Två beslut

I dag vill jag gratulera Stockholms socialdemokrater. Som andra arbetarekommun i landet har man fattat beslut om att införa jävsregler för arbetarekommunens verksamhet. Reglerna ska – för att citera arbetarekommunens styrelse – vara utformade så att de “bygger på kommunallagens skrivningar och också samstämmer med den praxis som sedan länge tillämpas i vår arbetarekommun”.

Det sista får vi väl bjuda på, faktum är ju att det var just avsaknaden av en sådan praxis som gjorde att så många tyckte det var dags nu.

Beslutet som bygger på tre motioner (E34-E36) fattades häromdagen på Stockholms Arbetarekommuns förlängda årsmöte. Ett antal motioner som man inte hann behandla på det ordinarie årsmötet i april klarades av. De flesta rörde organisatoriska frågor, och det mesta klubbades igenom utan kommentarer.

Men av de motioner  som diskuterades och där representantskapet gick emot styrelsens förslag var det två (E14 och E15) som hänger ihop med beslutet om jävsregler och som handlar om styrelsen som valberedning. Representantskapet beslutade att arbetarekommunens styrelse inte länge ska fungera som valberedning inför val av borgarråd och landstingsråd.

Med de här två besluten fick frågorna  som startade för ett år sedan om processen vid borgarrådsvalet nu sitt avslut. Det känns bra.

Valberedningen har svarat

Nu har jag fått svar på mitt  inlägg där jag frågade efter öppenhet kring valberedningens arbete att ta fram förslag på medlemmar i Stockholm Arbetarekommuns styrelse. Valberedningens ordförande säger på FB gruppen ”Nomineringar och valförfaranden i Stockholms partidistrikt” att jag inte har med det här att göra. Valberedningen svarar bara inför representantskapet:

”Valberedningen i Stockholms AK är utsedd av repet och svarar gentemot repet på årsmötet. Där är det vår uppgift att presentera ett förslag till styrelse och andra uppdrag som mellan årsmötena kan leda AK. Framförallt ska styrelsen ha förankring ute i partiorganisationen men även besitta kunskaper som kan stärka AK i dess uppdrag. Det är vår roll att presentera en styrelse som kan bli vald av repet.

 Det finns även fler parametrar som man bör ta hänsyn utöver att stirra sig blind på antalet nomineringar en viss individ har fått.

 

 Valberedningen har bestått av väl förankrade personer som har ett förtroende att delta i valberedningens process. Valberedningen har även fått ta del av samtliga nomineringar, även de som inte fanns med i de första listorna som presenterades av AK.

 Valberedningen har haft flertalet möten, men något möte 8 februari ägde aldrig rum och Ralf ingår inte i heller i AKs centrala valberedning.

 Då det är en enig valberedningen som har lämnat sitt förslag till repet tror vi att den på ett mycket bra sätt skulle kunna leda AK framåt och framförallt med sikte på valseger 2014 “.

Det var en ganska häftig sågning av oss vanliga medlemmar som är intresserade av vad som händer i Stockholms AK.

Men det är faktiskt så att jag vill ha en styrelse som jag vet något om. Och det vill säkert också mina ombud som ska rösta på valberedningens förslag på årsmötet. Som valberedningens ordförande skriver i sitt svar till mig: ”Framförallt ska styrelsen ha förankring ute i partiorganisationen.” Förankrad ute i partiorganisationen blir man om man gör sig och sina åsikter kända, till exempel genom att berätta det för oss om är intresserade. Det skulle definitivt stärka Socialdemokraterna i Stockholm.

Tänk om alla som kandiderade hade fått presentera sig på AK:s hemsida, eller på FB-sidan, eller på en hearing, då hade valberedningen och vi andra som var intresserade kunnat prata med dem, och ställa frågor, och de hade haft chansen att tala om vad de ville göra som styrelsemedlemmar. Heder till dem som faktiskt gjorde det.

Jag frågade några som nominerats men inte blivit föreslagna till styrelsen om de blivit kontaktade av valberedningen.

Alla sa nej. Som någon uttryckte det: ”Valberedningen var inte i kontakt med mig på något sätt, dvs vare sig direkt eller indirekt, vare sig i egen hög person eller via ombud.”

En annan: ”nej ingen har tagit kontakt med mig. Jag skulle gissa att valberedningen jobbat utifrån “kända” namn eller personer som fått rekommendationer från “kända” namn. Nu vet jag inte hur de arbetat, men skulle bli förvånad om de pratat med någon alls.”

Så valberedningen har helt enkelt struntat i det arbete vi i alla dessa föreningar lagt ner på att diskutera fram personer som vi tror skulle vara bra. Där satt vi en hel kväll och gick igenom vilka vi ville nominera, för att vi trodde de skulle göra ett bra jobb.

Men valberedningen tror sig ändå veta bäst. I ett brev till representantskapsombuden som nu ligger ute på hemsidan skriver de:

”Angående nomineringar
Valberedningen i Stockholms arbetarekommun har sammanträtt för att hantera den uppkomna situationen med nomineringar som fattades i den ursprungliga listan som distribuerades. Valberedningen kan inte annat än beklaga det uppkomna och det får inte hända igen.
Valberedningen har under processens gång och efter nomineringstiden löpte ut nominerat flertalet personer själva. Det handlar främst om personer som föreslås till omval på sina uppdrag och som saknat nomineringar som valberedningen valt att lyfta, men även namn som valberedningen tror skulle kunna fylla en betydelsefull roll i arbetarekommunen.
Dessa namn återfinns på bifogad lista.
En enig valberedning har beslutat att det förslag som tidigare har skickats till ombuden är det som vi kommer att yrka bifall till på årsmötet. Det förslag vi har lagt tror vi på ett mycket bra sätt kommer att kunna leda arbetarekommunen mellan årsmötena och stärka Socialdemokraterna i Stockholm.”

Så det var nog riktigt gissat av min kamrat, valberedningen ansåg sig själva veta bäst. De anser inte att de behöver förankra sitt arbete hos medlemmarna, eller för den delen med representantskapet, för de är ”väl förankrade personer som har ett förtroende att delta i valberedningens process”. När de väl är klara förväntar de sig att representantskapet ska ta deras förslag.

Om valberedningen inte ville ta sig tid att personligen tala med varje nominerad hade man i varje fall kunnat be de nominerande föreningarna om en skriftlig motivering, liksom en förklaring från kandidaterna vad de vill göra med ett styrelseuppdrag. Och sen lagt ut informationen i god tid på hemsidan? Är det annars någon som förväntar sig att representantskapet kommer att ha någon annan åsikt än en enig valberedning när det väl blir årsmöte?

Låt mig göra klart att jag inte har något personligt emot valberedningens förslag. Jag känner inte alla, men ser en ambition att få in kompetens som saknats, som är väldigt bra. Problemet är processen. Det är väldigt lätt att acceptera ett valförfarande när man är nöjd med slutresultatet, även om processen inte är OK. Men ett dåligt förankrat beslut minskar legitimiteten hos de som blir valda. En medlem skrev till mig: ”Jag tror en stor del av problemet beror på brist på tillit och förtroende, en förtroendebrist eller misstro som växt fram av goda skäl under lång tid.” Den förtroendebristen botas bäst med öppenhet, inte slutna processer.

Kanske kommer det så småningom ett förslag på hur en öppen valprocess ska gå till från Folkrörelserådets arbetsgrupp, som har ansvar för organisationsutvecklingen i Stockholms AK. Arbetsgruppen har åtminstone bildat en FB grupp, som heter ”Framåt mot en modern folkrörelse”. Där står att man ska ”konkret och handfast ta fram förslag rörande information och öppenhet, föreningsutveckling, lokal närvaro samt om hur representantskapet ska reformeras”. Det hade varit kul om man hade testat ett sådant förslag i årets valberedning. Eller det kanske blir något för den nya styrelsen att ta tag i?

Tystnadens arrogans

I en FB grupp ”Nomineringar och valförfaranden i Stockholms partidistrikt” har det pågått en livlig debatt om hur det kan bli en öppnare process när vi väljer förtroendevalda. Ett litet försök till en öppnare process gjordes nyligen i min områdesorganisation, där ordföranden hade beslutat att avgå med kort varsel. Inför valet ställde de nya ordförandekandidaterna upp och berättade vad de ville göra, både på FB och på en hearing för dem som ville träffa kandidaterna och ställa frågor.

Så jag hade stora förhoppningar om att det skulle bli ännu bättre när det nu är dags att välja styrelsemedlemmar i Stockholms AK. Jag hoppades få delta i en öppen och livlig diskussion med valberedning och kandidater. Och det började bra. Ordföranden i valberedningen presenterade medlemmarna i valberedningen för FB gruppen, och en av medlemmarna skrev: ”Valberedningen får väl vid sitt första sammanträde, den 8/2, enas om hur vi kan öppna upp processen inför årsmötet”.

Det lovade gott.  Så jag väntade förtröstansfullt på att få se hur det skulle gå till. I god tid gick vår förening igenom vilka vi ville nominera till styrelsen, och vår ordförande skickade in våra förslag. Några av de nominerade kandidaterna presenterade sig själva på FB-sidan.

Men sen blev det alldeles tyst. Inte ett ljud från valberedningen. En av de nominerade tog till och med bort sitt inlägg om att han kandiderade.

Så fanns till slut handlingarna inför Stockholms AKs årsmöte utlagda på Stockholms AK:s hemsida, med valberedningens förslag och nomineringslistan. Men döm om min förvåning när det visade sig att våra nomineringar inte fanns med. Även andra föreningars nomineringar saknades. Vad hade hänt? Ingen aning. Ingen förklaring. När några av oss hade klagat fick vi ett brev där det stod:

”I de årsmöteshandlingar som är på väg med posten, eller redan har kommit fram, har det blivit fel i nomineringslistan. Alla nomineringar har inte kommit med i den utskickade listan. Vi har fått nomineringarna, men av någon anledning har de inte kommit med i trycket. Vi ber om ursäkt för detta och kommer att skicka ut en ny lista under morgondagen. Då kommer också listan på hemsidan att vara rätt, vi tar bort den som är fel nu.”

Det är klart att det blir fel ibland. Men vilken lista hade valberedningen fått? Hade de bara sett den korta listan där våra nomineringar inte fanns med? Det vet vi inte. För valberedningen har inte sagt ett knyst på vår egen FB-sida, trots att vi frågat.

Hur ska vi kunna välja våra representanter, eller förtroendevalda, om vi inte vet vilka de är, eller varför valberedningen föreslår just dem? Om vi inte ens vet om valberedningen har sett alla nomineringar?  Vilka de har pratat med?

Om jag inte vet hur underlaget ser ut för valberedningens förslag, hur ska jag kunna lita på det? Jag har ett bittert minne av det senaste  borgarrådsvalet där valberedningen (i det fallet AK styrelsen) gick emot merparten av medlemmarna. Om jag bara tittar på nomineringslistan så är det ju saker jag undrar över. Det är säkert inte något fel på de kamrater som föreslagits av valberedningen. Några känner jag till, och några har jag till och med varit med om att nominera.  Men hur ska jag förstå valberedningen om de föreslår någon som bara nominerats av en enda förening? Och hur har de tagit hänsyn till de nomineringar som gjorts av enskilda medlemmar, när det bara är föreningar som får nominera? Vilket inflytande har de så kallade sidoorganisationerna haft?

Jag frågade en kamrat vad tystnaden kunde bero på. Hon svarade så här:

“Jag tror att det finns en rädsla för vad man får säga och inte får säga. 

Jag tror inte att de är bekväma att uttala sig i gruppen på FB, den är ju liksom inte sanktionerad uppifrån. 

Överhuvudtaget verkar inte våra valda vara så pigga på att diskutera annat än på möten eller om de bara kan vara megafoner, inte resonerande.

Det skrivna ordet är väl alltför läskigt. Det är rätt sorgligt.

Själv så känner jag och frågar mig vad det är för idé att hålla på.”

Och då blev jag väldigt ledsen. För det är en person som varit viktig för mig som ny medlem.  Och egentligen behövs det så lite. Att man öppet och ärligt står för vad man vill, i det här fallet både som valberedning och kandidater till styrelseposterna. Man behöver inte tycka lika. Men man måste kunna lita på att folk gör sitt bästa. Att i stället för att reagera som någon uttryckte det: ”Här ska minsann ingen komma och begära att vi ska skriva i en grupp på FB som en medlem startat.” vara glada för att någon faktiskt startade gruppen.

Eftersom valberedningen nomineras av styrelsen (kommunsekreteraren) så undrar jag ju också vilket inflytande styrelsen har i det här, både i vilka valberedningen förslår och hur processen går till. Hur mycket har valberedningen lyssnat på styrelsen?

Jag noterar styrelsens svar på en motion  (Motion E05 Ledarval i En ny tid) till årsmötet där man vill ha en diskussion om hur direktdemokratiska former för inflytande kan användas i större utsträckning:

”Öppnare valprocesser måste vägas mot andra viktiga intressen. I huvudsak är dock den inriktning motionärerna skisser en väg som det socialdemokratiska partiet bör gå. Arbetarekommunsstyrelse menar att det därför är riktigt att förändra stadgarna
så att alternativa, öppnare processer blir ett alternativ till dagens process. Styrelsen menar att diskussionerna redan pågår och att det inte kräver några särskilda insatser för att stimulera dessa. Diskussionerna får initieras i samband med en stadgeöversyn samt partiets organisationsutredning.”

Även om nu styrelsen tycker det räcker med de diskussioner som redan pågår så hade väl en enkel insats varit att uppmuntra valberedningen till att pröva en öppnare process, och kanske uppmuntra dem att delta i de diskussioner ”som redan pågår”.

Om vi nu verkligen vill bli Sveriges mest nyfikna, ödmjuka och öppna parti?

Organisationsutredningen: Avskaffa förtroenderådet

I organisationsutredningens underlag ställs en särskild fråga beträffande förtroenderådet, denna demokratins blindtarm som Johanna Graf uttryckte det i samband med valet till partiordförande i mars 2011. Förtroenderådet ska på central nivå besluta om val av valberedning och granskningsutskott och andra frågor som delegeras av partistyrelsen.

Så här skriver Organisationsutredningen:

Vi anser att man bör pröva frågan om förtroenderådets vara eller icke vara. Det finns i princip tre olika huvudalternativ att ta ställning till:

A. Avveckla förtroenderådet.


B. Avveckla förtroenderådet och ersätt det med ett representantskap, förslagsvis i form av partidistriktens ordföranden/vice ordföranden.


C. Behåll förtroenderådet och gör det mera betydelsefullt.


Vilket alternativ man väljer är naturligtvis till viss del beroende av hur ofta man väljer att genomföra partikongress. Om det är kongress vart fjärde år finns ett större behov av ett organ som kan fatta beslut mellan kongresserna, jämfört med om man har kongress vartannat år. I det fall förtroenderådet avvecklas måste ansvaret för att utse valberedning och granskningsutskott överföras till något annat beslutsorgan, förslagsvis partikongressen.

Och de ställer följande fråga:

• Vilka för- respektive nackdelar ser ni med ovanstående alternativ A, B och C?

Jag röstar omedelbart för att avveckla förtroenderådet (alternativ A) och att inrätta ett representantskap (alternativ B) med delegater från partidistrikten, något som Peter Johansson och jag har föreslagit tidigare, Peter senast i en motion till partikongressen.

Jag tycker försöket med förtroenderådet (som inrättades 1997) är ett misslyckande, något som blev tydligt vid det förrförra partiledarvalet, och som jag beskriver i ett tidigare inlägg här. Ombuden, som väljs av sina respektive partidistrikt, har inget tydligt mandat; de är partistyrelsens och distriktens gisslan, och det kostar bara pengar att samla ihop dem. Vid det senaste valet av partiordförande blev de inte ens sammankallade. Lägg i stället de pengarna på att ha partikongress vartannat år i stället för vart fjärde.

Vem ska då utse valberedning och granskningsutskott om förtroenderådet försvinner? Och ska vi över huvud taget ha en valberedning? Ja det återkommer jag till i ett senare inlägg.

Organisationsutredningen: avskaffa VU

De som läst den här bloggen vet att jag som nybliven medlem av  socialdemokratiska partiet  varit djupt besviken över den otydliga processen vid val av allt från partiordförande till borgarråd, som till en del har sin grund i en krånglig organisation. Lager av beslutsnivåer grumlar överblicken och gör att förtroenderåd och kongressledamöter i verkligheten blir gisslan för distriktsstyrelse och partiledning. Enskilda intressen får stå över det gemensamma. Eller som en kamrat uttryckte det  när ombuden till den extra partikongressen skulle utses: ”Stockholm måste hålla ihop ifall vi önskar ha något verkligt inflytande i diskussionerna med de andra partidistrikten”.

Till det kommer den omoderna synen att man aldrig ska tala om att man vill bli vald. Man ska bli övertalad och trugad, annars är det kört.

Till min glädje tog partiledningen, som resultat av kriskommissionens förslag, de organisatoriska problemen på allvar och tillsatte en utredning. Den har nu arbetat sen i juni, och för mig som inte haft insyn i hur de arbetar har väl resultatet hittills känts så där. Den Facebook-grupp som skapades, där förslag skulle kunna diskuteras, började ganska bra, men kollapsade i brist på moderering och tekniskt handlag. Förslagen drunknade i en ström av allmänpolitiska kommentarer.

Nu har i alla fall  Organisationsutredningen  kommit med ett underlag  där vi kan svara på frågor. Vi har fram till 10 maj att lämna våra synpunkter antingen enskilt eller via våra föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. I min förening är den nyvalda entusiastiska styrelsen överens om att skriva så tangenterna glöder. Det ska bli roligt. Som vanlig medlem tänker jag delta så gott jag kan.

En fråga som ställs är följande:

Hur bör partiets beslutsfattande struktur på central nivå se ut? Lämplig avvägning mellan exekutiv förmåga kontra bred förankring?

På det vill jag svara, läs  Peter Johanssons förslag,  här.

Jag håller med om praktiskt allt han föreslår, som kan sammanfattas i tre punkter:

• Minska partistyrelsen till 15 personer, inklusive ersättare. Låt PS sammanträda med samma frekvens som dagens VU. På det sättet kan PS bli en arbetande styrelse

• Avskaffa Verkställande utskottet

• Gör Förtroenderådet till ett bollplank för distrikten med en eller två personer per distrikt. En bantad PS behöver det regionala bollplanket.

Det här är ett organisationsförslag som mycket liknar den nya organisationen i det tyska socialdemokratiska partiet. Där har VU tagits bort, partistyrelsen har bantats till 35 personer som träffas två gånger i månaden, och möjligheten till medlemsförslag och primärval har införts. Man förklarar att kärnan i förnyelsen har varit att sätta medlemmar och sympatisörer i centrum, för att komma bort från en styrande partielit som inte har någon känsla för hur vanliga tyskar har det i vardagen.

Peter förklarar det på ett bra sätt: ”Det är bara att konstatera att vår förbundsledning är trög och tungrodd. Vi har en partistyrelse på runt 40 personer med ersättare plus ett VU med runt 20 om man räknar in adjungerade. Vi talar om en grupp på runt 60 personer. Partistyrelsen är med andra ord för stor för att kunna utöva någon sorts effektiv ledning. Utan praktisk möjlighet att leda blir det formella ledningsansvaret bara en formalitet, eftersom alla vet att det är så utkrävs inget ansvar. ”

En viktig punkt han tar upp är att ”Ledamöterna i PS känner sig som representanter för sina distriktsorganisationer, snarare än vad de är – representanter för medlemmarna.” ”När kongressen utser PS tar de hänsyn till geografi, därför att det är viktigt att få in olika perspektiv i beslutsfattandet, vilket inte är märkligare än en jämn könsfördelning. Problemet är ledamöterna får dubbla roller, de ska dels företräda ett medlemsintresse, dels vara en länk till de regionala organisationerna. Det föreligger inga stadgebrott eller formella fel utan detta är enbart en konsekvens av organisationen.”

Han föreslår i stället att den geografiska representativiteten ska finnas i ett representantskap, eller förtroenderåd som han kallar det, som ska vara ett rådgivande regionalt bollplank för partistyrelsen. Det ska bestå av en eller två representanter per distrikt. Det är bra. Jag tycker det ska vara två personer, varav den ena ska vara ordförande i distriktsstyrelsen, dvs den person som har tydligast mandat att framföra distriktets synpunkter.

Organisationskommittén har en särskild fråga beträffande det nuvarande förtroenderådets roll. Jag återkommer om det.

Vad är väl en miljard?

Jag läser med ökande ont i magen uppgifter om hur det gick till när två (eller tre?) miljarder i höjd A-kasseersättning på några dagar försvann  och sedan återuppstod  i socialdemokraternas skuggbudget. Vad var det egentligen som hände? Och jag börjar undra över vad som hände med biståndsbudgeten. Där försvann en miljard. Gick den till A-kassan?

För i vår biståndsbudget hade vi ägnat oss åt samma kreativa bokföring som biståndsminister Gunilla Carlsson, där en miljard av biståndsbudgeten fördes över till statskassan genom att kalla det skuldavskrivningar. En miljard av i runda siffror 30 miljarder hade försvunnit från biståndsbudgeten.  Helt på tvärs mot en alldeles färsk riksdagsmotion av tretton socialdemokratiska ledamöter. En motion som förankrats i (s) gruppen i utrikesutskottet, det utskott där biståndsbudgeten tagits fram.  Jag har skrivit om det  här .

Först trodde jag att det var en ren miss i hastigheten. Men hur missar man en miljard?

Så jag skrev till (s) medlemmarna  i utrikesutskottet, där Urban Ahlin är utrikespolitisk talesperson, och frågade vad som hänt. Varför hade vi inte stått vid vårt ord, och avstått från de orättfärdiga skuldavskrivningarna? Alla, inklusive Urban Ahlin, hänvisade till vår nytillträdde biståndspolitiska talespersonen, Kenneth Forslund. Jag skrev flera brev till Kenneth, utan att få svar.

Till slut fick jag ett långt brev , men fortfarande utan svar på den viktigaste frågan. Jag fortsatte skriva, också till ordföranden i mitt partidistrikt, Veronica Palm, som också sitter i Verkställande utskottet.  Hon svarade först att ” Det är riksdagsgruppen som beslutar om budgetmotionen, och där fördelar vi arbetet efter utskotten så Kenneth eller Urban är nog bäst skickad att förklara detaljerna. Men kort så gör vi en stramare bedömning av DAC-fähighet i biståndet än vad regeringen gör. Vi accepterar alltså inte den högre summa som hela skuldavskrivningar från 70-talet innebär. Att vi överhuvud taget använder delar av biståndsramen till skuldavskrivningar är intet nytt, men vi har aldrig blåst på med hela räntan som regeringen gör.”

När jag svarade Veronica att det är just vad vi hade gjort, så lovade hon att kolla upp det. Sen blev det väldigt tyst.

Min slutsats blir att man medvetet (och för några kanske omedvetet) hade valt att minska biståndsbudgeten, så att vi inte uppfyllde enprocentsmålet, ett mål som vi socialdemokrater drivit länge, och där vi har ett stolt arv, för att prioritera andra politikområden.

Det är givet att bland allt det vi vill göra så måste vi prioritera. Men vi måste stå för våra prioriteringar, och ärligt diskutera dem. Om vi väljer A-kassehöjningar framför att prioritera ett utvecklingssamarbete som hjälper kamrater i andra länder att komma ikapp så måste vi säga det.

Att smyga om det kallar jag skenheligt.  Att vara tydlig och alltid, alltid tala sanning är grunden för en trovärdig politik.

Sara Gunnerud skriver om dubbelspelet om  skuggbudgeten.

Ibland undrar jag vad riksdagsmännen gör på dagarna

När socialdemokraterna satt vid makten fanns det en finansminister och ett antal ministrar för de olika politikområdena. Och till sin hjälp hade de hela regeringskansliet, med statssekreterare och politiska sekreterare och allt vad det heter. Då hade riksdagsledamöterna antagligen mindre att göra.  Och det betydde inte så mycket vad de sa, för det var statsministern och de övriga ministrarna som uttalade sig.

Nu är det ett annat läge, och det ställer stora krav på våra riksdagsledamöter. Det är enskilda socialdemokratiska riksdagsledamöter som är partiets talesmän för enskilda politikområden, och som deltar i besluten i de olika utskotten.

En gång om året gör de en skuggbudget (eller två gånger om vi räknar med vårbudgeten). Där kan partiet visa hur man skulle använda pengarna om man satt vid makten; det återspeglar alltså hur vi skulle föra vår politik med de ekonomiska medel som finns tillgängliga.  Ansvariga för skuggbudgeten är talespersonerna för de olika politikområdena. Budgeten ska visserligen slutligen utarbetas och godkännas av partiledningen (och det såg vi ju nu senast hur det gick), men när det kommer till enskilda politikområden så har talespersonerna ett stort ansvar. En del tar väldigt allvarligt på det uppdraget. Som en talesperson uttryckte det: ” jag är ansvarig för många miljarder i budgeten”. Jag fick en känsla av att han trodde att han fortfarande satt vid makten. Men så är det inte.

På något sätt verkar det fortfarande som om våra riksdagsmän är ovana vid situationen. De skriver motioner som de alltid har gjort. Ibland stämmer motionerna inte med vad andra riksdagsmän säger i de olika utskotten, ibland stämmer inte besluten i utskotten med partiets officiella politik. Framför allt verkar det de gör dåligt förankrat i partistyrelsen och verkställande utskottet.

I oktober skrev jag till vår utrikespolitiske talesperson, Kenneth G. Forslund, och frågade hur det kom sig att vi i vår skuggbudget har med samma groteska skuldavskrivningar som biståndsministern tidigare beslutat om och som minskar biståndsbudgeten med en miljard, samtidigt som 13 socialdemokratiska riksdagsledamöter just motionerat om att så ska vi socialdemokrater inte göra.

Det tog lång tid, och upprepade påstötningar för att få svar. Ändå fick jag inget direkt svar på den viktigaste frågan, varför skuggbudgeten, som enligt Kenneth Forslund är ”partiets officiella politik” fortfarande innehöll de höga skuldavskrivningarna, som vi kritiserat upprepade gånger, senast i de 13 ledamöternas enskilda motion (där det enlig Kenneth Forslund ”finns en aning större frihet att driva något som ligger i linje med partiets politik men kanske inte är exakt partilinjen”).

Så vad är partilinjen? Ska vi ha skuldavskrivningarna? Betyder hans svar att vi inte har någon officiell politik, trots att vi upprepade gånger kritiserat regeringen i samma fråga?  Eller är verkligen de höga skuldavskrivningarna partiets officiella politik?

Ett annat färskt exempel är Sven-Erik Österberg, ledamot i konstitutionsutskottet. Han röstade alltså i konstitutionsutskottet för att inte stödja kravet på en lag om öppen redovisning av partibidrag. Detta på tvärs med partiets officiella politik, och utan att det förankrats vare sig i partistyrelse eller verkställande utskott. Undrar hur väl förankrat det var i riksdagsgruppen?

Så jag undrar vad våra riksdagsmän gör på dagarna? Talar de inte med varandra? Kollar de inte upp partiets officiella politik? Förankrar de inte med partistyrelsen när de gör utspel? Jag vill veta. För våra riksdagsledamöter är våra främsta representanter. De är den resurs vi har att föra fram vår politik.

Bloggat om partibidragen: Peter Johansson,   x 2  Jonas Morian,  Helena Ericson,  Peter Högberg,   Annika Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm  x2

Media: Ab, AB2 , Exp, Exp2, Exp3, Exp4, DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, SVT, SR, GP, GP2, GP3.

Jag föreslår att vår partiordförande väljs på följande sätt

Här är mitt förslag till socialdemokraternas organisationskommitté. Alla partimedlemmar får nominera en person. Personen som nomineras ska ha förklarat sig villig att kandidera. Nomineringen kan ske antingen per brev eller elektroniskt. Om en person redan i första valomgången får mer än 50% av rösterna så är valet klart. I annat fall får de fyra kandidater som fått flest nomineringar tillfälle att under två månaders tid presentera sitt program och vad de vill göra som partiordförande. De kan resa landet runt, de kan blogga och twittra. Enskilda föreningar kan kampanja. När de två månaderna har gått har alla medlemmar möjlighet att rösta på en av kandidaterna. Det kan återigen ske per brev eller elektroniskt. Den som får flest röster blir partiordförande.

I det här systemet finns ingen valberedning. Det blir ingen köpslagan mellan partidistrikt och medlemmar i partiledning och verkställande utskott. Inga specialfördelar för sidoorganisationer och mellanled. Den som anses bäst lämpad av flest medlemmar vinner.

Läskigt? Javisst. Det är läskigt att tappa kontrollen. Men också en utmaning. Allt sker öppet. Den som inte vågar stå för sin önskan att bli partiledare, och riskera att inte bli vald, är inte stark nog att bli det. Frågor besvaras före valet och inte efter.

Inlägg på samma tema: Roger Berzell och  min replik,

Peter Högberg om valberedning på lokalplanet:  http://hogbergstankar.blogspot.com/2011/11/socialdemokraterna-nya-tankar-i.html

Diskutera gärna på Organisationsutredningens FB sida:  http://www.facebook.com/organisationsutredningen

Socialdemokraterna är inte likt något annat parti, så det är bäst att vi fortsätter på samma sätt som tidigare

För första gången får vi läsa synpunkter från en medlem i organisationsutredningen. Och jag måste säga att jag blir väldigt orolig.

Roger Berzäll är med i den undergrupp i Organisationsutredningen som ska se över ”kongressens arbetsformer och valberedningsarbetet”.  Han beskriver på sin blogg:

http://berzell.se/2011/11/valberedningsprocessen-behover-vara-tydlig/

hur han vacklar när det gäller hur han ser på partiledarvalet.

Först skriver han: ”Jag har länge tyckt att det bästa vore om partiets valberedning vaskar fram tre kandidater som får åka land och rike runt och plädera för sin sak.  Sedan står de alla tre till kongressens förfogande till att bli partiledare.” Det tycker jag låter ganska bra. Man kan ju förstås fundera över hur de där kandidaterna ska vaskas fram. Skulle det bli samma gamla köpslagan mellan distriktsstyrelser, VU- och partistyrelsemedlemmar?  Eller skulle det bli en öppen nomineringsprocess för alla medlemmar, där de tre som får flest nomineringar blev de som fick åka land och rike runt?

Men sen verkar han ångra sig. ”Efter det omänskliga mediadrevet mot Håkan Juholt inser jag allt mer att ingen vill utsättas för något sådant. Socialdemokraterna är inte som något annat parti. Våra partiledarkandidater ska tåla mer än andra. Det kommer att bli svårt att hitta tre kandidater som ställer upp på dessa spelregler och samtidigt är lämpliga att leda Sveriges största medlemsburna parti.”

Så han menar att det inte skulle gå att hitta tre personer som är tillräckligt starka för att utstå granskning av allmänheten i en öppen valprocess? Det är väl bättre att man gör det innan valet än blir tvungen att göra det efteråt, som vi ser Håkan Juholt får göra just nu? Han har ju visat att han står pall, men det hade varit bra att veta innan vi valde honom. Finns det något olämpligt i att klara en sådan process?

Så kommer han in på den förra valprocessen: ”När Mona slutade som partiledare och vi skulle utse en ny partiledare drev media partiet och kanske valberedningen framför sig. Bloggare och andra krävde öppenhet och demokrati.” Jag var en av bloggarna som krävde just det. Jag har på den här bloggen beskrivit varenda steg i processen, och hur sluten och skendemokratisk jag som nybliven medlem upplevde den.

Men Roger tycker att processen inte var så dålig: ”Själva processen som sådan var nog inte så dålig som media påstått. Först fick partiorganisationen runt om i landet skicka in kriterier på sådant som vi tyckte att partiledaren skulle ha. Därefter satte valberedningen ihop en lista med kriterier som var essensen av de inkomna förslagen. Sedan gick valberedningen ut till partidistrikten och bad oss komma in med förslag på personer som stämmer överens med kriterielistan. Förslagen skulle skickas in i bokstavsordning.” Som sagt, jag kan hänvisa till ett antal inlägg på den här bloggen, som visar på motsatsen.

Sen beskriver han effekten av det slutna systemet: ”Media, bloggare och andra spekulerade i vem de tyckte/trodde skulle bli huvudkandidaten. Dessa medias kandidater fick sedan en efter en tacka nej eller avstod från att svara. Ingen av dem hade fått frågan från valberedningen, men enligt media hade de redan sagt nej.”

Skälet till detta medieintresse berodde på att ”Media och andra gick före valberedningen eftersom de inte visste hur valberedningen arbetade.” Det berodde inte på det faktum att vi inte visste vilka kandidaterna var, eller vilka som nominerats. I mitt partidistrikt fick vi nominera kandidater, men fick sen aldrig veta vem som fick flest nomineringar. Vem/vilka vår distriktsstyrelse förde fram var en hemlighet mellan dem och valberedningen.

Så slutsatsen blir: ”Oavsett vilken metod som kommer att användas kommer det att krävas två ingredienser. Dels att valberedningen har organisationens förtroende att göra sitt jobb. Den andra ingrediensen är förutsägbarhet. Alla måste veta vilka mått och steg som gäller i valberedningsprocessen. Det innebär att valberedningens ordförande hela tiden ska hålla partimedlemmarna och media uppdaterade om hur processen går och var den befinner sig i den processen.”

Och det är här jag blir riktigt orolig. Eller kanske känslan mer kan beskrivas som ilska och uppgivenhet. För vad jag läser är att vi ska fortsätta ungefär som förut. Vi ska ha en valberedning som ska ges medlemmarnas förtroende, och valberedningen ska hålla medlemmarna informerade under processen. Hur då informerade? Ska de tala om vilka nomineringar de fått? Och vilka favoritkandidater de just då diskuterar med? Och vilka som är intresserade av jobbet? För så länge vi inte vet vilka personer det handlar om kommer samma medieintresse finnas där. Och de vanliga medlemmarna, vad kommer de att säga?

Ett skäl till att inte ha en öppen valprocess med flera kandidater skulle vara att partiet är så speciellt. Till skillnad från andra mindre partier som klarar av en sådan process så ska vi välja en statsministerkandidat: ”Om det är en blivande statsministerkandidat som ska väljas blir naturligtvis medias intresse allt intensivare och de kräver att få svar på vem som ska väljas. Varje potentiell kandidat ska vändas ut och in och synas. Alla gamla ovänner och oförrätter har väldigt lätt att få medieplats. Den som är tänkbar kandidat riskerar att få sina negativa sidor uthängda till allmän beskådning, trots att denne inte ännu är vald. Vem vill ställa upp på något sådant?”

Ja, om vi inte har starka kandidater som är beredda att ställa upp och tala om vad de vill och vilka de är, då tror jag att vi kommer att fortsätta att tappa medlemmar och väljare. Om vi inte vill vara Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti kommer det inte att vara aktuellt att välja en blivande statsministerkandidat.

Utrikesutskottet och skuldavskrivningar

Sverige och andra biståndsländer har under många år lånat ut pengar till fattiga länder. Skälen har varit att de med lånen skulle kunna stärka sin infrastruktur, genom att investera i vägar, fabriker och annat. Men ofta har det funnits villkor med, som att det ska vara svenska företag som ska bygga vägarna eller fabrikerna. Och lika ofta har pengarna gått till korrupta regimer som försnillat pengarna. Nu står många fattiga länder med enorma skulder som skapades för länge sen, och som byggs på med ränta på ränta. Därför har ett viktigt biståndsområde blivit att skriva av de gamla lånen. Sverige och andra länder gör det nu för fullt. Och avskrivningarna tas ur biståndsbudgeten. Så om Sverige skriver av ett lån på tre miljoner minskas de biståndsmedel som annars skulle kunnat gå till annat, till exempel katastrofbistånd, med lika mycket.

En del länder, som Norge, anser att den här typen av skulder är illegitima. Pengarna lånades ut på felaktiga grunder, och långivarna bör därför själva stå för avskrivningarna, utan att nalla ur biståndsbudgeten. Andra länder anser att alla fiktiva kostnader, som räntor på räntor på de gamla lånen, ska få räknas som bistånd. Dit hör Sverige. Det var därför vår biståndsminister lyfte över en miljard ur biståndsbudgeten till statskassan för ett tag sen, när några lån från 70-talet till Kongo och Togo avskrevs. Hon tillämpade då OECD:s så kallade DAC-regler, som gör det tekniskt möjligt att räkna den typen av stora avskrivningar som bistånd.

Många anser att det är fel att med sådan kreativ bokföring ta tillbaka pengar från biståndsbudgeten, och vill ha DAC-reglerna ändrade.

Därför blev jag särskilt glad när jag såg en motion: ”Biståndsanslaget till fattigdomsbekämpning” i  Riksdagen. Tretton socialdemokratiska riksdagsledamöter motionerade om att:

1. Sverige ska slå vakt om det svenska enprocentsmålet och att biståndsanslaget ska användas till fattigdomsbekämpning
2. det inte ska vara tillåtet att göra skuldavskrivningar på biståndsbudgeten utöver den faktiska nivån
3. biståndsmedlen ska gå till fattigdomsbekämpning och inte till att bekosta militära insatser
4. Sverige ska verka för en skärpning av DAC-regelverket från dagens vida ramar till ett stramare regelverk för vad som får tolkas som verkligt bistånd.

Så bra! Här fanns viljan uttryckt i en motion.

Den här motionen kom 5 oktober.  Så jag blev verkligen förvånad när socialdemokraternas ”skuggbudget” kom några dagar senare. I den hade vi accepterat nästan allt av biståndsminister Gunilla Carlssons budget, inklusive miljarden i skuldavskrivningar. Hur kunde det komma sig? Hur hade de socialdemokratiska ledamöterna i utrikesutskottet som skrivit skuggbudgeten tänkt? Konstigt nog hade de inte stått med på motionen.

Jag skrev till de sju socialdemokratiska ledamöterna i utrikesutskottet:

Hej, jag såg motionen ”Motion 2011/12:U295 Biståndsanslaget till fattigdomsbekämpning” som bland annat handlar om skuldavskrivningar, som jag tycker är väldigt bra. Jag undrar hur det kommer sig att ingen från utrikesutskottet står med, och hur det kommer sig att samma skuldavskrivningar som Gunilla Carlsson drev igenom (där en miljard gick direkt in i statskassan) ändå finns med i socialdemokraternas skuggbudget?

Den som svarade först var Urban Ahlin, vår utrikespolitiske talesperson:

“Hej Gunilla, Alla frågor om bistånd hanteras av Kenneth G Forslund. Mvh U” 

Javisst, Kenneth är ju vår biståndspolitiske talesperson. Men han svarade aldrig, så jag skrev till Urban igen:

Hej Urban, tack för ditt svar. Jag skrev till Kenneth samtidigt som jag skrev till dig, med samma fråga, men har inte fått något svar. Eftersom du har det yttersta ansvaret för biståndspolitiken undrar jag hur det kommer sig att de uppblåsta skuldavskrivningarna (en miljard) finns med i vår skuggbudget, på tvärs med motionen från de 13 riksdagsledamöterna, och framför allt på tvärs med hur S har beräknat skulder tidigare. Så vitt jag vet finns inget parti (kongress) beslut på att vi ska beräkna skuldavskrivningar enligt DAC reglerna, tvärtom.

Urban svarade: ”Hej igen,Du kommer att få ett svar av kenneth. Mvh Urban”

Efter ett tag skrev jag igen till Kenneth: “Hej Kenneth, när kan jag förvänta mig ett svar på min fråga nedan? Urban Ahlin (som jag också skrev till) har svarat mig att du kommer att svara på mina frågor. Bästa hälsningar, Gunilla”

 Kenneth: Hej! Alldeles riktigt, jag håller på med svaret. Det kommer innan veckan är slut.

Den veckan har gått, och ännu inget svar.

Sen fick jag ett brev från en annan ledamot av UU:

“Hej Gunilla! Att ingen av oss i UU finns med som undertecknare av nämnda motion beror på att vi inte kan motionera om frågor i eget utskott. Detta gäller oavsett vilket utskott man sitter i, vilket inte är detsamma som att vi har en annan uppfattning än motionärerna”.

Så om jag förstår det rätt kan inte medlemmarna i utrikesutskottet , som är de som ska bevaka biståndsfrågorna, inte motionera i biståndsfrågor. Det kan bara vanliga riksdagsledamöter som av någon anledning intresserar sig för frågan.

Så då skrev jag till de 13 undertecknarna av motionen, och ställde samma fråga som till medlemmarna i UU. Jag fick två svar. Ett svar:

 “Jag vet faktiskt inte måste jag erkänna. Jag sitter inte i ansvarigt utskott och vet inte hur diskussionerna i s-gruppen gått. Mitt tips är att du kontaktar s biståndspolitiska talesperson Kenneth G Forslund.”

Det var ju ett ganska underligt svar. Talar inte våra riksdagsledamöter med varann, och särskilt inte med medlemmarna i det utskott som har ansvar för en fråga man motionerar om?

Det andra svaret var från Thomas Strand, första namn på motionen:

“Tack för ditt mail om vår motion angående biståndsanslaget. Jag har i dagsläget i inget bra svar att ge. Jag har kontaktat Kenneth G Forslund som är den hos oss som ansvarar för biståndsfrågor. När han har svarat mig så ska jag återkomma med lite mer om denna fråga. Vi har lagt en liknande motion tidigare och då har jag i samtal med s-företrädare i utrikesutskottet tagit upp denna fråga och vi har varit överens om att kritisera skuldavskrivningar över faktisk verklighet. Men som sagt, vad som hänt i vår höstbudget har jag i dagsläget inget bra svar på.”

Så samma månad som tretton socialdemokratiska riksdagsledamöter skriver en motion där man anser att vi inte ska acceptera biståndsministerns sätt att göra skuldavskrivningar så accepterar sju andra socialdemokratiska riksdagsledamöter samma skuldavskrivningar. Och ingen verkar veta varför. Man kanske kan säga att det är tur att det bara är en skuggbudget och inte på riktigt. Men för att det inte ska ske igen, tycker jag att alla ska motionera i den här frågan. Thomas Strand har sagt mig att vi gärna får använda deras motion. Den är väldigt bra.