Ibland undrar jag vad riksdagsmännen gör på dagarna

När socialdemokraterna satt vid makten fanns det en finansminister och ett antal ministrar för de olika politikområdena. Och till sin hjälp hade de hela regeringskansliet, med statssekreterare och politiska sekreterare och allt vad det heter. Då hade riksdagsledamöterna antagligen mindre att göra.  Och det betydde inte så mycket vad de sa, för det var statsministern och de övriga ministrarna som uttalade sig.

Nu är det ett annat läge, och det ställer stora krav på våra riksdagsledamöter. Det är enskilda socialdemokratiska riksdagsledamöter som är partiets talesmän för enskilda politikområden, och som deltar i besluten i de olika utskotten.

En gång om året gör de en skuggbudget (eller två gånger om vi räknar med vårbudgeten). Där kan partiet visa hur man skulle använda pengarna om man satt vid makten; det återspeglar alltså hur vi skulle föra vår politik med de ekonomiska medel som finns tillgängliga.  Ansvariga för skuggbudgeten är talespersonerna för de olika politikområdena. Budgeten ska visserligen slutligen utarbetas och godkännas av partiledningen (och det såg vi ju nu senast hur det gick), men när det kommer till enskilda politikområden så har talespersonerna ett stort ansvar. En del tar väldigt allvarligt på det uppdraget. Som en talesperson uttryckte det: ” jag är ansvarig för många miljarder i budgeten”. Jag fick en känsla av att han trodde att han fortfarande satt vid makten. Men så är det inte.

På något sätt verkar det fortfarande som om våra riksdagsmän är ovana vid situationen. De skriver motioner som de alltid har gjort. Ibland stämmer motionerna inte med vad andra riksdagsmän säger i de olika utskotten, ibland stämmer inte besluten i utskotten med partiets officiella politik. Framför allt verkar det de gör dåligt förankrat i partistyrelsen och verkställande utskottet.

I oktober skrev jag till vår utrikespolitiske talesperson, Kenneth G. Forslund, och frågade hur det kom sig att vi i vår skuggbudget har med samma groteska skuldavskrivningar som biståndsministern tidigare beslutat om och som minskar biståndsbudgeten med en miljard, samtidigt som 13 socialdemokratiska riksdagsledamöter just motionerat om att så ska vi socialdemokrater inte göra.

Det tog lång tid, och upprepade påstötningar för att få svar. Ändå fick jag inget direkt svar på den viktigaste frågan, varför skuggbudgeten, som enligt Kenneth Forslund är ”partiets officiella politik” fortfarande innehöll de höga skuldavskrivningarna, som vi kritiserat upprepade gånger, senast i de 13 ledamöternas enskilda motion (där det enlig Kenneth Forslund ”finns en aning större frihet att driva något som ligger i linje med partiets politik men kanske inte är exakt partilinjen”).

Så vad är partilinjen? Ska vi ha skuldavskrivningarna? Betyder hans svar att vi inte har någon officiell politik, trots att vi upprepade gånger kritiserat regeringen i samma fråga?  Eller är verkligen de höga skuldavskrivningarna partiets officiella politik?

Ett annat färskt exempel är Sven-Erik Österberg, ledamot i konstitutionsutskottet. Han röstade alltså i konstitutionsutskottet för att inte stödja kravet på en lag om öppen redovisning av partibidrag. Detta på tvärs med partiets officiella politik, och utan att det förankrats vare sig i partistyrelse eller verkställande utskott. Undrar hur väl förankrat det var i riksdagsgruppen?

Så jag undrar vad våra riksdagsmän gör på dagarna? Talar de inte med varandra? Kollar de inte upp partiets officiella politik? Förankrar de inte med partistyrelsen när de gör utspel? Jag vill veta. För våra riksdagsledamöter är våra främsta representanter. De är den resurs vi har att föra fram vår politik.

Bloggat om partibidragen: Peter Johansson,   x 2  Jonas Morian,  Helena Ericson,  Peter Högberg,   Annika Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm  x2

Media: Ab, AB2 , Exp, Exp2, Exp3, Exp4, DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, SVT, SR, GP, GP2, GP3.

Jag föreslår att vår partiordförande väljs på följande sätt

Här är mitt förslag till socialdemokraternas organisationskommitté. Alla partimedlemmar får nominera en person. Personen som nomineras ska ha förklarat sig villig att kandidera. Nomineringen kan ske antingen per brev eller elektroniskt. Om en person redan i första valomgången får mer än 50% av rösterna så är valet klart. I annat fall får de fyra kandidater som fått flest nomineringar tillfälle att under två månaders tid presentera sitt program och vad de vill göra som partiordförande. De kan resa landet runt, de kan blogga och twittra. Enskilda föreningar kan kampanja. När de två månaderna har gått har alla medlemmar möjlighet att rösta på en av kandidaterna. Det kan återigen ske per brev eller elektroniskt. Den som får flest röster blir partiordförande.

I det här systemet finns ingen valberedning. Det blir ingen köpslagan mellan partidistrikt och medlemmar i partiledning och verkställande utskott. Inga specialfördelar för sidoorganisationer och mellanled. Den som anses bäst lämpad av flest medlemmar vinner.

Läskigt? Javisst. Det är läskigt att tappa kontrollen. Men också en utmaning. Allt sker öppet. Den som inte vågar stå för sin önskan att bli partiledare, och riskera att inte bli vald, är inte stark nog att bli det. Frågor besvaras före valet och inte efter.

Inlägg på samma tema: Roger Berzell och  min replik,

Peter Högberg om valberedning på lokalplanet:  http://hogbergstankar.blogspot.com/2011/11/socialdemokraterna-nya-tankar-i.html

Diskutera gärna på Organisationsutredningens FB sida:  http://www.facebook.com/organisationsutredningen

Socialdemokraterna är inte likt något annat parti, så det är bäst att vi fortsätter på samma sätt som tidigare

För första gången får vi läsa synpunkter från en medlem i organisationsutredningen. Och jag måste säga att jag blir väldigt orolig.

Roger Berzäll är med i den undergrupp i Organisationsutredningen som ska se över ”kongressens arbetsformer och valberedningsarbetet”.  Han beskriver på sin blogg:

http://berzell.se/2011/11/valberedningsprocessen-behover-vara-tydlig/

hur han vacklar när det gäller hur han ser på partiledarvalet.

Först skriver han: ”Jag har länge tyckt att det bästa vore om partiets valberedning vaskar fram tre kandidater som får åka land och rike runt och plädera för sin sak.  Sedan står de alla tre till kongressens förfogande till att bli partiledare.” Det tycker jag låter ganska bra. Man kan ju förstås fundera över hur de där kandidaterna ska vaskas fram. Skulle det bli samma gamla köpslagan mellan distriktsstyrelser, VU- och partistyrelsemedlemmar?  Eller skulle det bli en öppen nomineringsprocess för alla medlemmar, där de tre som får flest nomineringar blev de som fick åka land och rike runt?

Men sen verkar han ångra sig. ”Efter det omänskliga mediadrevet mot Håkan Juholt inser jag allt mer att ingen vill utsättas för något sådant. Socialdemokraterna är inte som något annat parti. Våra partiledarkandidater ska tåla mer än andra. Det kommer att bli svårt att hitta tre kandidater som ställer upp på dessa spelregler och samtidigt är lämpliga att leda Sveriges största medlemsburna parti.”

Så han menar att det inte skulle gå att hitta tre personer som är tillräckligt starka för att utstå granskning av allmänheten i en öppen valprocess? Det är väl bättre att man gör det innan valet än blir tvungen att göra det efteråt, som vi ser Håkan Juholt får göra just nu? Han har ju visat att han står pall, men det hade varit bra att veta innan vi valde honom. Finns det något olämpligt i att klara en sådan process?

Så kommer han in på den förra valprocessen: ”När Mona slutade som partiledare och vi skulle utse en ny partiledare drev media partiet och kanske valberedningen framför sig. Bloggare och andra krävde öppenhet och demokrati.” Jag var en av bloggarna som krävde just det. Jag har på den här bloggen beskrivit varenda steg i processen, och hur sluten och skendemokratisk jag som nybliven medlem upplevde den.

Men Roger tycker att processen inte var så dålig: ”Själva processen som sådan var nog inte så dålig som media påstått. Först fick partiorganisationen runt om i landet skicka in kriterier på sådant som vi tyckte att partiledaren skulle ha. Därefter satte valberedningen ihop en lista med kriterier som var essensen av de inkomna förslagen. Sedan gick valberedningen ut till partidistrikten och bad oss komma in med förslag på personer som stämmer överens med kriterielistan. Förslagen skulle skickas in i bokstavsordning.” Som sagt, jag kan hänvisa till ett antal inlägg på den här bloggen, som visar på motsatsen.

Sen beskriver han effekten av det slutna systemet: ”Media, bloggare och andra spekulerade i vem de tyckte/trodde skulle bli huvudkandidaten. Dessa medias kandidater fick sedan en efter en tacka nej eller avstod från att svara. Ingen av dem hade fått frågan från valberedningen, men enligt media hade de redan sagt nej.”

Skälet till detta medieintresse berodde på att ”Media och andra gick före valberedningen eftersom de inte visste hur valberedningen arbetade.” Det berodde inte på det faktum att vi inte visste vilka kandidaterna var, eller vilka som nominerats. I mitt partidistrikt fick vi nominera kandidater, men fick sen aldrig veta vem som fick flest nomineringar. Vem/vilka vår distriktsstyrelse förde fram var en hemlighet mellan dem och valberedningen.

Så slutsatsen blir: ”Oavsett vilken metod som kommer att användas kommer det att krävas två ingredienser. Dels att valberedningen har organisationens förtroende att göra sitt jobb. Den andra ingrediensen är förutsägbarhet. Alla måste veta vilka mått och steg som gäller i valberedningsprocessen. Det innebär att valberedningens ordförande hela tiden ska hålla partimedlemmarna och media uppdaterade om hur processen går och var den befinner sig i den processen.”

Och det är här jag blir riktigt orolig. Eller kanske känslan mer kan beskrivas som ilska och uppgivenhet. För vad jag läser är att vi ska fortsätta ungefär som förut. Vi ska ha en valberedning som ska ges medlemmarnas förtroende, och valberedningen ska hålla medlemmarna informerade under processen. Hur då informerade? Ska de tala om vilka nomineringar de fått? Och vilka favoritkandidater de just då diskuterar med? Och vilka som är intresserade av jobbet? För så länge vi inte vet vilka personer det handlar om kommer samma medieintresse finnas där. Och de vanliga medlemmarna, vad kommer de att säga?

Ett skäl till att inte ha en öppen valprocess med flera kandidater skulle vara att partiet är så speciellt. Till skillnad från andra mindre partier som klarar av en sådan process så ska vi välja en statsministerkandidat: ”Om det är en blivande statsministerkandidat som ska väljas blir naturligtvis medias intresse allt intensivare och de kräver att få svar på vem som ska väljas. Varje potentiell kandidat ska vändas ut och in och synas. Alla gamla ovänner och oförrätter har väldigt lätt att få medieplats. Den som är tänkbar kandidat riskerar att få sina negativa sidor uthängda till allmän beskådning, trots att denne inte ännu är vald. Vem vill ställa upp på något sådant?”

Ja, om vi inte har starka kandidater som är beredda att ställa upp och tala om vad de vill och vilka de är, då tror jag att vi kommer att fortsätta att tappa medlemmar och väljare. Om vi inte vill vara Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti kommer det inte att vara aktuellt att välja en blivande statsministerkandidat.

Utrikesutskottet och skuldavskrivningar

Sverige och andra biståndsländer har under många år lånat ut pengar till fattiga länder. Skälen har varit att de med lånen skulle kunna stärka sin infrastruktur, genom att investera i vägar, fabriker och annat. Men ofta har det funnits villkor med, som att det ska vara svenska företag som ska bygga vägarna eller fabrikerna. Och lika ofta har pengarna gått till korrupta regimer som försnillat pengarna. Nu står många fattiga länder med enorma skulder som skapades för länge sen, och som byggs på med ränta på ränta. Därför har ett viktigt biståndsområde blivit att skriva av de gamla lånen. Sverige och andra länder gör det nu för fullt. Och avskrivningarna tas ur biståndsbudgeten. Så om Sverige skriver av ett lån på tre miljoner minskas de biståndsmedel som annars skulle kunnat gå till annat, till exempel katastrofbistånd, med lika mycket.

En del länder, som Norge, anser att den här typen av skulder är illegitima. Pengarna lånades ut på felaktiga grunder, och långivarna bör därför själva stå för avskrivningarna, utan att nalla ur biståndsbudgeten. Andra länder anser att alla fiktiva kostnader, som räntor på räntor på de gamla lånen, ska få räknas som bistånd. Dit hör Sverige. Det var därför vår biståndsminister lyfte över en miljard ur biståndsbudgeten till statskassan för ett tag sen, när några lån från 70-talet till Kongo och Togo avskrevs. Hon tillämpade då OECD:s så kallade DAC-regler, som gör det tekniskt möjligt att räkna den typen av stora avskrivningar som bistånd.

Många anser att det är fel att med sådan kreativ bokföring ta tillbaka pengar från biståndsbudgeten, och vill ha DAC-reglerna ändrade.

Därför blev jag särskilt glad när jag såg en motion: ”Biståndsanslaget till fattigdomsbekämpning” i  Riksdagen. Tretton socialdemokratiska riksdagsledamöter motionerade om att:

1. Sverige ska slå vakt om det svenska enprocentsmålet och att biståndsanslaget ska användas till fattigdomsbekämpning
2. det inte ska vara tillåtet att göra skuldavskrivningar på biståndsbudgeten utöver den faktiska nivån
3. biståndsmedlen ska gå till fattigdomsbekämpning och inte till att bekosta militära insatser
4. Sverige ska verka för en skärpning av DAC-regelverket från dagens vida ramar till ett stramare regelverk för vad som får tolkas som verkligt bistånd.

Så bra! Här fanns viljan uttryckt i en motion.

Den här motionen kom 5 oktober.  Så jag blev verkligen förvånad när socialdemokraternas ”skuggbudget” kom några dagar senare. I den hade vi accepterat nästan allt av biståndsminister Gunilla Carlssons budget, inklusive miljarden i skuldavskrivningar. Hur kunde det komma sig? Hur hade de socialdemokratiska ledamöterna i utrikesutskottet som skrivit skuggbudgeten tänkt? Konstigt nog hade de inte stått med på motionen.

Jag skrev till de sju socialdemokratiska ledamöterna i utrikesutskottet:

Hej, jag såg motionen ”Motion 2011/12:U295 Biståndsanslaget till fattigdomsbekämpning” som bland annat handlar om skuldavskrivningar, som jag tycker är väldigt bra. Jag undrar hur det kommer sig att ingen från utrikesutskottet står med, och hur det kommer sig att samma skuldavskrivningar som Gunilla Carlsson drev igenom (där en miljard gick direkt in i statskassan) ändå finns med i socialdemokraternas skuggbudget?

Den som svarade först var Urban Ahlin, vår utrikespolitiske talesperson:

“Hej Gunilla, Alla frågor om bistånd hanteras av Kenneth G Forslund. Mvh U” 

Javisst, Kenneth är ju vår biståndspolitiske talesperson. Men han svarade aldrig, så jag skrev till Urban igen:

Hej Urban, tack för ditt svar. Jag skrev till Kenneth samtidigt som jag skrev till dig, med samma fråga, men har inte fått något svar. Eftersom du har det yttersta ansvaret för biståndspolitiken undrar jag hur det kommer sig att de uppblåsta skuldavskrivningarna (en miljard) finns med i vår skuggbudget, på tvärs med motionen från de 13 riksdagsledamöterna, och framför allt på tvärs med hur S har beräknat skulder tidigare. Så vitt jag vet finns inget parti (kongress) beslut på att vi ska beräkna skuldavskrivningar enligt DAC reglerna, tvärtom.

Urban svarade: ”Hej igen,Du kommer att få ett svar av kenneth. Mvh Urban”

Efter ett tag skrev jag igen till Kenneth: “Hej Kenneth, när kan jag förvänta mig ett svar på min fråga nedan? Urban Ahlin (som jag också skrev till) har svarat mig att du kommer att svara på mina frågor. Bästa hälsningar, Gunilla”

 Kenneth: Hej! Alldeles riktigt, jag håller på med svaret. Det kommer innan veckan är slut.

Den veckan har gått, och ännu inget svar.

Sen fick jag ett brev från en annan ledamot av UU:

“Hej Gunilla! Att ingen av oss i UU finns med som undertecknare av nämnda motion beror på att vi inte kan motionera om frågor i eget utskott. Detta gäller oavsett vilket utskott man sitter i, vilket inte är detsamma som att vi har en annan uppfattning än motionärerna”.

Så om jag förstår det rätt kan inte medlemmarna i utrikesutskottet , som är de som ska bevaka biståndsfrågorna, inte motionera i biståndsfrågor. Det kan bara vanliga riksdagsledamöter som av någon anledning intresserar sig för frågan.

Så då skrev jag till de 13 undertecknarna av motionen, och ställde samma fråga som till medlemmarna i UU. Jag fick två svar. Ett svar:

 “Jag vet faktiskt inte måste jag erkänna. Jag sitter inte i ansvarigt utskott och vet inte hur diskussionerna i s-gruppen gått. Mitt tips är att du kontaktar s biståndspolitiska talesperson Kenneth G Forslund.”

Det var ju ett ganska underligt svar. Talar inte våra riksdagsledamöter med varann, och särskilt inte med medlemmarna i det utskott som har ansvar för en fråga man motionerar om?

Det andra svaret var från Thomas Strand, första namn på motionen:

“Tack för ditt mail om vår motion angående biståndsanslaget. Jag har i dagsläget i inget bra svar att ge. Jag har kontaktat Kenneth G Forslund som är den hos oss som ansvarar för biståndsfrågor. När han har svarat mig så ska jag återkomma med lite mer om denna fråga. Vi har lagt en liknande motion tidigare och då har jag i samtal med s-företrädare i utrikesutskottet tagit upp denna fråga och vi har varit överens om att kritisera skuldavskrivningar över faktisk verklighet. Men som sagt, vad som hänt i vår höstbudget har jag i dagsläget inget bra svar på.”

Så samma månad som tretton socialdemokratiska riksdagsledamöter skriver en motion där man anser att vi inte ska acceptera biståndsministerns sätt att göra skuldavskrivningar så accepterar sju andra socialdemokratiska riksdagsledamöter samma skuldavskrivningar. Och ingen verkar veta varför. Man kanske kan säga att det är tur att det bara är en skuggbudget och inte på riktigt. Men för att det inte ska ske igen, tycker jag att alla ska motionera i den här frågan. Thomas Strand har sagt mig att vi gärna får använda deras motion. Den är väldigt bra.