Det finns något som heter jäv

Jag har till nyligen sett politiska förtroendeuppdrag som något ganska betungande, som man gör för att man verkligen tror att det är viktigt, ibland av plikt, eller i vissa fall för att få makt.

De flesta som arbetar politiskt gör det på sin fritid, helt utan ekonomisk ersättning. De kan ibland sitta i någon nämnd, och få ett arvode för att vara med på möten, och om de gör en resa kan de få kompensation för lönebortfall i sina vanliga jobb. Man går från det vanliga jobbet till kvällens nämndsammanträde. Man använder sin lediga helg till att göra ett studiebesök. Det är vad jag menar med ett förtroendeuppdrag, en samhällstjänst.

Jag har först nyligen förstått att politiken kan vara en karriärväg, inte bara en brinnande längtan efter att skapa ett bättre samhälle. Det finns heltidsjobb, med höga löner. Som att vara riksdagsman. Och att vara borgarråd, inser jag, ger en  lön (i medel 100.000 i månaden) som jag aldrig varit nära i mitt yrkesverksamma liv. Och om man inte blir borgarråd så kan man bli  “arvoderad politiker”   i Stadshuset, med en riktig heltidslön, som inte är dålig. Som sådan får man också, till skillnad från borgarråden, ha hur många arvoderade uppdrag i stadens nämnder och styrelser som helst. Med arvodena för ett par sådana uppdrag kommer man tillsammans med grundlönen (som är 65% av borgarrådslönen) ledigt upp i en total månadslön som till och med är högre än borgarrådens.

Kommunens politiska tjänstemän avlönas med skattemedel. Då ska inte pengarna användas som belöning för lång och trogen tjänst eller för att sparka någon snett uppåt vänster. För det är ju våra pengar det handlar om. Och vi förväntar oss att pengarna kommer politiken till godo, inte bara så att de bästa möjliga besluten fattas i nämnder och styrelser, utan så att vår politik förmedlas på det mest slagkraftiga sätt som bara är möjligt.

Det får inte heller finnas minsta misstanke att det finns en egen agenda hos dem som fattar besluten. För att undvika den risken finns det för offentliganställda väldigt stränga regler för jäv. Av bitter erfarenhet har vi lärt oss att det inte räcker att lita på den goda viljan när det kommer till pengar. Och för den delen inte heller när det gäller makt. Av det skälet finns till exempel lagen om jäv i stat och kommun. Vad lagen betyder för offentligt anställda finns beskrivet här : Du är jävig

• om du eller någon närstående är sökande i ärendet eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för dig eller en närstående,

• när ett ärende överklagats eller av annat skäl ska avgöras i en högre instans och du tidigare deltagit i den slutliga handläggningen i den lägre instansen.

Du kan också vara jävig om det finns någon annan särskild omständighet som skulle kunna rubba förtroendet för din opartiskhet, till exempel om du är

• vän eller ovän med någon som är part eller intressent i ärendet,

• ekonomiskt beroende av en part eller intressent,

• engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning.

I mitt yrkesområde (medicinsk forskning) är det i dag en självklarhet att så fort det rör sig om pengar eller makt, i form av forskningsanslag eller tjänster, så gäller jävsreglerna.  Ingen får sitta i en rekryteringsgrupp där han eller hon haft ett vetenskapligt eller yrkesmässigt samarbete med någon av de sökande. Ingen får vara med i en prioriteringsgrupp som fördelar pengar till någon man samarbetat med. Därför ringde alla klockor i mitt huvud i samband med det senaste borgarrådsvalet. Det var ju styrelsen som var valberedning. Var det nåt som inte stämde där?

Vad jag förstår är det så att många socialdemokrater i Stockholm som sitter på tunga poster tillhör samma generation, de flesta har känt varandra sen SSU, och flera är gifta eller på annat sätt släkt med varann. I sådana miljöer finns alltid risk att hamna i jävssituationer när beslut ska fattas.

Och valberedningar är förstås de mest känsliga för jäv. Flera kamrater har skrivit till mig och föreslagit att just denna typ av beroendeförhållanden kan vara en möjlig orsak till styrelsens (obegripliga) agerande i det senaste borgarrådsvalet där valberedningen föreslog en kandidat som hade betydligt färre nomineringar   (34 mot 55) än en annan kandidat. Och det är inte bra. Det räcker med den sista beskrivningen av jäv: engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning för att förstå det. Ju mindre öppenhet desto lättare uppstår misstankar att folk håller varandra om ryggen.

Vid lite närmare granskning av tillsättningarna av de tre nuvarande socialdemokratiska borgarråden Tomas Rudin, Roger Mogert och Karin Wanngård i Stadshuset visar faktiskt alla exempel på jäv av olika grad. Vid tillsättning av borgarråd fungerar styrelsen som valberedning. Det faktum att Karin Wanngård först satt ordförande i den valberedning där Veronica Palm föreslogs till styrelseordförande och att sedan Veronica Palm satt ordförande i styrelsen som föreslog Karin Wanngård till borgarråd är ett exempel där misstanke lätt kan uppkomma. Likaså det faktum att Karin Wanngårds man K-G Westlund är medlem (ersättare) i samma styrelse som föreslog henne till borgarråd. Och när Veronica Palm ingår (som ordförande) i den styrelse som föreslår hennes egen man Roger Mogert till omval som borgarråd och hon också pläderar för honom så uppfyller det grunddefinitionen av jäv: om du eller någon närstående är sökande i ärendet eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för dig eller en närstående. Mer jäv kan det knappast bli. Att styrelsen dessutom föreslog en av sina egna, Tomas Rudin, kommunsekreterare och tillika verkställande ledamot av styrelsen, till den tredje borgarrådsposten visar även det hur aningslös styrelsen verkar vara om normala jävsregler. I andra sammanhang hade ett sånt agerande lett till  styrelsens  avgång. Och inte blir det bättre när den eniga styrelsens protokoll är hemligstämplade.

Hur ser då socialdemokraternas jävsregler ut? För så här får det ju inte gå till. Hur har man tänkt i Stockholm? Inte alls verkar det. Självklart finns någonstans regler för hur man undviker jäv. Jag letar i stadgarna. Hittar ingenting. Inte ett ord. Ingenting när det gäller valberedning, ingenting om styrelsebeslut. Ingenting. Så googlar jag. Det finns faktiskt en arbetarekommun som har en policy, Sandvikens AK. De säger i sin Policy för offentliga uppdrag att ” Valberedningen skall alltid ge akt på situationer då någon som deltar i arbetet kan ha partiska grunder för sina överväganden och slutsatser. Eftersom sådana förhållanden kan vara mer eller mindre uppenbara är det viktigt att valberedningen är enig om bedömningen. ”Inte glasklart, och långt ifrån de jävsregler man normalt ser, men det är ändå ett försök. Och de drar också en konsekvens av det: ”Generellt gäller därför att valberedningens ordförande/ledamöter inte själva får kandidera till tunga uppdrag för arbetarekommunen ….”

Min slutsats blir att här är det helt klart något som fattas. Vi bara måste ha regler för jäv. Och de borde finnas i stadgarna. Inte minst för alla nya medlemmar, som vill veta vad som gäller. Det ska inte finnas misstankar om en dold agenda när kandidater vi nominerat plötsligt försvinner , utan att vi får goda förklaringar. Det är då surret uppstår, den gnagande misstron. Det är då pressen börjar nafsa i hälarna . Då är det inte kul. Då tappar man  sugen.

Så vad gör vi? Min uppmaning till representantskapet är att som första åtgärd sätta till en arbetsgrupp för att utarbeta riktlinjer om jäv för Stockholmsdistriktet. Det är inte svårt, det finns bra exempel att låna ifrån. Och i första hand ska man stämma av med reglerna i kommunallagen och förvaltningslagen. För det är de lagarna som i slutändan våra valda tjänstemän i kommun och landsting ska leva efter.  Om vi gör det riktigt bra kan vi bli ett exempel för andra distrikt, och kanske rentav för partiet som helhet. Ja varför inte för de andra partierna också?

Sen har jag ju den bestämda uppfattningen att styrelsen inte ska fungera som valberedning. Och när det gäller flera poster, som till exempel borgarråd, borde vi ha allmän nominering följt av direktval. Eller åtminstone  provval. För vi vill väl bli Sveriges mest öppna nyfikna och ödmjuka parti, som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin lovat oss?