Vart tog min röst vägen?

 Nu är valet till partiordförande över. Håkan Juholt har enhälligt utsetts av extrakongressen. Jag ställer mig frågan hur jag som enskild medlem hade inflytande över det valet. Eftersom jag tyckte det var ett viktigt val deltog jag som jag beskrivit tidigare i valet av mitt distrikts tjugo delegater till partikongressen där den nya partiledaren skulle väljas. En process som inte var alldeles enkel. Och sen visade det sig att det inte alls var meningen att delegaterna jag varit med och röstat på skulle välja partiledare, de skulle bara bekräfta det förslag partiets valberedning la fram på partikongressen.

 Så hur utsågs då valberedningen, som alltså i princip var den som bestämde vem som skulle bli partiledare? Jo det gjorde det mystiska förtroenderådet. Och hur utsågs förtroenderådet? Jag frågade en som är med i förtroenderådet: jo ”medlemmarna i AK (dvs distriktet) nominerade kandidater till förtroenderådet, och sedan röstade man på distriktskongressen. De kompisar som medlemmarna röstade på fick åka på distriktskongress. Samma valmetod som till stora kongressen, fast enklare process, ofta med acklamation på vanligt medlemsmöte”.

Så jag borde alltså sett till att vara med och nominera ombud till distriktskongressen. Det missade jag tydligen. Sen borde jag ha varit med på just det medlemsmöte där man röstade fram ombuden till distriktskongressen, som i sin tur skulle rösta fram deltagarna i förtroenderådet. Krångligt och lätt att missa om man inte visste hur det gick till, men fortfarande begripligt.

 Men hur utsåg då förtroenderådet sedan valberedningen? Jo det visade sig att det inte alls var förtroenderådet som utsåg valberedningen. En del trodde faktiskt att det var så, men de gick direkt på pumpen. Det var i stället partisekreteraren och verkställande utskottet (VU), dvs högsta ledningen i partiet, som la fram ett förslag för förtroenderådet som de inte kunde säga nej till. Deltagarna i förtroenderådet hade inte mycket att sätta upp mot de relativt äldre och mer erfarna personerna i partiledningen och VU, som till största delen bestod av deras egna distriktsordföranden.

 Eller som Johanna Graf uttryckte det: ”Och förtroenderådet, denna demokratins blindtarm! Dess senaste parodiska tillställning var när valberedningen skulle väljas i december. Först fick de demokratiskt valda ledamöterna från hela Sverige se en lista med namn till valberedningen. Den hade satts samman i förväg av de 26 partidistrikten. Sedan förklarade Baylan att dessa i sitt arbete skulle lyssna på de 26 partidistirikten istället för till medlemmarna och väljarna. Och sedan blev det så. Basta. Där har ni demokratin i Förtroenderådet”.

Så nyckelpersonerna i hela denna process var partistyrelse och VU, de som alla hade egenintressen eftersom valberedningen skulle föreslå (läs utse) inte bara partiordförande utan också pröva förtroendet för dem själva. När sedan valberedningen utsetts har vi ju nu lärt oss att den såg som sin uppgift att förankra sitt förslag inte hos alla medlemmar utan, just det, hos distriktsordförandena (läs partistyrelsen). Och vad distriktsordförandena sa till partiets valberedning, det fick jag bara delvis veta genom pressen. 

Vart tog då min röst vägen, och hur kunde jag ha påverkat valet av ny partiordförande? Min slutsats blir först och främst att det var helt onödigt att rösta på ombuden till kongressen, de hade ändå inget att säga till om. Det hade också varit onödigt att rösta på ombud till förtroenderådet, om jag nu vetat om det i tid. De blev ändå överkörda av partiledningen.

Det enda val som möjligen hade haft någon betydelse var valet till distriktsstyrelse, eftersom det var distriktsstyrelserna som via partistyrelsen och VU både utsåg partiets valberedning och sen tillsammans med valberedningen tog fram förslag till ny partiordförande. Men valet till distriktsstyrelse sker på den årliga distriktskongressen. Och rösträtt där har bara de valda ombuden.

Så för att få en distriktsstyrelse och ordförande som kanske lyssnar på min röst hade jag behövt vara med och först nominera representanter till distriktets valberedning (på ett medlemsmöte jag missade). Sen skulle jag på något sätt ha varit med och nominerat och valt delegater till distriktskongressen (på ett annat medlemsmöte), som i sin tur på nästa kongress skulle välja den valberedning som skulle nominera medlemmar i distriktsstyrelsen som delegaterna skulle välja …

Och sen hade det berott på distriktsstyrelsen om jag fick vara med och ha synpunkter på partiledarfrågan. I vårt distrikt fick vi svara på en enkät som vi aldrig fick veta resultatet av. Och jag vet ännu inte säkert vilka förslag som distriktsstyrelsens ombud i valberedningen la fram.

Ganska krångligt om man så säger. Och ganska nedslående. Ett alternativ hade ju varit en process där de enskilda medlemmarna både fått nominera och sedan rösta på partiledarkandidaterna, gärna via Internet. Då hade vi haft chansen att veta i förväg vilka som var intresserade och vad de stod för. Och distriktsstyrelsen hade haft chansen att agitera bland oss medlemmar för de kandidater som de i dag bara viskade om i örat på valberedningen. För hade de haft goda argument skulle vi säkert ha röstat på deras förslag.

I slutändan ska jag kanske låta proffsen och de heltidsanställda sköta det där ändå, det är onekligen rätt bekvämt. Och då kanske jag inte bryr mig om att betala den där medlemsavgiften som kom i brevlådan häromdan. Det räcker väl att jag vart fjärde år fortsätter att rösta på partiet?

Men sen lyssnar jag på vår nya partisekreterare och får hopp:

”Jag vill därför här och nu ge beskedet till kongressen att en av organisationsutredningens viktigaste uppgifter är följande; se över vårt nuvarande system för personval och återkom till partistyrelsen med ett förslag som för oss närmare målsättningen att vara Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti.”

Det låter ju inte så dumt. Jag betalar min avgift ett år till, så får vi se vad som händer!

Advertisements

About Gunilla Källenius

Professor vid Karolinska Institutet. Forskar om infektionssjukdomar och särskilt tuberkulos. Styrelsemedlem i Världsinfektionsfonden. Socialdemokrat. View all posts by Gunilla Källenius

One response to “Vart tog min röst vägen?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: