Jag har fått en del kritik

 av mitt senaste inlägg om borgarrådsvalet.

En kritik är förstås att nomineringar inte representerar alla medlemmar. Och ja, de har rätt. Det finns över 200 föreningar, små och stora, där en förening med 5 medlemmar har lika stor rösträtt (dvs ett ombud) i representantskapet som en förening med 49 medlemmar. En del föreningar har bara enstaka medlemmar som är aktiva och nominerar, andra inte. I större föreningar kan man ha olika åsikter och väljer av det skälet att inte nominera alls eller att nominera flera personer. För nya (och gamla) medlemmar kan det vara besvärande att hamna i en konflikt där ens förening nominerar någon man inte känner till eller inte vill ha.

Men i ett system som bygger på nomineringar är de trots allt en indikator på vad medlemmarna vill, och nomineringarna användes också som ett av skälen till styrelsens val: Hon har ett brett stöd i arbetarekommunen vilket också antalet nomineringar visar, som styrelsens ordförande Veronica Palm uttryckte det. Det har i en Facebook tråd hävdats att den föreslagna kandidaten fått flest nomineringar av flest tunga organisationer. Nu visade det sig att det inte stämde om man verkligen räknade efter, vilket faktiskt inte var så lätt. Det var en annan kandidat som hade flest nomineringar, av de största föreningarna.

Leif Mettävainio tog sig   tid att kommentera mitt blogginlägg. Han tycker det är bra att styrelsen går ut och talar om vem som är föreslagen. Där håller jag verkligen med. Så var det inte förra gången, så det här är ett framsteg. Samtidigt känns det störande att pressen tar upp styrelsens förslag som avgjort, när distriktets högsta beslutande organ faktiskt inte har gjort sitt val. Det viktigaste är att ombuden till representantskapet får möjlighet att ta ställning i tid. Som vanlig medlem fick jag tillgång till nomineringarna först flera dagar efter pressmeddelandet, när de las ut på Stockholms-sossarnas hemsida. Vad jag vet gäller detsamma för de flesta ombuden.

Andra hävdar att eftersom vi valt styrelsen så ska vi lita på att den vet bäst. Jag håller inte med, så länge jag inte förstår på vilka grunder styrelsen fattat sitt beslut. Om styrelsen vet bäst så har den alla chanser att förklara det för mig. Jag tycker för övrigt att det är tveksamt att styrelsen ska vara valberedning, och jag tycker att någon form av direktval är en bättre form för val i detta sammanhang. Jag hoppas på att den frågan kommer upp i den organisationsutredning som ska komma.

Några har hävdat att det här är krokodiltårar för att ”min” kandidat inte vann. Självklart har jag synpunkter och önskemål när det gäller enskilda kandidater, och deras möjlighet att leda oss till makten i nästa val, men det är den interna demokratin jag är intresserad av här, vilket jag också framförde i samband med valet av partiordförande . Det kunde ha varit en annan kandidat. Den här bloggen är min dagbok över hur jag som ny medlem upplever den interna demokratin i partiet, särskilt nu inför den nödvändiga organisationsutredning som Carin Jämtin har utlovat  och som ska göra partiet till det mest öppna nyfikna och ödmjuka parti som det är värt att vara.  

Slutligen återkommer flera till att det är dags nu att börja diskutera politiken och inte personer. Javisst, det är ju mycket roligare, och måste ske hela tiden, men så länge den interna demokratin inte fungerar så kan vi inte släppa den debatten. Det är en missuppfattning att processen är underordnad innehållet. Den som tycker att det är tröttsamt får gärna göra det som han/hon är bättre på, det finns många uppgifter i detta ännu så länge stora parti.

Men så länge som samma misstag upprepas har vi en uppgift att försöka förändra. Eller som Sara Gunnerud skriver: Folk är i allmänhet inte dumma. De märker ruskigt fort om besluten egentligen inte fattas i en öppen process, utan i praktiken tas i forum dit få har tillträde. Om vi vill att de nyfikna människor som tittar in ska stanna kvar, så måste det ske en förändring, så att de känner sig delaktiga. För det är väl nya medlemmar vi vill ha?

Jag citerar igen kriskommissionen: ”Att ta till vara lusten och rätten för medlemmar att påverka är en av partiets stora utmaningar och uppgifter. Med dagens teknik finns det inga gränser för hur detta kan gå till. Att tillämpa medlemsomröstning i högre utsträckning är ett av många sätt att öka organisationstilliten och stärka känslan av alla medlemmars lika värde. ”

Advertisements

About Gunilla Källenius

Professor vid Karolinska Institutet. Forskar om infektionssjukdomar och särskilt tuberkulos. Styrelsemedlem i Världsinfektionsfonden. Socialdemokrat. View all posts by Gunilla Källenius

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: