen är inte ”hemliga klubben”.

Fast det verkar som om man har lite olika uppfattningar i partiet om hur det ska gå till. När jag hör ordföranden i mitt distrikt intervjuas måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår.  Det verkar som om hon tycker att vi ska ha en öppen process, men ändå inte: ”öppenhet inåt i partiorganisationen med hundratusen medlemmar är något annat än öppenhet utåt”. Hur ska en rekryteringsprocess i ett parti med hundratusen medlemmar kunna vara öppet inåt utan att alla andra får veta vad som händer? Särskilt som hon säger att det är en process som måste få ta sin tid?

Men Carin lovar oss ju också i sitt brev att: ”Valberedningens arbetssätt och metoder kommer att präglas av en öppen attityd och process där våra medlemmar och partidistrikt får en möjlighet att aktivt delta. Den valberedning som väljs arbetar självständigt.”

Så det ska verkligen bli intressant att se hur det kommer att gå. Blir det några som kandiderar öppet till partistyrelse och verkställande utskott?  Hur kommer valberedningen att lyssna på medlemmarna? Och hur kommer deras urvalskriterier att bli? Blir det som partiledningen skrev i DN i morse: ”Vi moderniserar våra rekryteringsprocesser och öppnar upp vårt parti. För att få en bättre mix av olika kompetenser inför vi kompetensprofiler för våra kandidater“.

Resultatet får vi se på nästa partikongress. Jag hoppas att det går bättre än förra gången, och att vi med det kommer några steg närmre att bli Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti, som Carin Jämtin har lovat oss.


Jag tänker inte rösta på någon som varit på 15 kongresser tidigare

Snart kan vi rösta på ombud till kongressen 2013. Förra gången det var dags för val av kongressombud skrev jag en hel del om det på den här bloggen. Jag var till och med så ambitiös att jag skrev till var och en av kandidaterna och frågade om deras åsikt. Det tänker jag inte göra den här gången. Då handlade det om en enda fråga, partiledarvalet (då Håkan Juholt valdes), och det var lätt att fråga de enskilda kandidaterna vem de tänkte rösta på. Att sen hela det valet var helt meningslöst eftersom beslutet fattades någon annanstans är en annan fråga.

Den här gången är det en vanlig kongress där partiets inriktning i många frågor ska avhandlas och beslutas.

Jag tänker inte rösta på kandidater som har (nej till) vinst i välfärden som enda fråga. Jag litar på att man kommer att hitta en bra lösning där. Jag tänker rösta på personer som har en genomtänkt syn på frågor som klimat, hållbar tillväxt, jobb, jämställdhet, strukturell diskriminering, och hur vi vinner valet på de frågorna.  Jag tittar också efter förnyare när det gäller interndemokratin, där det senaste kongressvalet (och borgarrådsvalet) visade på stora brister. Åldern spelar ingen roll, det är tänket som är det viktiga, men jag tänker inte rösta på någon som har varit på 15 kongresser tidigare. Det är dags för förnyelse.

Hur hittar jag då dem? Jämfört med förra gången är det mycket lättare att läsa sig till vad kandidaterna vill på Stockholms Socialdemokraters hemsida. Jag röstar självklart inte på kandidater som inte presenterar sig. Men hemsidan säger inte allt. Jag har lärt känna medlemmar i min förening och områdesorganisation, och sett hur man agerat på representantskapet. Jag läser bloggar och twitter, och inte minst de FB-grupper som bildats under de senaste åren, Jag är särskilt glad över Södersossarnas FB-sida, och de andra FB-grupperna som framför allt Lena Dahlström fått igång. Några kandidater kanske får ett brev från mig i någon särskild fråga. Då är det ju bra om det finns kontaktuppgifter, som en epost- eller FB-adress.

Om vi alla anstränger oss så kanske vi får en kongress som svarar upp mot löftet om att vi ska bli Sveriges mest nyfikna, ödmjuka och öppna parti, som Carin Jämtin har lovat oss.


Varför deltar inte socialdemokraterna i biståndsdebatten?

Jag har på distans följt biståndsdebatten i Almedalen. Det är inte så lätt, eftersom inget av nio väldigt intressanta seminarier direktsändes på nätet, vilket jag kommenterar här . Så det har mest varit genom twitter (tack till alla som kvittrat flitigt!) och senare sammanfattningar jag förstått vad debatten handlat om.Och det händer mycket spännande.

Men vad som slår mig är att socialdemokraterna inte finns med i debatten. Medan M, C, KD, FP, och MP är flitigt representerade finner jag en enda socialdemokratisk representant i ett enda seminarium tillsammans med flera andra politiker.  Kristdemokraterna har ett eget seminarium, Centerpartiets internationella stiftelse likaså, och Miljöpartiets internationella kommitté deltar i ett tredje.

Varför är inte socialdemokraternas biståndspolitiske talesman, Kenneth Forslund där? Är det för att han är så ny och inte riktigt har koll ännu? Men vi har ju andra, varför till exempel ingenting från Olof Palmes Center, när så mycket av debatten handlar om demokratifrågor? Och om inte Kenneth Forslund kunde, varför inte Urban Ahlin, som ju är socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson, och ytterst ansvarig för biståndspolitiken?

Jag är inte ensam om att notera att socialdemokraterna är märkvärdigt frånvarande. I senaste numret av tidskriften Omvärlden rankas de tio mäktigaste personerna i den svenska biståndsdebatten.  Ingen socialdemokrat är med på listan. Kenneth Forslund nämns först bland dem som borde varit med:  ”Socialdemokraternas biståndspolitiske talesperson är ny på posten och har inte hunnit etablera sig i debatten. Men det största oppositionspartiet borde vara bekymrat över att man under ganska många år haft svårt att nå ut med sin hållning i utvecklingsfrågorna.”

Jag kan bara hålla med.


Modernisera och förtydliga partiets biståndspolitik!


Socialdemokraternas modernisering måste omfatta en tydligare internationell politik. Det har exempelvis allt för länge varit allt för tyst kring frågor som rör det svenska utvecklingssamarbetet. Detta trots att politikområdet rymmer nästan 36 miljarder skattekronor och berör hundratals miljoner människors liv. Det är dags att socialdemokraterna vågar förtydliga och prioritera även inom biståndet.

Svenskt bistånd har internationellt oerhört gott anseende och har bidragit till omfattande utveckling i samarbetsländerna. Det är en verksamhet att vara stolta över, men som i ökad utsträckning skulle kunna bygga på ömsesidiga intressen för utveckling. Många etablerade och befintliga prioriteringar är bra, men socialdemokraterna måste våga spetsa till och slå fast vad som är viktigast. Biståndet ska skötas på ett kostnadseffektivt och kunskapsbaserat sätt genom att göra relevanta analyser, motverka oegentligheter och följa upp verksamhetens resultat.

Ett modernt socialdemokratiskt bistånd måste bli mer radikalt och resultatinriktat. Det skulle kunna lägga tonvikt vid socialdemokratiska prioriteringar och utformas enligt följande.

Utbildning och innovation

Inom detta område bör det rymmas en kraftfull satsning på stöd till grundläggande utbildning, men också en riktad satsning på forskningssamarbeten för utveckling, inom vilka tre verksamhetsområden prioriteras:

1)    Hälsa (exempelvis medicinsk forskning och läkemedel, med särskilt fokus på utvecklingsländernas utmaningar som epidemiska sjukdomar som kan slå ut hela eller delar av samhällen);

2)    Infrastruktur (exempelvis med fokus på hur miljö- och informationsteknologi kan bygga mer robusta samhällen, minska utsläpp och öka tillgång till grön energi och främja medborgarnas tillgång till information och kommunikationsmöjligheter);

3)    Demokrati, MR och konfliktlösning (exempelvis forskning kring demokratiska val, myndigheters effektivitet och transparensfrågor, kvinnors deltagande i samhällsbeslut, och konflikthantering och fredsfrämjande).  

Demokrati och mänskliga rättigheter

Detta område ska även fortsättningsvis vara starkt prioriterat. Men tre områden bör ges ytterligare prioritet:

1)    Kvinnors rättigheter och jämställdhet. Målsättningen bör vara att minst 50 procent av stödet till demokrati och mänskliga rättigheter ska stärka kvinnors deltagande i politik och samhällsliv samt stödja aktörer som arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och män.

2)    Fackliga rättigheter och organisering. Detta är inte bara en fråga om att motverka exploatering inom arbetslivet. Det är också en viktig fråga för inkomstdistribution för fattigdomsminskning och en viktig framgångsfaktor för folkbildning, demokratiska värden och fredliga konfliktlösningsmetoder.

3)    Yttrandefrihet och mediefrihet. Yttrandefrihet är en av de absolut viktigaste förutsättningarna för ett demokratiskt statsskick. Denna frihet omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Demokrati är inte heller möjligt utan fria medier. Därför bör Sverige kraftfullt utöka denna typ av stöd, och särskilt beakta möjligheter att använda sig av lån- och garantiinstrument i de fall de är lämpliga för att stärka framväxt och utveckling av fria medier och kvalitativ journalistik i utvecklingsländer. Den nuvarande regeringens ökade fokus på friheten på internet bör fortsätta även med en socialdemokratisk regering, möjligtvis även stärkas ytterligare. Den moderna informations- och kommunikationsteknologins betydelse har växt och växer enormt snabbt. Även i utvecklingsländer får allt fler människor tillgång till mobiltelefoni och internet. Detta skapar nya möjligheter för människors möjligheter att utbyta och ta till sig information, uttrycka sina åsikter och till deras möjlighet till organisering. I mångt och mycket handlar interneträttigheter om mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna bör modernisera sitt förhållningssätt i dessa frågor och erkänna internet som grundläggande arena för samhällsdeltagande, både demokratiskt och informationsmässigt.

Infrastruktur och ekonomisk utveckling

Modern och hållbar infrastruktur är av avgörande betydelse för kampen mot fattigdom, förtryck och miljöproblem. Det bör primärt handla om ett fokuserat stöd till grundläggande infrastruktur som ökar användandet av och tillgången till förnyelsebar energi, minskade utsläpp, hållbart utnyttjande av vattenresurser och ökad tillgång till rent vatten, samt infrastruktur för att öka fattiga och förtryckta människors tillgång till informationsteknologi (ICT).

Inom detta område bör primärt de multilaterala organisationerna användas, som utvecklingsbanker och FN-organ. Sverige måste emellertid öka kontrollen över dessa aktörers verksamhet och i större utsträckning än tidigare kräva nyckelpositioner inom organen och inflytande i deras styrning, som ett krav för omfattande finansiella stöd. Sverige bör också vara pådrivande för ökande transparens inom de multilaterala organisationernas verksamhet, vilket inte minst är viktigt i de länder där FN-organ och utvecklingsbanker i princip fyller en statsersättande funktion.

Men i detta sammanhang bör Sverige också överväga att i ökad utsträckning satsa på lån och garantier för att främja stora projekt som infrastrukturprojekt. Lånen ska ges till en myndighet eller till regeringen i landet, garantierna även till företag. Syftet är att få igång samhällsviktiga investeringar som annars inte skulle kommit igång, exempelvis miljö-, klimat och energirelaterade investeringar. Detta är ett mycket kostnadseffektivt sätt att mångdubbla värdet och effekten av svenska biståndsinvesteringar när kapitalstarka investerare och banker vågar satsa stort på viktiga infrastruktursatsningar.

Humanitära insatsstöd vid katastrofer

Utöver dessa fokusområden ska Sverige naturligtvis även fortsättningsvis ge ett omfattande stöd till människor och samhällen som drabbats av katastrofer och krig. Det kan handla om materiellt bistånd i form av livsmedel, näringstillskott, husrum, vatten, sanitetsanläggningar, sjukvård och andra hälsoinsatser, samt i vissa fall undervisning. Skyddsåtgärder ska även fortsättningsvis finansieras genom det humanitära biståndet, exempelvis insatser för att säkerställa den nödställdes rättigheter till framför allt kroppslig säkerhet och värdighet. Skyddsinsatser innefattar också påtalande av väpnade gruppers skyldigheter, registrerande av ställning som flykting eller internflykting, och utbildning om rättigheter och folkrättsskyldigheter.

Landfokus

En landfokusering är en förutsättning för att Sveriges bistånds- och utrikesförvaltning ska kunna säkra en resultatinriktat bistånd av hög kvalité.  För att kvalitetssäkra biståndet, lokalisera viktiga lokala samarbetsparter och bättre följa upp resultaten bör Sverige fokusera biståndet till vissa länder.

Afrika söder om Sahara: Tanzania, Moçambique, Kenya, Sudan, Uganda, Zambia, Zimbabwe och Kongo-Kinshasa bör prioriteras. Minst 50 procent av det svenska biståndet bör gå till insatser som inriktas på Afrika.

Mellanöstern: Palestina, Irak, Egypten, Libyen, Jemen och Syrien bör prioriteras. Ett omfattande stöd för demokratisering och mänskliga rättigheter i Iran bör införas.

Asien: Bangladesh, Burma, Kambodja och Vietnam  (återinförs som mottagarland) bör prioriteras. Stöd för demokrati/MR och hållbar miljö kan ges till satsningar för utveckling i Indien och Kina.

Latinamerika: Nicaragua (återinförs som biståndsland), Bolivia, Colombia och Guatemala prioriteras.

Östra Europa: Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo och Serbien, samt Turkiet prioriteras.