Hur väljer vi partiordförande?

Jag har alltid röstat socialdemokratiskt, men har bortsett från en kort period på 70-talet inte varit medlem i partiet. För ett år sen kände jag att det var dags att vara med igen, och jag hade också mer tid att ägna mig åt politiken. Valresultatet blev förstås en besvikelse, men jag såg också en möjlighet till förnyelse, och den förnyelsen ville jag bidra till. En ny partiledare skulle väljas. Politikens innehåll är det viktigaste, och därför letade jag efter någon som tydligt uttryckte det jag kände var viktigt. Den personen var Lena Sommestad. Därför blev jag glad när Socialdemokratiska partidistriktet gick ut med en enkät där vi fick beskriva de kriterier vi tyckte var viktiga för en partiledare, och också ange namn på den person vi tyckte uppfyllde kriterierna. Jag skrev Lena Sommestad. Det kunde ha varit någon annan.

Nästa steg var att nominera de personer som skulle representera Stockholm vid den extra partikongress som skulle välja ny partiledare (eller partiordförande som det heter). Eftersom jag var ny och inte kände medlemmarna i Stockholm valde jag att inte nominera någon. Men sen var det dags att rösta på de 20 personer som skulle representera mig på partikongressen.

Val av representanter till partikongressen

På den valsedel jag fick fanns namnen på 150 personer som nominerats som ombud till kongressen.  Av dem skulle vi välja ut och rösta på 20 personer. Eftersom jag var angelägen att de jag röstade på i sin tur skulle rösta på Lena skrev jag följande brev som jag tänkte skicka till de 150 kandidaterna:

Jag sitter här och ska rösta på ombud till den extra partikongressen. Jag vill gärna ha Lena Sommestad som partiledare. Ska jag rösta på dig?
Bästa hälsningar
Gunilla Källenius

Men det var inte så lätt. De 150 personer som nominerats hittade jag på Stockholms partidistrikts hemsida. En del beskrev sin syn på politiken, någon enstaka beskrev vad han/hon förväntade sig av en partiledare och bara en person nämnde en favorit vid namn. Ganska många fanns där bara med sitt namn och födelseår. Tyvärr fanns inga uppgifter om hur man kunde nå enskilda nominerade, så jag kontaktade kansliet och bad om kontaktinformation, utan att få svar.

Jag drog slutsatsen att de som inte presenterat sig nog inte var särskilt intresserade av att vara min representant, men beslöt att skicka mitt brev till dem ändå. Så jag letade på nätet på olika sätt, de flesta hittade jag på Facebook, en del av de mer officiella kandidaterna hade e-postadresser på partiets hemsida.  

Svar på mitt brev

Av de 95 personer som jag slutligen hittade var det 19 som inte svarade. Femton var medlemmar (inklusive ersättare och adjungerade) i distriktsstyrelsen, av dem valde sex att inte svara. Nästan alla svarade i en positiv anda. Tjugoen svarade direkt att Lena Sommestad var deras kandidat och att de tänkte rösta på henne, i vissa fall med brasklappen ”om det är möjligt”. Ytterligare några var mer eller mindre positiva och tänkte kanske rösta på henne, eller ville ha henne i partiledningen. Sjutton skrev att de hade en annan favorit som de tänkte rösta på. De övriga svarade att de inte hade bestämt sig än, utan ville tänka vidare, alternativt ville invänta valberedningens förslag.

En person var direkt negativ, och svarade: ”Jag respekterar valberedningens arbete och kommer stödja den kandidat de föreslår. Tror det mycket farligt om du (och andra) föregår valberedningens gedigna arbete genom att själva leka valberedning”.

Det här svaret, samt ett antal andra – mindre rakt på sak – bekymrade mig. Här ett exempel:

”Vi har ju en valberedning som arbetar på att lägga fram ett förslag på partikongressen som samtliga partidistrikt kan ställa sig bakom. Jag tror inte att det kommer att finnas fler än ett namn att ta ställning till på kongressen. Och samtalen dessförinnan förs med styrelsen för Stockholms AK”.

Det var många som förutsatte att det bara skulle finnas ett namn att säga ja till när de väl kom till kongressen. Och det namnet skulle alltså tas fram i samråd mellan valberedningen och styrelsen i mitt distrikt, Stockholm. Som en kandidat uttryckte det: ”beslutet om vem man nominerar tas på styrelsen. Och jag sitter inte i styrelsen och har, precis som alla andra kandidater, ingen aning vem styrelsen nominerar”. Så vilket namn skulle styrelsen föreslå valberedningen? Hur visste de vem medlemmarna i Stockholm ville ha?

Vad hände med enkäten?

Men javisst ja, vi hade ju svarat på den där enkäten, där vi talat om vem vi ville ha som partiledare. Så jag skrev till kansliet och frågade om resultatet av enkäten: inget svar. Styrelseordföranden: inget svar. Till slut fick jag följande svar från kommunsekreteraren i Stockholms arbetarekommun (ungefär partisekreteraren i Stockholm, styrelseordförandens närmaste man): ”Beträffande namnförslag kom det in en lång lista, där nog nästan alla redan förekommit i olika mediaspekulationer. En del medlemmar hade angivit många namn, andra några enstaka. Vi har inte för avsikt att publicera någon regelrätt sammanräkning av dessa omnämnanden”. Hoppsan. Styrelsen tänkte alltså inte tala om för oss vem vi ville ha. 

Ombudens mandat

Men hur skulle då ombuden rösta, det kanske ändå skulle bli fler kandidater att välja mellan, och de förväntades rösta enligt majoriteten i Stockholm. Jag skrev och frågade: ”Jag har när jag ställt samma fråga som till dig fått kommentarer som att man ska rösta som delegationen (från Stockholm) i övrigt, och “Eftersom vi tillämpar representativ demokrati tycker jag att det är de valda ombudens skyldighet att rösta enligt de beslut som majoriteten i partidistriktet tar”. Hur ser du på det?”

Svaren visade att det fanns väldigt olika uppfattningar om ombudens roll, och vem de hade mandat ifrån. En del svarade att de tänkte rösta som delegationen från Stockholms AK (vilket jag så småningom förstod betydde arbetarekommunen, dvs partidistriktet) hade bestämt. Det vill säga den delegation om 20 personer som de själva kandiderade till. Andra ansåg som någon uttryckte det att ”eftersom vi tillämpar representativ demokrati tycker jag att det är de valda ombudens skyldighet att rösta enligt de beslut som majoriteten i partidistriktet tar.” Cirkeln sluten, vad vill majoriteten i partidistriktet? En del hävdade med bestämdhet att de tänkte rösta enligt eget huvud: ”Om det var så att partidistriktets styrelse eller representantskapet skulle bestämma vad ombuden till partikongressen skulle tycka kunde vi lika gärna sända Veronica Palm eller Olle Burell ensam med 20 röster”. Eller ännu skarpare: ”Du behöver inte vara rädd för att jag kommer att vika mig för någon partipiska från Stockholms AK. Jag representerar de medlemmar som har röstat på mig i kongressvalet. Medlemmar som tydligt vet vad jag vill, vad jag står för och som vet att jag ogillar fulspel, unken partikultur med mera” Andra återigen såg sig som representanter för dem som valt dem till ombud ”Jag representerar de som kryssat mig – och jag är öppen för samtal och diskussioner under tiden och fram till kongressen. sedan kommer diskussioner ske under kongressen och saker kan hända före beslut tas – då kan man ju inte rösta som det är sagt alla gånger”.

Utan att känna kandidaterna (jag känner faktiskt inte en enda) fick jag ett intryck av att de som hävdade sin rätt att rösta enligt eget huvud var yngre och inte så etablerade i partistrukturen. Det var också de som oftast uttryckte en önskan om en mer öppen process. Efter ett tag tyckte jag mig se ett mönster. De som tydligast hävdade att man skulle rösta enligt majoriteten i partidistriktet var de som befann sig närmast den politiska makten. Av de nio styrelsemedlemmar (inklusive ersättare och adjungerade) som över huvud taget svarade uttryckte merparten att det var viktigt att delegationen höll ihop och att man bör följa vad AK styrelsen nominerar. ”I grunden tycker jag det är viktigt att behålla principen om att man representerar hela distriktet och att man ska känna av och föra distriktets talan”. Kanske inte så konstigt eftersom styrelsen också definierar vad majoriteten tycker.

Men det fanns också reservationer: ”Sen är det klart, om man känner att man verkligen inte kan stå för ett beslut, då får man väl justera ut sig och be en ersättare gå in. Man ska inte fatta beslut man inte kan stå bakom” eller: “Om det skulle vara så att det finns flera kandidater i slutet så blir det säkerligen först en omröstning i Stockholmsdelegationen för att bestämma vem Stockholm ska stöda. I ett sådant läge beror det nog på hur jag gör: Om en kandidat är allt jag inte vill ha (mossig, inte ett dugg förnyelse och lite för mycket förknippad med S för 10 år sedan) och den andra är det jag helst vill ha (Progressiv, skärpt, öppen, inte mossig och känns förknippad med förnyelse) då kommer jag att reservera mig och driva efter det jag vill ha. Är kandidaterna lika varandra men lite olika profil och det känns möjligt att leva med båda två kommer jag nog foga mig efter majoritetsbeslut i delegationen”.

En styrelsemedlem uttryckte det så här: ”Medlemsenkäten används som ett av flera viktiga underlag när vi funderar över vilken/vilka kandidater som styrelsen för fram i diskussionerna med de andra partidistrikten runt om i landet.” Han skrev också: ”Sen tycker jag att det är viktigt att eventuella ordförandekandidater har stöd i flera partidistrikt och i synnerhet sitt hemma partidistrikt. För mig är det viktigt att vi får en ordförande som HELA partiet kan samla sig bakom”. Så om en person är favorit bland vanliga medlemmar i hela landet, och kanske vid en öppen och direkt omröstning rent av skulle vinna så kan hon försvinna på vägen för att hon inte är huvudkandidat hos ledningen i något distrikt.

Så här svarade jag kommunsekreteraren:

”Hej och tack för ditt svar. Jag tror ni gör helt fel i att inte publicera det (dvs resultatet av enkäten). Den typen av enkät är mycket enkel att sammanställa, oavsett om de som svarat har gjort på lite olika sätt. Öppenhet i processen är vad som är allra viktigast just nu, för att vi ska känna oss delaktiga, och känna att vår röst har betydelse. Motsatsen skapar bara misstänksamhet, och tvivel på vad AK förmedlar till valberedningen.”  

Och hur röstade jag?

Vad som särskilt bekymrade mig var att några kongresskandidater verkade finna det helt naturligt att åka till kongressen och välja den kandidat som valberedningen föreslår, utan att ens veta vem deras egen distriktsstyrelse har föreslagit eller vem deras kamrater i distriktet föredrar. Men min oro att jag skulle ha svårt att hitta 20 kandidater att rösta på försvann. Jag fick många eftertänksamma och kloka svar, som visade stor oro och omsorg om partiet, och vilja till förnyelse, oavsett vilken partiledarkandidat som var deras favorit. Samtidigt undrar jag hur många av dem som verkligen kommer att få komma till kongressen. Jag röstade inte på något av de gamla och kända namnen, de kommer att komma med ändå, och utrymmet för ”mina” kandidater är mycket litet. Vi får se hur det går.

Advertisements

About Gunilla Källenius

Professor vid Karolinska Institutet. Forskar om infektionssjukdomar och särskilt tuberkulos. Styrelsemedlem i Världsinfektionsfonden. Socialdemokrat. View all posts by Gunilla Källenius

12 responses to “Hur väljer vi partiordförande?

  • margareta persson

    Mycket bra! Jag är tidigare en “gammal räv”, satt i riksdagen 1983-1991. Men jag lämnde faktiskt partiet för några år sedan, men gick tillbaka 2007. Den här diskussionen om att “representera” har funnits jämt och förlamat mycket. Samtidigt som det är viktigt att man ska kunna ta kollektiva beslut, gå till val på dem – och sedan genomföra dem. Men från det till att lägga locket på i alla lägen är det långt. Och i det här fallet är det rena galenskapen. Vi väljs direkt av medlemmarna och då ska vi inte alls följa någon styrelse. Och självklart är det NU vi ska försöka påverka. När valberedningen väl är klar kanske det bara blir ett namn på kongressen att ta ställning till, förmodligen vågar ingen ställa upp mot valberedningen. Men just därför är det så viktigt att driva sin linje nu. Bra gjort med din enkät! Hälsningar Margareta

  • Fler än ÖKK som skickar enkäter « Röda Berget

    […] bloggen Sosseväljaren som också skickar enkäter inför ombudsvalet till kongressen. Hoppas fler är lika […]

  • Sara Gunnerud

    Hej Gunilla! Vilket imponerande jobb du lagt ner på att ta reda på hur de som vill åka som ombud på kongressen kommer att agera när de är där. Mycket belysande. Jag tror att många likt dig tycker att partiorganisationens processer är svårgenomträngliga, och att många vill ha mer öppenhet. Tack för att du bidrar till den öppenheten genom din enkät, och genom det här blogginlägget!

    Hälsningar,
    Sara i Rebella Unga S-kvinnor
    rebellabloggen.wordpress.com

  • Martin Humble

    Bra jobbat. Om vi nu väljer ombud så är det väl en vits att vi ombud tänker lite själva och samtalar med – inte minst de som kryssat oss? det är ju dem jag i första hand företräder och har fått mandat ifrån att agera. Jag är öppen för diskussion och samtal inför kongressvalet i alla fall och hoppas att fler är det.

    Bra jobbat, tråkigt att det känns som du hittat ett antal slutna rum. Jag tror vi Socialdemokrater skulle både våga och tjäna på mer diskussion och mer öppenhet.

    Martin Humble
    kandidat till kongresen, ersättare Södermalms stadsdelsnämnd
    Som väldigt många andra finns jag på Facebook!

  • Peter Högberg

    Tack Gunilla för att du på ett så tydligt sätt visat de problem som Socialdemokratiska partiet står inför.

  • Mattias Sääksjärvi

    Vilket arbete Gunilla! Jag kan nog skriva under på det mest av det du skriver men en sak tror jag är allra viktigast; nämligen att vi som tror på en öppen och demokratisk process fortsätter trycka på nu. Det ska bli intressant att se resultatet efter valet men en kongress räcker inte utan vi behöver utmana normerna i hela organisationen.

  • Marie Åberg

    Hej Gunilla!
    MYcket bra skrivet. Det är så sant det du skriver och du har verkligen satt fingret på det som är socialdemokraternas problem. Är helt ologiskt att dom inte bryr sig mer om vad deras medlemmar samt potentiella väljare tycker och tänker.
    Mvh Marie

  • Arne Alstergren

    Hej Gunilla!
    Fantastiskt bra! Har själv en lite liknande erfarenhet. Satt som student med som representant i ett utskott med uppgift att ta fram nya skogsutbildningar på SLU i mitten på -90-talet. Efter ett tag kom det fram att det i princip var klart vilket alternativ vi skulle föreslå. Jag ifrågasatte och ville se vilka undersökningar som var gjorda. Det visade sig att allt baserades på vad EN person hade funderat fram. Det skulle innebära nedläggning av flera institutioner och färre utbildningsalternativ. Jag gjorde en egen enkät som skickades ut till en betydande del av skogsnäringen. Där frågade jag helt enkelt efter vilken typ av utbildning de frågade efter på folk de skulle anställa. Det svar jag fick gick helt stick i stäv med vad vi i utskottet förväntades arbeta fram. Det gav också resultat och utbildningen ser idag ut mer som näringen önskar. Hoppas S förstår detta för jag är på gång att bli medlem och hoppas naturligtvis att den nya partiledaren har majoriteten av sina partimedlemmar bakom sig! Ska partiet kunna växa igen och få fler väljare finns nog inget annat alternativ. Min röst är iallafall på Lena Sommestad. Mvh/Arne

    • Gunilla Källenius

      Hej Arne,
      Tack för ditt svar! Det är just så man måste göra, arbeta med att ta fram kunskap och lyfta upp i ljuset så att trollen spricker. Men det är inte alltid lätt i sjuka organisationer. Jag vet att studenterna på just SLU under årens lopp har gjort stora insatser!

      • Arne Alstergren

        Det var under den episoden på SLU som jag insåg min naivitet i tron hur olika beslut kommer fram. Ett viktigt beslut i processen togs mellan två personer i en korridor i en SLU-lokal. Pga att jag skaffat mig en mycket god kontakt med god insyn så kunde vi häva det beslutet. Min styrka då var att jag var ny och okunnig i hur all byråkrati i universitetsvärlden “skulle” skötas. Jag brydde mig helt enkelt inte om det och därför blev jag farlig och oberäknelig.
        Allt är ju egentligen ganska enkelt. Om någon säger att “såhär är det” så svarar man “visa dokumentationen som bevisar det”. “Mr X är bäst som ny partiordförande!” Kan ni visa hur många av partimedlemmarna som säger det?
        Risken är att ingen ställer den frågan, inte tillräckligt högt iallafall.
        Risken är att några med maktposition i partiet tar ett “korridorbeslut” i frågan…

  • Jesper Alex-Petersen

    Som många andra vill jag tacka för ett bra inlägg i en viktig fråga. Slutsatserna du drar ligger i linje med kriskommissionens påpekanden och att döma av kommentarerna är det flera i partiet som inser att det finns mycket som borde förändras. Vad tycker du och ni andra borde göras?

    Jag har nämligen ett förslag som jag hoppas att fler i partiet vill fundera över nämligen mer direkt inflytande för medlemmarna. Om ett medlemskap omedelbart gav dig en röst i partiledarvalet hade många av de problem du pekar på kunnat lösas. Valberedningen kan ta fram profiler och lyssna av vad de olika distriktordförandena tycker, men de slipper försöka bilda sig en uppfattning om vad 100 000 medlemmar tycker eftersom vi kommer att uttrycka det själva. Samma sak gäller för kongressombuden som inte förstår vem de representerar. De kan koncentrera sig på andra saker eftersom det inte är upp till dem att välja partiordförande längre. Processen blir öppen eftersom man måste kandidera i förväg och den som väljs vet att den har stöd i partiet till skillnad från nu när verklighetsfrånvända partitoppar pratar om att vi ska hitta en kandidat som partiet står eniga bakom. Det funkade inte med Mona Sahlin och det finns inget som säger att det kommer funka för nästa person heller.

    Det kan givetvis inte bli aktuellt med en stadgeändring inför det kommande valet, men om vi har förhoppningar om att Socialdemokraterna ska finnas kvar bortom 2014 finns det all anledning att försöka förändra hur vi väljer personer i toppen.

    Allt gott
    /Jesper

  • Damberg, Österberg, Östros, Baylan, Eneroth; vänd oss inte ryggen! | Tidskriften Libertas

    […] Om de behagar besvara studentförbundets tidnings högst rimliga förfrågan återstår att se. Professor Gunilla Källenius skriver ingående och tragikomiskt om sina försök att som partimedlem få delta i den så kallade demokratiska processen. Öppna KrisKommissionens […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: