Nu börjar organisationsutredningen sitt arbete

Det är den utredning som ska göra oss till Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti. I går öppnades den Facebook-sida där partimedlemmar och sympatisörer ges möjlighet att påverka, följa och tillsammans med andra diskutera olika förslag för hur socialdemokraterna ska moderniseras och utvecklas för en ny tid. Jag ser med glädje fram mot den diskussion som nu startar. Och jag är inte ensam. Redan har det ramlat in ett antal entusiastiska svar. Och medlemmarna i utredningen svarar och presenterar sig själva! Jag hoppas verkligen att det blir en bra diskussion, med bra och konkreta förslag, och att förslagen blir verklighet. För det är slutresultatet som räknas, om vi ska bli Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti, som Carin Jämtin säger.

Andra på samma tema:   Annika Högberg  Martin Moberg  Peter Högberg  PeterAndersson  Peter Johansson  Alexandra Einerstam   JohanWesterholm Kristian Krassman

Häromdagen var jag på en hearing

Som alla vet som läser den här bloggen har jag varit mycket kritisk till hur tillsättningen av borgarråd har gått till här i Stockholm. Det har jag inte varit ensam om, och diskussionen har varit livlig på en Facebook-grupp som heter ”Nominerings och Valförfarande i Stockholms Partidistrikt”. Det var vi som fick den här inbjudan:

 Hej!
Under våren så valdes Carin Jämtin av den socialdemokratiska extra partikongressen till partisekreterare. Efter Carins avgång som socialdemokratisk finansborgarrådskandidat och gruppledare vidtog en process för att utse en efterträdare. Många medlemmar har framfört synpunkter på hur den processen gick till och många har framfört idéer på hur sådana processer skall kunna bli bättre i framtiden.

Styrelsens ambition var att öka inflytandet för medlemmarna genom vidgat samråd utan att tappa tid i det viktiga oppositionsarbetet i Stockholm stadshus. Det går att ifrågasätta om styrelsen lyckades med denna ambition. Därför har Arbetarekommunens styrelse gett undertecknade i uppdrag att utvärdera borgarrådsvalprocessen.
I denna facebookgrupp har många på ett eller annat sätt uttryckt din åsikt kring processen och vi vill gärna att du delger den även direkt till oss.
Vi vill därför bjuda in dig till en hearing på Sveavägen 68 tisdag den 23 augusti kl 17-18.
Vi vill särskilt höra hur du upplevde processen och hur du tycker den kunde gjorts bättre och kan bli bättre nästa gång.

Välkommen
Teres Lindberg Dag Larsson Kristina Persdotter

Det tyckte jag var ett bra initiativ, så jag gick dit. Vi var inte många, jag antar att det berodde på att det var väldigt kort varsel, men också att det är så mycket lättare att delta i en diskussion hemifrån än att ta sig hela vägen till Sveavägen för en timmes diskussion, särskilt så här i sluttampen av sommaren. Intressant nog var nästan hela Granskningsutskottet där, de som ska granska om styrelsen sköter sig, och det tyckte jag var lovande.

Av de tre styrelsemedlemmarna (ja de är alla tre styrelsemedlemmar, och ska alltså utvärdera sitt eget arbete) som inbjöd till mötet var det två som var där. Dag Larsson kunde inte komma.

Det vi mest ville veta var hur styrelsen hade kommit fram till sitt beslut. Men det fick vi inte svar på.

Teres sa flera gånger att styrelsen inte hade en ”samlad uppfattning”, det var därför de gjorde den här utvärderingen. Betyder det att styrelsen inte visste vad den gjorde? Eller att styrelsen inte varit enig? Det sa i varje fall Kristina. Hon hade velat ha en öppen votering. Men samtidigt hade de ju varit eniga i sitt beslut?

Teres förklarade att det faktiskt hade varit två styrelser som kommit fram till beslutet, en som beslöt om tidsplanen och la ut den på hemsidan, och en som genomförde processen, eftersom det varit ett årsmöte (10 april) med val av ny styrelse i slutet av processen. Den första styrelsen trodde det skulle gå snabbt och lätt när de satte tidsramen, medan den nya styrelsen hade tyckt det var mer komplicerat. 

Ändå hade den nya styrelsen som verkade tycka frågan var mer komplicerad ställt sig bakom den gamla styrelsens förslag. Eftersom Teres faktiskt satt i den gamla styrelsen, och hade varit med i hela processen, hade det ju varit intressant att höra hur de resonerade när de kom fram till sitt förslag, men det fick vi alltså inte höra.

Sen sa hon att man hade tappat tid på grund av att man hade velat ha mer öppenhet, och alltså mer samråd. Hur det hänger ihop förstår jag inte; om något har det varit brist på öppenhet och samråd.

Till slut sa Teres något som verkligen förvånade mig. Hon sa att allt gått korrekt till för att ”det fanns ju bara en kandidat att föreslå, eftersom de andra hade hoppat av”. Tacka för det, de hade ju fått tydliga besked om att de inte var önskvärda. Så trots att majoriteten ville ha en annan kandidat hade allt gått korrekt till, och skulden låg hos dem som ”hoppade av”, och inte hos styrelsen. Det tyckte jag verkligen inte om.

För varför hade de hoppat av? Var det för att de plötsligt kommit på att de inte längre var intresserade? Eller var det för att styrelsen talat om för dem att de inte var önskvärda? Ja, inte vet jag. Jag kan bara gissa.

Jag kan gissa att de fick höra att de ”egentligen” inte hade majoriteten av medlemmarna med sig, även om det kunde se så ut. Det fanns ju det där med mellanled och sidoorganisationer, som säkert har en annan uppfattning än medlemmarna i allmänhet. Så om de ställde upp så skulle de ändå inte bli valda. Och om de blev valda skulle det bli med en så liten majoritet att de skulle få svårt att få stöd i sitt arbete.

Och styrelsen vet ju bäst hur väldigt kompetent och lämplig deras egen kandidat är. Så om de är besvärliga och ändå insisterar så kommer de inte ha styrelsens stöd, och underförstått kommer de få svårt att få något annat uppdrag i framtiden. För då är de ju inte lojala, och lojalitet är väldigt viktigt. Om de i stället är snälla flickor kommer de få något annat jobb som styrelsen har i bakfickan och en lysande framtid när de växt till sig.

Ja inte vet jag hur det gick till. Min gissning är så god som någon annans. Det skulle vara roligt att höra vad kandidaterna tyckte, och det kanske vi får, för styrelsemedlemmarna ska ha en hearing med dem också.

Sen halkade Teres in på det där med falanger. De där gamla historierna om motsättningarna i SSU som tydligen fortfarande plågar en del, och som gör dem livrädda för öppna konflikter och valutgångar med små marginaler. Där var vi flera som sa att det skiter vi faktiskt i, det är andra tider nu och vi är inte intresserade. Framför allt vill vi inte att man ska ta det som ursäkt för brist på öppenhet och demokrati.

Så hur slutade det?

Ja, inte fick vi några klara svar på våra frågor. Men kanske kommer våra synpunkter om mer öppenhet att komma med i rapporten. Vi tyckte att valberedningen öppet ska redovisa sina skäl. Kandidater som vill ha jobbet ska kandidera öppet, utan påtryckningar, och utan att känna sig misslyckade om de inte väljs. Och styrelsen ska inte vara valberedning, det verkade till och med Granskningsutskottet tycka.

Sen får vi se om det händer något. Om vi nu ska bli Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti, som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin lovat oss. Den nya styrelsen har ju i alla fall initierat den här utredningen, och deklarerat att den vill förbättra processen. Där har den nu ett stort ansvar.

Hej Kent Härstedt

Hej igen Kent,

I dag hörde jag på radion att regeringen flyttar över 1 miljard från vår biståndsbudget till Anders Borg att disponera som han vill. Du är vår biståndspolitiske talesperson, och jag undrar vad du gör? Jag har sett på din FB sida att du ser fram emot en skön semester, och det unnar jag dig. Men är det en händelse att den här nyheten kommer just när riksdagen stängt, och kunde man i så fall ha förutsett det? Det beslut som radion för fram som en nyhet fattades ju redan i våras. 

Jag hade velat se min biståndspolitiske talesperson uttala sig med kraft mot detta sätt att ytterliga underminera biståndet. Hur har detta diskuterats i utrikesutskottet? Vad säger våra andra riksdagsledamöter, Urban Ahlin (som också är vice ordförande i utskottet och vår utrikespolitiske talesperson), Carina Hägg, Carin Runeson, Olle Thorell, Kenneth Forslund, Desirée Liljevall och Kerstin Engle? Vad säger vår riksdagsgrupp? Jag vet inte hur ni organiserar er under sommaren, men ni kanske har någon jourberedskap så att vi kan reagera och visa att sånt här inte är acceptabelt?

Vi har under lång tid sett hur biståndsminister Carlsson på alla möjliga sätt underminerar vår biståndsbudget genom att lägga pengar på sånt som ambassader i Reykjavik och Paris, samtidigt som hon håller inne pengar till viktiga saker som Globala Fonden. Allt med stöd och applåder från Sverigedemokraterna.

Så även om du har uttalat dig i motioner och press tidigare så borde vi ha en beredskap att reagera när gamla nyheter återanvänds av sommartrötta media.  Ska vi verkligen se Sveriges anseende som ett ansvarsfullt biståndsland bara försvinna? Vad säger i så fall vår tystnad?

Andra på samma tema:

Martin Moberg   Peter Högberg

Bästa sättet att begrava en fråga är att skapa en arbetsgrupp

I går kväll var jag på mitt första representantskapsmöte för Stockholms Arbetarekommun. Eftersom jag inte är ombud fick jag inte säga något på mötet, men jag var verkligen nyfiken på programmet och såg fram mot en livlig debatt. Jag var särskilt intresserad av Punkt 8: Rapport om utvärdering av borgarrådsval. Föredragande Veronica Palm (10 min). Och efterföljande Punkt 9: Frågestund (5 min). Jag vet att jag inte var ensam om att se fram mot att få höra Veronica Palm förklara hur tillsättningen av det senaste borgarrådet gått till.

Hennes rapport gick i ett nafs, man hann knappt reagera innan det var klart. Och den visade sig vara en rapport om att det skulle bli en utvärdering av borgarrådsvalet. Valet kanske inte hade gått till på allra bästa sätt, men nu hade styrelsen tillsatt en arbetsgrupp som skulle gå igenom vad som hänt så att det inte skulle behöva hända igen. Ingen ursäkt. Framför allt ingen förklaring till hur valet egentligen gått till. Den klassiska metoden: bästa sättet att begrava ett ärende är att skapa en arbetsgrupp, särskilt om den som i det här fallet består av personer ur den styrelse som ska utvärderas.

Jag undrade vad alla de arga kamraterna i Allmänna Utskottet tänkte som just hade skrivit till styrelsen att de: ”ombads medverka vid ett så kallat samråd där vi skulle få återge våra respektive föreningars åsikter – trodde vi. I stället kom vi dit och ställdes inför fullbordat faktum. En enig styrelse hade redan valt sin kandidat. Vi ställer oss frågan varför vi över huvud taget blev kallade till något som sades vara ett samråd?” (brevet återfinns på Sosserian, partimedlemmarnas intranät).

Efter rapporten slog Bosse Ringholm, den gamle räven, raskt klubban i bordet och gick över till nästa punkt: Frågestund. Nu måste det väl komma frågor om borgarrådsvalet tänkte jag. Men inte. Det var frågor om obetalda avgifter och om den dåliga svenskan i distriktets rapporter, och liknande angelägna ämnen. Så var frågestunden slut.

Först blev jag upprörd. Varför tog de inte chansen att ställa frågor och komma med synpunkter? Men sen insåg jag upplägget. För i instruktionerna till repskapsmötena står det att ”Ordet begärs skriftligen”. För att få ställa frågor måste man lämna in en lapp i förväg och anmäla att man vill ställa en fråga. Och vem skulle hinna reagera på den korta dragningen (som snarare var 2 minuter än de utlovade 10), trassla sig fram mellan bänkraderna och langa upp lappen till Bosse innan det var för sent? Det var inte meningen att det skulle bli några frågor. Vad jag hade bevittnat var en välregisserad begravning av ett oerhört illa hanterat ärende.

Efter mötet tog jag en lång promenad hemåt. Jag behövde frisk luft. Jag stannade till vid Riddarholmskajen, med stans mest vidunderliga utsikt över Riddarfjärden. Jag satt där medan solen långsamt gick ner bakom Stadshuset, som såg mörkt och stängt ut. Jag tänkte på att jag om ett par veckor ska äta middag där som värd för en grupp forskare, och ”the Mayor of Stockholm” ska hälsa oss välkomna. Vad ska jag säga till dem om de frågar hur den politiska framtiden ser ut för Stockholm?

Men så tänker jag på den Facebook-grupp jag nyligen blivit medlem i, där all den debatt pågår som jag saknade på repskapsmötet. Kanske finns det ett nytt sätt att diskutera. Kanske alla de som var tysta på repskapsmötet men så aktiva i Facebook-gruppen inte längre kommer att nöja sig med beskeden som lämnades på mötet. Kanske den där arbetsgruppen faktiskt kommer att ta tag i frågan och inte begrava den, kanske deras genomgång kommer att resultera i något nytt.

Och jag tänker på Allmänna Utskottets slutord i sitt arga brev: ”Vi hoppas att Arbetarekommunens styrelse tar sitt ansvar och reder upp den uppkomna situationen. För det är styrelsen och ingen annan som är ansvarig för det som skett.” Låt oss se vad de gör. För något måste göras om vi inte ska förlora de nyfikna entusiastiska medlemmar som vi så väl behöver.

Det finns något som heter jäv II

Jag har väntat ett tag på reaktioner på mitt senaste inlägg om jäv, som nu också finns i en kortversion i  Stockholmstidningen. Jag hoppades att någon i styrelsen skulle kommentera, men så blev det inte. Jag skrev till alla i styrelsen som hade angivit sin e-postadress på hemsidan, och ytterligare några jag hittade på Facebook, och bad om kommentarer, men bara en styrelseledamot svarade och sa att ”Jag har läst din inlägg och ska fundera lite på om jag har några kommentarer och i så fall om jag vill delge dem. Men jag har iallafall läst ditt inlägg och tänkt på det”. Gott så. Jag hoppas jag så småningom får en kommentar.

Däremot har jag haft många positiva brev från andra partikamrater. Och jag har aldrig haft så många besök och länkar till min blogg som i samband med det här inlägget. Förvånansvärt få skadeglada kommentarer, däremot några insiktsfulla inlägg från medlemmar av andra partier, som ser samma problematik. En moderat kommenterar så här, och här ett annat exempel från en folkpartist: Jag tänker inte nämna några namn men det är åtskilliga söner, döttrar, bröder och systrar som utgör styrelserna i Folkpartiets lokalavdelningar i Norrbotten. Detta beror dock mest på att medlemskaran är så liten att man tar in vem som helst, bara personen ställer upp. Och ingen vill vara med så därför blir det släktingar som till slut får rycka in.

Det är den rundgången som är döden för en förening. De gamla medlemmarna tror att de är oumbärliga, därför väljs de om och om igen, och de nya som försöker komma in tröttnar och försvinner.

Jag fick en – förväntad –  kommentar från en kamrat:

Men har vi inte ganska tydlig praxis vad gäller detta i partiet? Man deltar inte i beslut eller diskussion före beslut i en styrelse eller valberedning om ärendet gäller en själv eller någon närstående (och då brukar man räkna in barn, föräldrar, syskon, make/maka/pojkvän/flickvän/partner/osv). Har detta frångåtts i något av de fall som refereras?

Det är en vanlig missuppfattning att tro att man bara kan gå ut ur rummet när någon man har en relation till ska avhandlas. Säg att fem personer har nominerats, och valberedningen ska föreslå en av dem. Även om jag går ut ur rummet när personen jag har en relation till diskuteras, så har ju mitt ställningstagande till de andra nominerade också betydelse; nedvärderar jag en kandidat har en annan kandidat större chans att föreslås.

Förvånande nog har vi ingen praxis när det gäller jäv dokumenterad någonstans. Och om den finns så följer man den inte. Jag tycker att jag gav flera tydliga exempel i mitt förra inlägg, och kan ge ytterligare ett alldeles färskt exempel för att visa vad jag menar.

Vid det senaste årsmötet för min områdesorganisation skulle ny styrelse väljas. Två medlemmar i valberedningen valde att avstå från att delta i det fortsatta arbetet på grund av stark jävsproblematik. Genom en skrivelse som de önskade få bifogad till protokollet skrev de ” uppfattade vi båda att vi inte ansåg oss kunna göra ett tillräckligt seriöst valberedningsarbete med den jävsproblematik som fanns i arbetet”. Deras ställningstagande kan ses i årsmötesprotokollet.

På begäran från en mötesdeltagare lästes den skrivelse de önskade få bifogad till protokollet upp. Det för mig upprörande är att ingen reagerade: ingen kommenterade innehållet eller protesterade, och valberedningens (minus de två protesterande medlemmarna) förslag gick igenom. Styrelsen lade deras invändning till protokollet, med kommentaren ”Enligt valberedningens förslag hade (de två medlemmarna samt ytterligare en tredje person i valberedningen) inte deltagit i slutsammanträdet.”

Tystnaden rörande de två medlemmarnas avhopp från arbetet är förvånande, då sådana situationer måste vara ytterst ovanliga i valberedningssammanhang. Ingen frågade vad jävsproblematiken bestod i. Efter att ha läst protokollet frågade jag, och fick svaret: en av medlemmarna i valberedningen lever sedan mycket lång tid tillbaka ihop med en av dem som valberedningen föreslog, och som på årsmötet valdes till styrelsen.

Så det är verkligen naivt att tro att vi har en praxis för jäv. Eller så har vi en praxis att bortse från jävsproblematiken. Och då är det verkligen på tiden att vi skapar tydliga regler och att de blir tillämpade.

Förhoppningsvis har vi en motion klar till kommande representantskap med förslag på sådana regler.

Sen upprepar jag igen att jag anser det olämpligt att styrelsen agerar valberedning, och att öppna nomineringar och direktval borde vara mycket bättre för att vi ska bli Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti, som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin  lovat oss.

Brev till Kent Härstedt

Hej Kent,

När jag gick med i partiet så var det för att jag ville ha större möjlighet att påverka politiken. Jag ville helt enkelt ha större inflytande. Och jag vill bidra i arbetet. Jag tror att det är många som har särskilda frågor som de brinner för, och som tror att det partipolitiska arbetet är en väg att fixa det.

Mina frågor är bistånd och forskning, och sambandet mellan dem. Jag förfäras av hur den nuvarande regeringen, med Gunilla Carlsson som biståndsminister, demonterar Sveriges bistånd, genom att lägga allt mer av biståndsmedlen på annat, som till svenska ambassader, och till privata företag, medan det viktiga forskningsbiståndet krymper. Det diskuterar jag på en annan blogg. 

I november 2009 var det extra förfärligt. Jag var lite naiv och trodde att du med kraft skulle engagera dig i frågan, bara vi förklarade för dig hur viktigt det var. Du är riksdagsman, och socialdemokraternas biståndspolitiska talesperson. Jag försökte få kontakt med dig när jag och andra var som mest upprörda, men fick aldrig något svar. På din hemsida  (”på Internet sedan 12 maj 1998”) ligger fortfarande mitt brev från november 2009 obesvarat. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom sista noteringen i kalendariet är från slutet av 2006.

När jag i morse i P1 åter hörde Gunilla Carlsson försöka förklara sin kreativa bokföring när det gäller biståndet och det var Vänsterpartiets biståndspolitiske talesperson som uttalade sig så undrade jag var du var. Kanske du inte längre var talesperson? Vi har ju haft en del omflyttningar i riksdagen, minst sagt. Jag ringde partistyrelsens kansli, och efter mycket bläddrande bland papper fick jag beskedet att biståndspolitisk talesperson var Urban Ahlin.

Jag kände mig inte riktigt säker på svaret, han lät själv ganska osäker, och det är ju som sagt omorganisation på gång, så jag ringde till den politiska sekreteraren i Utrikesutskottet, och fick ett annat besked: ”Kent Härstedt är biståndspolitisk talesperson, Urban Ahlin är utrikespolitisk talesperson.” Men fick också veta att det är Urban Ahlin som har det övergripande ansvaret för biståndspolitiska frågor.

Jag gjorde också en annan sak i morse, jag testade att bli ”vän” med dig på Facebook. Det gick bra. Men det finns ingen statusrad där man kan ställa direkta frågor, utan jag gick in under din egen statusuppdatering. Fick faktiskt svar ganska omgående: ”Ja, jag är biståndstalesperson för (s) och har flera gånger kritiserad att alltmer pengar tas från biståndet till andra ändamål. jag tycker man skall arbeta för att skärpa regelverket!”

Hurra, vi har kontakt!

Min första fråga till dig är om det verkligen är du som är talesperson i biståndsfrågor? För vad betyder det att du har ansvar, men att Urban Ahlin har det övergripande ansvaret? Vilka frågor kan du agera i och vilka inte? Hur kan du profilera dig och vara tydlig?

Hur som helst, min andra fråga är hur vi kan hjälpas åt? Jag tror inte jag är ensam om att vara intresserad av (och ha viss kunskap om) biståndsfrågor. Hur kan vi föra debatten så att vi till 2014 har en tydlig biståndspolitik i partiprogrammet? Är det du eller Urban som deltar i det arbetet i programkommissionen?

Min tredje fråga är ett förslag: Varför inte föregripa organisationsutredningens arbete och till att börja med bilda en öppen Facebook-grupp för att diskutera just biståndsfrågor, både de mest akuta när Gunilla Carlsson gör ett av alla sina utspel, och de mer långsiktiga om hur vår biståndspolitik ska se ut? Så kan vi bidra till att göra vårt parti till det mest öppna, nyfikna och ödmjuka i sitt arbete som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin lovat oss?

Andra som bloggat om politiken som behöver organisationen och flera aktörer:  PeterHögberg , Martin Moberg och Staffan Lindström

Organisationen ska organisera sig

Nu har äntligen direktiven kommit för den nya organisationsutredning som Carin Jämtin utlovade på den senaste partikongressen och som hon ska leda. Om ni vill läsa så finns direktiven här.  Det finns mycket att hoppas på.

Något jag särskilt fäste mig vid var att organisationsutredningen ska “ge förslag på antal obligatoriska organisationsled och deras inbördes ansvarsfördelning, samt förändringar i beslutsstruktur i fråga om antal beslutsorgan och dess sammansättning, däribland särskilt förtroenderådets uppgift och roll“.

Om de gör ett bra jobb kanske vi som medlemmar får det lättare nästa gång vi ska välja partiordförande. Kanske behöver inte våra beslut passera alla dessa led som finns i dag. I dag kan vi fatta ett beslut som ska passera först ett föreningsmöte, så föreningsstyrelsen, så representantskapet i arbetarekommunen, respektive distriktet, så distriktsstyrelsen, så ombuden till partikongressen, sen partiledningen, och sist verkställande utskottet och partiordföranden.

Sen finns det på distriktsnivå sidoorganisationer (S-kvinnor, broderskapsrörelsen, SSU) som har representanter i distriktsstyrelsen, och utskott eller så kallade mellanled (allmänna utskottet invandrarutskottet, fackliga utskottet) som har särskilt inflytande och som ska höras av styrelsen när beslut ska fattas. Och så har vi granskningsutskottet som ska se till att styrelsen sköter sig.  I partistyrelsen är det samma sak.

Alla ska de ha möten och bestämma saker och ting. De ska utse sina representanter i nästa led. Gäller det personval så ska valberedningar utses och sammanträda för att komma med sina förslag.  

Där har vi områdesorganisationerna med sina styrelser och valberedningar, och som tillsammans med valkretsförbunden ska nominera till kommun och landstingsvalen. Sen ska ledamöter utses till alla nämnder och styrelser i kommuner och landsting.

Så har vi förtroenderådet, denna ”demokratins blindtarm”, som  Johanna Graf uttryckte det, som ska utses av verkställande utskottet och som i sin tur ska utse valberedningen som ska föreslå partiordförande.

Sen har vi tjänstemännen, ombudsmännen i alla arbetarekommuner och distrikt som bestämmer mer än vi ofta tror.

Med 108.000 medlemmar finns det i dag en post för nästan varenda en i något av alla dessa led. Man kan ägna mycket tid till att sitta på möten och välja sina representanter och slåss om positioner i stället för att ägna sig åt den riktiga politiken. Men tänk om vi fick lite mer ordning och reda, med färre mellanled och parallella och konkurrerande beslutsvägar. Då  kunde vi ägna tiden åt det politiska samtalet i stället.

Men jag blir orolig när jag ser på sammansättningen av arbetsgruppen som ska ta fram förslagen. Det är nuvarande eller tidigare kommunpolitiker, distriktsordförande och ombudsmän, medlemmar av partistyrelsen, verkställande utskottet och riksdagsledamöter. Ja, de representerar de flesta av alla dessa organisationsled och sidoorganisationer. Jag undrar hur lätt det är då att gå utanför ramen och se nya möjligheter?

Det är bara att hoppas att gruppen ska vara lika öppen, nyfiken och ödmjuk i sitt arbete som kriskommissionen föreslagit att vårt parti ska bli och som Carin Jämtin lovat oss.

Alexandra   Einerstam, Martin  Moberg, Staffan  Lindström, Johan Westerholm,   Peter Johansson   på samma tema

Det finns något som heter jäv

Jag har till nyligen sett politiska förtroendeuppdrag som något ganska betungande, som man gör för att man verkligen tror att det är viktigt, ibland av plikt, eller i vissa fall för att få makt.

De flesta som arbetar politiskt gör det på sin fritid, helt utan ekonomisk ersättning. De kan ibland sitta i någon nämnd, och få ett arvode för att vara med på möten, och om de gör en resa kan de få kompensation för lönebortfall i sina vanliga jobb. Man går från det vanliga jobbet till kvällens nämndsammanträde. Man använder sin lediga helg till att göra ett studiebesök. Det är vad jag menar med ett förtroendeuppdrag, en samhällstjänst.

Jag har först nyligen förstått att politiken kan vara en karriärväg, inte bara en brinnande längtan efter att skapa ett bättre samhälle. Det finns heltidsjobb, med höga löner. Som att vara riksdagsman. Och att vara borgarråd, inser jag, ger en  lön (i medel 100.000 i månaden) som jag aldrig varit nära i mitt yrkesverksamma liv. Och om man inte blir borgarråd så kan man bli  “arvoderad politiker”   i Stadshuset, med en riktig heltidslön, som inte är dålig. Som sådan får man också, till skillnad från borgarråden, ha hur många arvoderade uppdrag i stadens nämnder och styrelser som helst. Med arvodena för ett par sådana uppdrag kommer man tillsammans med grundlönen (som är 65% av borgarrådslönen) ledigt upp i en total månadslön som till och med är högre än borgarrådens.

Kommunens politiska tjänstemän avlönas med skattemedel. Då ska inte pengarna användas som belöning för lång och trogen tjänst eller för att sparka någon snett uppåt vänster. För det är ju våra pengar det handlar om. Och vi förväntar oss att pengarna kommer politiken till godo, inte bara så att de bästa möjliga besluten fattas i nämnder och styrelser, utan så att vår politik förmedlas på det mest slagkraftiga sätt som bara är möjligt.

Det får inte heller finnas minsta misstanke att det finns en egen agenda hos dem som fattar besluten. För att undvika den risken finns det för offentliganställda väldigt stränga regler för jäv. Av bitter erfarenhet har vi lärt oss att det inte räcker att lita på den goda viljan när det kommer till pengar. Och för den delen inte heller när det gäller makt. Av det skälet finns till exempel lagen om jäv i stat och kommun. Vad lagen betyder för offentligt anställda finns beskrivet här : Du är jävig

• om du eller någon närstående är sökande i ärendet eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för dig eller en närstående,

• när ett ärende överklagats eller av annat skäl ska avgöras i en högre instans och du tidigare deltagit i den slutliga handläggningen i den lägre instansen.

Du kan också vara jävig om det finns någon annan särskild omständighet som skulle kunna rubba förtroendet för din opartiskhet, till exempel om du är

• vän eller ovän med någon som är part eller intressent i ärendet,

• ekonomiskt beroende av en part eller intressent,

• engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning.

I mitt yrkesområde (medicinsk forskning) är det i dag en självklarhet att så fort det rör sig om pengar eller makt, i form av forskningsanslag eller tjänster, så gäller jävsreglerna.  Ingen får sitta i en rekryteringsgrupp där han eller hon haft ett vetenskapligt eller yrkesmässigt samarbete med någon av de sökande. Ingen får vara med i en prioriteringsgrupp som fördelar pengar till någon man samarbetat med. Därför ringde alla klockor i mitt huvud i samband med det senaste borgarrådsvalet. Det var ju styrelsen som var valberedning. Var det nåt som inte stämde där?

Vad jag förstår är det så att många socialdemokrater i Stockholm som sitter på tunga poster tillhör samma generation, de flesta har känt varandra sen SSU, och flera är gifta eller på annat sätt släkt med varann. I sådana miljöer finns alltid risk att hamna i jävssituationer när beslut ska fattas.

Och valberedningar är förstås de mest känsliga för jäv. Flera kamrater har skrivit till mig och föreslagit att just denna typ av beroendeförhållanden kan vara en möjlig orsak till styrelsens (obegripliga) agerande i det senaste borgarrådsvalet där valberedningen föreslog en kandidat som hade betydligt färre nomineringar   (34 mot 55) än en annan kandidat. Och det är inte bra. Det räcker med den sista beskrivningen av jäv: engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning för att förstå det. Ju mindre öppenhet desto lättare uppstår misstankar att folk håller varandra om ryggen.

Vid lite närmare granskning av tillsättningarna av de tre nuvarande socialdemokratiska borgarråden Tomas Rudin, Roger Mogert och Karin Wanngård i Stadshuset visar faktiskt alla exempel på jäv av olika grad. Vid tillsättning av borgarråd fungerar styrelsen som valberedning. Det faktum att Karin Wanngård först satt ordförande i den valberedning där Veronica Palm föreslogs till styrelseordförande och att sedan Veronica Palm satt ordförande i styrelsen som föreslog Karin Wanngård till borgarråd är ett exempel där misstanke lätt kan uppkomma. Likaså det faktum att Karin Wanngårds man K-G Westlund är medlem (ersättare) i samma styrelse som föreslog henne till borgarråd. Och när Veronica Palm ingår (som ordförande) i den styrelse som föreslår hennes egen man Roger Mogert till omval som borgarråd och hon också pläderar för honom så uppfyller det grunddefinitionen av jäv: om du eller någon närstående är sökande i ärendet eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för dig eller en närstående. Mer jäv kan det knappast bli. Att styrelsen dessutom föreslog en av sina egna, Tomas Rudin, kommunsekreterare och tillika verkställande ledamot av styrelsen, till den tredje borgarrådsposten visar även det hur aningslös styrelsen verkar vara om normala jävsregler. I andra sammanhang hade ett sånt agerande lett till  styrelsens  avgång. Och inte blir det bättre när den eniga styrelsens protokoll är hemligstämplade.

Hur ser då socialdemokraternas jävsregler ut? För så här får det ju inte gå till. Hur har man tänkt i Stockholm? Inte alls verkar det. Självklart finns någonstans regler för hur man undviker jäv. Jag letar i stadgarna. Hittar ingenting. Inte ett ord. Ingenting när det gäller valberedning, ingenting om styrelsebeslut. Ingenting. Så googlar jag. Det finns faktiskt en arbetarekommun som har en policy, Sandvikens AK. De säger i sin Policy för offentliga uppdrag att ” Valberedningen skall alltid ge akt på situationer då någon som deltar i arbetet kan ha partiska grunder för sina överväganden och slutsatser. Eftersom sådana förhållanden kan vara mer eller mindre uppenbara är det viktigt att valberedningen är enig om bedömningen. ”Inte glasklart, och långt ifrån de jävsregler man normalt ser, men det är ändå ett försök. Och de drar också en konsekvens av det: ”Generellt gäller därför att valberedningens ordförande/ledamöter inte själva får kandidera till tunga uppdrag för arbetarekommunen ….”

Min slutsats blir att här är det helt klart något som fattas. Vi bara måste ha regler för jäv. Och de borde finnas i stadgarna. Inte minst för alla nya medlemmar, som vill veta vad som gäller. Det ska inte finnas misstankar om en dold agenda när kandidater vi nominerat plötsligt försvinner , utan att vi får goda förklaringar. Det är då surret uppstår, den gnagande misstron. Det är då pressen börjar nafsa i hälarna . Då är det inte kul. Då tappar man  sugen.

Så vad gör vi? Min uppmaning till representantskapet är att som första åtgärd sätta till en arbetsgrupp för att utarbeta riktlinjer om jäv för Stockholmsdistriktet. Det är inte svårt, det finns bra exempel att låna ifrån. Och i första hand ska man stämma av med reglerna i kommunallagen och förvaltningslagen. För det är de lagarna som i slutändan våra valda tjänstemän i kommun och landsting ska leva efter.  Om vi gör det riktigt bra kan vi bli ett exempel för andra distrikt, och kanske rentav för partiet som helhet. Ja varför inte för de andra partierna också?

Sen har jag ju den bestämda uppfattningen att styrelsen inte ska fungera som valberedning. Och när det gäller flera poster, som till exempel borgarråd, borde vi ha allmän nominering följt av direktval. Eller åtminstone  provval. För vi vill väl bli Sveriges mest öppna nyfikna och ödmjuka parti, som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin lovat oss?

Jag har fått en del kritik

 av mitt senaste inlägg om borgarrådsvalet.

En kritik är förstås att nomineringar inte representerar alla medlemmar. Och ja, de har rätt. Det finns över 200 föreningar, små och stora, där en förening med 5 medlemmar har lika stor rösträtt (dvs ett ombud) i representantskapet som en förening med 49 medlemmar. En del föreningar har bara enstaka medlemmar som är aktiva och nominerar, andra inte. I större föreningar kan man ha olika åsikter och väljer av det skälet att inte nominera alls eller att nominera flera personer. För nya (och gamla) medlemmar kan det vara besvärande att hamna i en konflikt där ens förening nominerar någon man inte känner till eller inte vill ha.

Men i ett system som bygger på nomineringar är de trots allt en indikator på vad medlemmarna vill, och nomineringarna användes också som ett av skälen till styrelsens val: Hon har ett brett stöd i arbetarekommunen vilket också antalet nomineringar visar, som styrelsens ordförande Veronica Palm uttryckte det. Det har i en Facebook tråd hävdats att den föreslagna kandidaten fått flest nomineringar av flest tunga organisationer. Nu visade det sig att det inte stämde om man verkligen räknade efter, vilket faktiskt inte var så lätt. Det var en annan kandidat som hade flest nomineringar, av de största föreningarna.

Leif Mettävainio tog sig   tid att kommentera mitt blogginlägg. Han tycker det är bra att styrelsen går ut och talar om vem som är föreslagen. Där håller jag verkligen med. Så var det inte förra gången, så det här är ett framsteg. Samtidigt känns det störande att pressen tar upp styrelsens förslag som avgjort, när distriktets högsta beslutande organ faktiskt inte har gjort sitt val. Det viktigaste är att ombuden till representantskapet får möjlighet att ta ställning i tid. Som vanlig medlem fick jag tillgång till nomineringarna först flera dagar efter pressmeddelandet, när de las ut på Stockholms-sossarnas hemsida. Vad jag vet gäller detsamma för de flesta ombuden.

Andra hävdar att eftersom vi valt styrelsen så ska vi lita på att den vet bäst. Jag håller inte med, så länge jag inte förstår på vilka grunder styrelsen fattat sitt beslut. Om styrelsen vet bäst så har den alla chanser att förklara det för mig. Jag tycker för övrigt att det är tveksamt att styrelsen ska vara valberedning, och jag tycker att någon form av direktval är en bättre form för val i detta sammanhang. Jag hoppas på att den frågan kommer upp i den organisationsutredning som ska komma.

Några har hävdat att det här är krokodiltårar för att ”min” kandidat inte vann. Självklart har jag synpunkter och önskemål när det gäller enskilda kandidater, och deras möjlighet att leda oss till makten i nästa val, men det är den interna demokratin jag är intresserad av här, vilket jag också framförde i samband med valet av partiordförande . Det kunde ha varit en annan kandidat. Den här bloggen är min dagbok över hur jag som ny medlem upplever den interna demokratin i partiet, särskilt nu inför den nödvändiga organisationsutredning som Carin Jämtin har utlovat  och som ska göra partiet till det mest öppna nyfikna och ödmjuka parti som det är värt att vara.  

Slutligen återkommer flera till att det är dags nu att börja diskutera politiken och inte personer. Javisst, det är ju mycket roligare, och måste ske hela tiden, men så länge den interna demokratin inte fungerar så kan vi inte släppa den debatten. Det är en missuppfattning att processen är underordnad innehållet. Den som tycker att det är tröttsamt får gärna göra det som han/hon är bättre på, det finns många uppgifter i detta ännu så länge stora parti.

Men så länge som samma misstag upprepas har vi en uppgift att försöka förändra. Eller som Sara Gunnerud skriver: Folk är i allmänhet inte dumma. De märker ruskigt fort om besluten egentligen inte fattas i en öppen process, utan i praktiken tas i forum dit få har tillträde. Om vi vill att de nyfikna människor som tittar in ska stanna kvar, så måste det ske en förändring, så att de känner sig delaktiga. För det är väl nya medlemmar vi vill ha?

Jag citerar igen kriskommissionen: ”Att ta till vara lusten och rätten för medlemmar att påverka är en av partiets stora utmaningar och uppgifter. Med dagens teknik finns det inga gränser för hur detta kan gå till. Att tillämpa medlemsomröstning i högre utsträckning är ett av många sätt att öka organisationstilliten och stärka känslan av alla medlemmars lika värde. ”

Vem blev det?

Nu är nomineringarna till borgarråd i Stockholm klara. Vi var många som hoppades att Gabriella Granditsky Svenson skulle bli vårt nya oppositionsborgarråd, och det kändes som om vi hade vind i seglen.

Döm därför om min förvåning när distriktsstyrelsen meddelade att de föreslår Karin Wanngård som borgarråd. Stort uppslaget i tidningarna, gratulationer och lyckönskningar. Men vadå, det är väl representantskapet som beslutar? Och representantskapet är ju först på tisdag, 26 april? Hur kan man då betrakta det som avgjort? Och vad sa Gabriella? Jo hon har dragit sig tillbaka eftersom styrelsen föreslår Karin som första namn.

Jag känner inte skälen till att Gabriella drog tillbaka sin kandidatur, jag kan bara gissa. Det är klart, om styrelsen hellre vill ha någon annan så kanske det inte är så kul. Men alla vi som ville ha henne? Betydde våra röster ingenting? Vi som trodde att Gabriella var den som hade störst chans att vinna valet om fyra år. Vi som tyckte att hon stod för något nytt där unga vuxna i Stockholm kan känna igen sig.

I dagsläget är det styrelsen som fungerar som valberedning. Med  kort varsel fick vi chans att nominera vem vi ville ha som borgarråd. Att styrelsen sedan föreslog Karin Wanngård måste betyda att det var fler som hade nominerat henne? Men inte. Faktiskt tvärtom. Gabriella hade 50 nomineringar (varav 8 enskilda), Karin 34.

Kanske var det särskilt stora föreningar med flera ombud i representantskapet som nominerat  Karin? Inte det heller. De föreningar som nominerat Gabriella har sammanlagt 58 ombud, de som nominerat Karin har 31. Om man räknar på det antal medlemmar föreningarna representerar så blir skillnaderna ännu större: föreningarna som nominerat Gabriella har sammanlagt 2295 medlemmar, medan föreningarna som nominerat Karin har 780 medlemmar.

Så vad fick styrelsen att gå emot vad medlemmarna vill? Kunde de på något sätt ha information som vi inte känner till, och som gjorde att det var extra viktigt att Karin blev nominerad? Det borde vi väl i så fall få veta. Vad ska de säga till representantskapet på tisdag? Sorry, Gabriella (och andra nominerade) har dragit sig tillbaka, så det blir Karin. Varsågod och välj!

Det enda skäl jag kan tänka mig är att kommunfullmäktige har satt sig på tvären. Styrelsen ska samråda med kommunfullmäktige innan de fattar sitt beslut. Karin sitter i kommunfullmäktige, som fritidspolitiker. De kanske vill ha en av sina egna? Men det är i dagsläget alldeles fel tänkt. De som sitter i kommunfullmäktige i dag var med och förlorade valet. Det behövs nya krafter där, liksom det behövdes i partistyrelsen. Tänk om de sagt: så kul! Vi vill gärna ha någon med nya idéer, det behöver vi.

Jag känner mig lurad, på samma sätt som jag kände mig lurad i samband med valet till partiordförande. Och det är ingen rolig känsla. Självklart borde inte Karin drabbas av styrelsens klantighet, det är inte hennes fel, men vi var faktiskt fler som ville ha Gabriella.

Så frågan är, vad säger våra ombud i representantskapet på tisdag? Orkar de överhuvud taget gå dit? Eller rycker de upp sig och frågar vad styrelsen egentligen har för sig?

Andra som skrivit på samma tema: Sandro Wennberg,    Alexandra Einerstam , Johan Westerholm , Aftonbladets Ledarblogg