Vad är väl en miljard?

Jag läser med ökande ont i magen uppgifter om hur det gick till när två (eller tre?) miljarder i höjd A-kasseersättning på några dagar försvann  och sedan återuppstod  i socialdemokraternas skuggbudget. Vad var det egentligen som hände? Och jag börjar undra över vad som hände med biståndsbudgeten. Där försvann en miljard. Gick den till A-kassan?

För i vår biståndsbudget hade vi ägnat oss åt samma kreativa bokföring som biståndsminister Gunilla Carlsson, där en miljard av biståndsbudgeten fördes över till statskassan genom att kalla det skuldavskrivningar. En miljard av i runda siffror 30 miljarder hade försvunnit från biståndsbudgeten.  Helt på tvärs mot en alldeles färsk riksdagsmotion av tretton socialdemokratiska ledamöter. En motion som förankrats i (s) gruppen i utrikesutskottet, det utskott där biståndsbudgeten tagits fram.  Jag har skrivit om det  här .

Först trodde jag att det var en ren miss i hastigheten. Men hur missar man en miljard?

Så jag skrev till (s) medlemmarna  i utrikesutskottet, där Urban Ahlin är utrikespolitisk talesperson, och frågade vad som hänt. Varför hade vi inte stått vid vårt ord, och avstått från de orättfärdiga skuldavskrivningarna? Alla, inklusive Urban Ahlin, hänvisade till vår nytillträdde biståndspolitiska talespersonen, Kenneth Forslund. Jag skrev flera brev till Kenneth, utan att få svar.

Till slut fick jag ett långt brev , men fortfarande utan svar på den viktigaste frågan. Jag fortsatte skriva, också till ordföranden i mitt partidistrikt, Veronica Palm, som också sitter i Verkställande utskottet.  Hon svarade först att ” Det är riksdagsgruppen som beslutar om budgetmotionen, och där fördelar vi arbetet efter utskotten så Kenneth eller Urban är nog bäst skickad att förklara detaljerna. Men kort så gör vi en stramare bedömning av DAC-fähighet i biståndet än vad regeringen gör. Vi accepterar alltså inte den högre summa som hela skuldavskrivningar från 70-talet innebär. Att vi överhuvud taget använder delar av biståndsramen till skuldavskrivningar är intet nytt, men vi har aldrig blåst på med hela räntan som regeringen gör.”

När jag svarade Veronica att det är just vad vi hade gjort, så lovade hon att kolla upp det. Sen blev det väldigt tyst.

Min slutsats blir att man medvetet (och för några kanske omedvetet) hade valt att minska biståndsbudgeten, så att vi inte uppfyllde enprocentsmålet, ett mål som vi socialdemokrater drivit länge, och där vi har ett stolt arv, för att prioritera andra politikområden.

Det är givet att bland allt det vi vill göra så måste vi prioritera. Men vi måste stå för våra prioriteringar, och ärligt diskutera dem. Om vi väljer A-kassehöjningar framför att prioritera ett utvecklingssamarbete som hjälper kamrater i andra länder att komma ikapp så måste vi säga det.

Att smyga om det kallar jag skenheligt.  Att vara tydlig och alltid, alltid tala sanning är grunden för en trovärdig politik.

Sara Gunnerud skriver om dubbelspelet om  skuggbudgeten.

Ibland undrar jag vad riksdagsmännen gör på dagarna

När socialdemokraterna satt vid makten fanns det en finansminister och ett antal ministrar för de olika politikområdena. Och till sin hjälp hade de hela regeringskansliet, med statssekreterare och politiska sekreterare och allt vad det heter. Då hade riksdagsledamöterna antagligen mindre att göra.  Och det betydde inte så mycket vad de sa, för det var statsministern och de övriga ministrarna som uttalade sig.

Nu är det ett annat läge, och det ställer stora krav på våra riksdagsledamöter. Det är enskilda socialdemokratiska riksdagsledamöter som är partiets talesmän för enskilda politikområden, och som deltar i besluten i de olika utskotten.

En gång om året gör de en skuggbudget (eller två gånger om vi räknar med vårbudgeten). Där kan partiet visa hur man skulle använda pengarna om man satt vid makten; det återspeglar alltså hur vi skulle föra vår politik med de ekonomiska medel som finns tillgängliga.  Ansvariga för skuggbudgeten är talespersonerna för de olika politikområdena. Budgeten ska visserligen slutligen utarbetas och godkännas av partiledningen (och det såg vi ju nu senast hur det gick), men när det kommer till enskilda politikområden så har talespersonerna ett stort ansvar. En del tar väldigt allvarligt på det uppdraget. Som en talesperson uttryckte det: ” jag är ansvarig för många miljarder i budgeten”. Jag fick en känsla av att han trodde att han fortfarande satt vid makten. Men så är det inte.

På något sätt verkar det fortfarande som om våra riksdagsmän är ovana vid situationen. De skriver motioner som de alltid har gjort. Ibland stämmer motionerna inte med vad andra riksdagsmän säger i de olika utskotten, ibland stämmer inte besluten i utskotten med partiets officiella politik. Framför allt verkar det de gör dåligt förankrat i partistyrelsen och verkställande utskottet.

I oktober skrev jag till vår utrikespolitiske talesperson, Kenneth G. Forslund, och frågade hur det kom sig att vi i vår skuggbudget har med samma groteska skuldavskrivningar som biståndsministern tidigare beslutat om och som minskar biståndsbudgeten med en miljard, samtidigt som 13 socialdemokratiska riksdagsledamöter just motionerat om att så ska vi socialdemokrater inte göra.

Det tog lång tid, och upprepade påstötningar för att få svar. Ändå fick jag inget direkt svar på den viktigaste frågan, varför skuggbudgeten, som enligt Kenneth Forslund är ”partiets officiella politik” fortfarande innehöll de höga skuldavskrivningarna, som vi kritiserat upprepade gånger, senast i de 13 ledamöternas enskilda motion (där det enlig Kenneth Forslund ”finns en aning större frihet att driva något som ligger i linje med partiets politik men kanske inte är exakt partilinjen”).

Så vad är partilinjen? Ska vi ha skuldavskrivningarna? Betyder hans svar att vi inte har någon officiell politik, trots att vi upprepade gånger kritiserat regeringen i samma fråga?  Eller är verkligen de höga skuldavskrivningarna partiets officiella politik?

Ett annat färskt exempel är Sven-Erik Österberg, ledamot i konstitutionsutskottet. Han röstade alltså i konstitutionsutskottet för att inte stödja kravet på en lag om öppen redovisning av partibidrag. Detta på tvärs med partiets officiella politik, och utan att det förankrats vare sig i partistyrelse eller verkställande utskott. Undrar hur väl förankrat det var i riksdagsgruppen?

Så jag undrar vad våra riksdagsmän gör på dagarna? Talar de inte med varandra? Kollar de inte upp partiets officiella politik? Förankrar de inte med partistyrelsen när de gör utspel? Jag vill veta. För våra riksdagsledamöter är våra främsta representanter. De är den resurs vi har att föra fram vår politik.

Bloggat om partibidragen: Peter Johansson,   x 2  Jonas Morian,  Helena Ericson,  Peter Högberg,   Annika Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm  x2

Media: Ab, AB2 , Exp, Exp2, Exp3, Exp4, DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, SVT, SR, GP, GP2, GP3.

Jag föreslår att vår partiordförande väljs på följande sätt

Här är mitt förslag till socialdemokraternas organisationskommitté. Alla partimedlemmar får nominera en person. Personen som nomineras ska ha förklarat sig villig att kandidera. Nomineringen kan ske antingen per brev eller elektroniskt. Om en person redan i första valomgången får mer än 50% av rösterna så är valet klart. I annat fall får de fyra kandidater som fått flest nomineringar tillfälle att under två månaders tid presentera sitt program och vad de vill göra som partiordförande. De kan resa landet runt, de kan blogga och twittra. Enskilda föreningar kan kampanja. När de två månaderna har gått har alla medlemmar möjlighet att rösta på en av kandidaterna. Det kan återigen ske per brev eller elektroniskt. Den som får flest röster blir partiordförande.

I det här systemet finns ingen valberedning. Det blir ingen köpslagan mellan partidistrikt och medlemmar i partiledning och verkställande utskott. Inga specialfördelar för sidoorganisationer och mellanled. Den som anses bäst lämpad av flest medlemmar vinner.

Läskigt? Javisst. Det är läskigt att tappa kontrollen. Men också en utmaning. Allt sker öppet. Den som inte vågar stå för sin önskan att bli partiledare, och riskera att inte bli vald, är inte stark nog att bli det. Frågor besvaras före valet och inte efter.

Inlägg på samma tema: Roger Berzell och  min replik,

Peter Högberg om valberedning på lokalplanet:  http://hogbergstankar.blogspot.com/2011/11/socialdemokraterna-nya-tankar-i.html

Diskutera gärna på Organisationsutredningens FB sida:  http://www.facebook.com/organisationsutredningen

Socialdemokraterna är inte likt något annat parti, så det är bäst att vi fortsätter på samma sätt som tidigare

För första gången får vi läsa synpunkter från en medlem i organisationsutredningen. Och jag måste säga att jag blir väldigt orolig.

Roger Berzäll är med i den undergrupp i Organisationsutredningen som ska se över ”kongressens arbetsformer och valberedningsarbetet”.  Han beskriver på sin blogg:

http://berzell.se/2011/11/valberedningsprocessen-behover-vara-tydlig/

hur han vacklar när det gäller hur han ser på partiledarvalet.

Först skriver han: ”Jag har länge tyckt att det bästa vore om partiets valberedning vaskar fram tre kandidater som får åka land och rike runt och plädera för sin sak.  Sedan står de alla tre till kongressens förfogande till att bli partiledare.” Det tycker jag låter ganska bra. Man kan ju förstås fundera över hur de där kandidaterna ska vaskas fram. Skulle det bli samma gamla köpslagan mellan distriktsstyrelser, VU- och partistyrelsemedlemmar?  Eller skulle det bli en öppen nomineringsprocess för alla medlemmar, där de tre som får flest nomineringar blev de som fick åka land och rike runt?

Men sen verkar han ångra sig. ”Efter det omänskliga mediadrevet mot Håkan Juholt inser jag allt mer att ingen vill utsättas för något sådant. Socialdemokraterna är inte som något annat parti. Våra partiledarkandidater ska tåla mer än andra. Det kommer att bli svårt att hitta tre kandidater som ställer upp på dessa spelregler och samtidigt är lämpliga att leda Sveriges största medlemsburna parti.”

Så han menar att det inte skulle gå att hitta tre personer som är tillräckligt starka för att utstå granskning av allmänheten i en öppen valprocess? Det är väl bättre att man gör det innan valet än blir tvungen att göra det efteråt, som vi ser Håkan Juholt får göra just nu? Han har ju visat att han står pall, men det hade varit bra att veta innan vi valde honom. Finns det något olämpligt i att klara en sådan process?

Så kommer han in på den förra valprocessen: ”När Mona slutade som partiledare och vi skulle utse en ny partiledare drev media partiet och kanske valberedningen framför sig. Bloggare och andra krävde öppenhet och demokrati.” Jag var en av bloggarna som krävde just det. Jag har på den här bloggen beskrivit varenda steg i processen, och hur sluten och skendemokratisk jag som nybliven medlem upplevde den.

Men Roger tycker att processen inte var så dålig: ”Själva processen som sådan var nog inte så dålig som media påstått. Först fick partiorganisationen runt om i landet skicka in kriterier på sådant som vi tyckte att partiledaren skulle ha. Därefter satte valberedningen ihop en lista med kriterier som var essensen av de inkomna förslagen. Sedan gick valberedningen ut till partidistrikten och bad oss komma in med förslag på personer som stämmer överens med kriterielistan. Förslagen skulle skickas in i bokstavsordning.” Som sagt, jag kan hänvisa till ett antal inlägg på den här bloggen, som visar på motsatsen.

Sen beskriver han effekten av det slutna systemet: ”Media, bloggare och andra spekulerade i vem de tyckte/trodde skulle bli huvudkandidaten. Dessa medias kandidater fick sedan en efter en tacka nej eller avstod från att svara. Ingen av dem hade fått frågan från valberedningen, men enligt media hade de redan sagt nej.”

Skälet till detta medieintresse berodde på att ”Media och andra gick före valberedningen eftersom de inte visste hur valberedningen arbetade.” Det berodde inte på det faktum att vi inte visste vilka kandidaterna var, eller vilka som nominerats. I mitt partidistrikt fick vi nominera kandidater, men fick sen aldrig veta vem som fick flest nomineringar. Vem/vilka vår distriktsstyrelse förde fram var en hemlighet mellan dem och valberedningen.

Så slutsatsen blir: ”Oavsett vilken metod som kommer att användas kommer det att krävas två ingredienser. Dels att valberedningen har organisationens förtroende att göra sitt jobb. Den andra ingrediensen är förutsägbarhet. Alla måste veta vilka mått och steg som gäller i valberedningsprocessen. Det innebär att valberedningens ordförande hela tiden ska hålla partimedlemmarna och media uppdaterade om hur processen går och var den befinner sig i den processen.”

Och det är här jag blir riktigt orolig. Eller kanske känslan mer kan beskrivas som ilska och uppgivenhet. För vad jag läser är att vi ska fortsätta ungefär som förut. Vi ska ha en valberedning som ska ges medlemmarnas förtroende, och valberedningen ska hålla medlemmarna informerade under processen. Hur då informerade? Ska de tala om vilka nomineringar de fått? Och vilka favoritkandidater de just då diskuterar med? Och vilka som är intresserade av jobbet? För så länge vi inte vet vilka personer det handlar om kommer samma medieintresse finnas där. Och de vanliga medlemmarna, vad kommer de att säga?

Ett skäl till att inte ha en öppen valprocess med flera kandidater skulle vara att partiet är så speciellt. Till skillnad från andra mindre partier som klarar av en sådan process så ska vi välja en statsministerkandidat: ”Om det är en blivande statsministerkandidat som ska väljas blir naturligtvis medias intresse allt intensivare och de kräver att få svar på vem som ska väljas. Varje potentiell kandidat ska vändas ut och in och synas. Alla gamla ovänner och oförrätter har väldigt lätt att få medieplats. Den som är tänkbar kandidat riskerar att få sina negativa sidor uthängda till allmän beskådning, trots att denne inte ännu är vald. Vem vill ställa upp på något sådant?”

Ja, om vi inte har starka kandidater som är beredda att ställa upp och tala om vad de vill och vilka de är, då tror jag att vi kommer att fortsätta att tappa medlemmar och väljare. Om vi inte vill vara Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti kommer det inte att vara aktuellt att välja en blivande statsministerkandidat.

Utrikesutskottet och skuldavskrivningar

Sverige och andra biståndsländer har under många år lånat ut pengar till fattiga länder. Skälen har varit att de med lånen skulle kunna stärka sin infrastruktur, genom att investera i vägar, fabriker och annat. Men ofta har det funnits villkor med, som att det ska vara svenska företag som ska bygga vägarna eller fabrikerna. Och lika ofta har pengarna gått till korrupta regimer som försnillat pengarna. Nu står många fattiga länder med enorma skulder som skapades för länge sen, och som byggs på med ränta på ränta. Därför har ett viktigt biståndsområde blivit att skriva av de gamla lånen. Sverige och andra länder gör det nu för fullt. Och avskrivningarna tas ur biståndsbudgeten. Så om Sverige skriver av ett lån på tre miljoner minskas de biståndsmedel som annars skulle kunnat gå till annat, till exempel katastrofbistånd, med lika mycket.

En del länder, som Norge, anser att den här typen av skulder är illegitima. Pengarna lånades ut på felaktiga grunder, och långivarna bör därför själva stå för avskrivningarna, utan att nalla ur biståndsbudgeten. Andra länder anser att alla fiktiva kostnader, som räntor på räntor på de gamla lånen, ska få räknas som bistånd. Dit hör Sverige. Det var därför vår biståndsminister lyfte över en miljard ur biståndsbudgeten till statskassan för ett tag sen, när några lån från 70-talet till Kongo och Togo avskrevs. Hon tillämpade då OECD:s så kallade DAC-regler, som gör det tekniskt möjligt att räkna den typen av stora avskrivningar som bistånd.

Många anser att det är fel att med sådan kreativ bokföring ta tillbaka pengar från biståndsbudgeten, och vill ha DAC-reglerna ändrade.

Därför blev jag särskilt glad när jag såg en motion: ”Biståndsanslaget till fattigdomsbekämpning” i  Riksdagen. Tretton socialdemokratiska riksdagsledamöter motionerade om att:

1. Sverige ska slå vakt om det svenska enprocentsmålet och att biståndsanslaget ska användas till fattigdomsbekämpning
2. det inte ska vara tillåtet att göra skuldavskrivningar på biståndsbudgeten utöver den faktiska nivån
3. biståndsmedlen ska gå till fattigdomsbekämpning och inte till att bekosta militära insatser
4. Sverige ska verka för en skärpning av DAC-regelverket från dagens vida ramar till ett stramare regelverk för vad som får tolkas som verkligt bistånd.

Så bra! Här fanns viljan uttryckt i en motion.

Den här motionen kom 5 oktober.  Så jag blev verkligen förvånad när socialdemokraternas ”skuggbudget” kom några dagar senare. I den hade vi accepterat nästan allt av biståndsminister Gunilla Carlssons budget, inklusive miljarden i skuldavskrivningar. Hur kunde det komma sig? Hur hade de socialdemokratiska ledamöterna i utrikesutskottet som skrivit skuggbudgeten tänkt? Konstigt nog hade de inte stått med på motionen.

Jag skrev till de sju socialdemokratiska ledamöterna i utrikesutskottet:

Hej, jag såg motionen ”Motion 2011/12:U295 Biståndsanslaget till fattigdomsbekämpning” som bland annat handlar om skuldavskrivningar, som jag tycker är väldigt bra. Jag undrar hur det kommer sig att ingen från utrikesutskottet står med, och hur det kommer sig att samma skuldavskrivningar som Gunilla Carlsson drev igenom (där en miljard gick direkt in i statskassan) ändå finns med i socialdemokraternas skuggbudget?

Den som svarade först var Urban Ahlin, vår utrikespolitiske talesperson:

“Hej Gunilla, Alla frågor om bistånd hanteras av Kenneth G Forslund. Mvh U” 

Javisst, Kenneth är ju vår biståndspolitiske talesperson. Men han svarade aldrig, så jag skrev till Urban igen:

Hej Urban, tack för ditt svar. Jag skrev till Kenneth samtidigt som jag skrev till dig, med samma fråga, men har inte fått något svar. Eftersom du har det yttersta ansvaret för biståndspolitiken undrar jag hur det kommer sig att de uppblåsta skuldavskrivningarna (en miljard) finns med i vår skuggbudget, på tvärs med motionen från de 13 riksdagsledamöterna, och framför allt på tvärs med hur S har beräknat skulder tidigare. Så vitt jag vet finns inget parti (kongress) beslut på att vi ska beräkna skuldavskrivningar enligt DAC reglerna, tvärtom.

Urban svarade: ”Hej igen,Du kommer att få ett svar av kenneth. Mvh Urban”

Efter ett tag skrev jag igen till Kenneth: “Hej Kenneth, när kan jag förvänta mig ett svar på min fråga nedan? Urban Ahlin (som jag också skrev till) har svarat mig att du kommer att svara på mina frågor. Bästa hälsningar, Gunilla”

 Kenneth: Hej! Alldeles riktigt, jag håller på med svaret. Det kommer innan veckan är slut.

Den veckan har gått, och ännu inget svar.

Sen fick jag ett brev från en annan ledamot av UU:

“Hej Gunilla! Att ingen av oss i UU finns med som undertecknare av nämnda motion beror på att vi inte kan motionera om frågor i eget utskott. Detta gäller oavsett vilket utskott man sitter i, vilket inte är detsamma som att vi har en annan uppfattning än motionärerna”.

Så om jag förstår det rätt kan inte medlemmarna i utrikesutskottet , som är de som ska bevaka biståndsfrågorna, inte motionera i biståndsfrågor. Det kan bara vanliga riksdagsledamöter som av någon anledning intresserar sig för frågan.

Så då skrev jag till de 13 undertecknarna av motionen, och ställde samma fråga som till medlemmarna i UU. Jag fick två svar. Ett svar:

 “Jag vet faktiskt inte måste jag erkänna. Jag sitter inte i ansvarigt utskott och vet inte hur diskussionerna i s-gruppen gått. Mitt tips är att du kontaktar s biståndspolitiska talesperson Kenneth G Forslund.”

Det var ju ett ganska underligt svar. Talar inte våra riksdagsledamöter med varann, och särskilt inte med medlemmarna i det utskott som har ansvar för en fråga man motionerar om?

Det andra svaret var från Thomas Strand, första namn på motionen:

“Tack för ditt mail om vår motion angående biståndsanslaget. Jag har i dagsläget i inget bra svar att ge. Jag har kontaktat Kenneth G Forslund som är den hos oss som ansvarar för biståndsfrågor. När han har svarat mig så ska jag återkomma med lite mer om denna fråga. Vi har lagt en liknande motion tidigare och då har jag i samtal med s-företrädare i utrikesutskottet tagit upp denna fråga och vi har varit överens om att kritisera skuldavskrivningar över faktisk verklighet. Men som sagt, vad som hänt i vår höstbudget har jag i dagsläget inget bra svar på.”

Så samma månad som tretton socialdemokratiska riksdagsledamöter skriver en motion där man anser att vi inte ska acceptera biståndsministerns sätt att göra skuldavskrivningar så accepterar sju andra socialdemokratiska riksdagsledamöter samma skuldavskrivningar. Och ingen verkar veta varför. Man kanske kan säga att det är tur att det bara är en skuggbudget och inte på riktigt. Men för att det inte ska ske igen, tycker jag att alla ska motionera i den här frågan. Thomas Strand har sagt mig att vi gärna får använda deras motion. Den är väldigt bra.

Nu börjar organisationsutredningen sitt arbete

Det är den utredning som ska göra oss till Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti. I går öppnades den Facebook-sida där partimedlemmar och sympatisörer ges möjlighet att påverka, följa och tillsammans med andra diskutera olika förslag för hur socialdemokraterna ska moderniseras och utvecklas för en ny tid. Jag ser med glädje fram mot den diskussion som nu startar. Och jag är inte ensam. Redan har det ramlat in ett antal entusiastiska svar. Och medlemmarna i utredningen svarar och presenterar sig själva! Jag hoppas verkligen att det blir en bra diskussion, med bra och konkreta förslag, och att förslagen blir verklighet. För det är slutresultatet som räknas, om vi ska bli Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti, som Carin Jämtin säger.

Andra på samma tema:   Annika Högberg  Martin Moberg  Peter Högberg  PeterAndersson  Peter Johansson  Alexandra Einerstam   JohanWesterholm Kristian Krassman

Häromdagen var jag på en hearing

Som alla vet som läser den här bloggen har jag varit mycket kritisk till hur tillsättningen av borgarråd har gått till här i Stockholm. Det har jag inte varit ensam om, och diskussionen har varit livlig på en Facebook-grupp som heter ”Nominerings och Valförfarande i Stockholms Partidistrikt”. Det var vi som fick den här inbjudan:

 Hej!
Under våren så valdes Carin Jämtin av den socialdemokratiska extra partikongressen till partisekreterare. Efter Carins avgång som socialdemokratisk finansborgarrådskandidat och gruppledare vidtog en process för att utse en efterträdare. Många medlemmar har framfört synpunkter på hur den processen gick till och många har framfört idéer på hur sådana processer skall kunna bli bättre i framtiden.

Styrelsens ambition var att öka inflytandet för medlemmarna genom vidgat samråd utan att tappa tid i det viktiga oppositionsarbetet i Stockholm stadshus. Det går att ifrågasätta om styrelsen lyckades med denna ambition. Därför har Arbetarekommunens styrelse gett undertecknade i uppdrag att utvärdera borgarrådsvalprocessen.
I denna facebookgrupp har många på ett eller annat sätt uttryckt din åsikt kring processen och vi vill gärna att du delger den även direkt till oss.
Vi vill därför bjuda in dig till en hearing på Sveavägen 68 tisdag den 23 augusti kl 17-18.
Vi vill särskilt höra hur du upplevde processen och hur du tycker den kunde gjorts bättre och kan bli bättre nästa gång.

Välkommen
Teres Lindberg Dag Larsson Kristina Persdotter

Det tyckte jag var ett bra initiativ, så jag gick dit. Vi var inte många, jag antar att det berodde på att det var väldigt kort varsel, men också att det är så mycket lättare att delta i en diskussion hemifrån än att ta sig hela vägen till Sveavägen för en timmes diskussion, särskilt så här i sluttampen av sommaren. Intressant nog var nästan hela Granskningsutskottet där, de som ska granska om styrelsen sköter sig, och det tyckte jag var lovande.

Av de tre styrelsemedlemmarna (ja de är alla tre styrelsemedlemmar, och ska alltså utvärdera sitt eget arbete) som inbjöd till mötet var det två som var där. Dag Larsson kunde inte komma.

Det vi mest ville veta var hur styrelsen hade kommit fram till sitt beslut. Men det fick vi inte svar på.

Teres sa flera gånger att styrelsen inte hade en ”samlad uppfattning”, det var därför de gjorde den här utvärderingen. Betyder det att styrelsen inte visste vad den gjorde? Eller att styrelsen inte varit enig? Det sa i varje fall Kristina. Hon hade velat ha en öppen votering. Men samtidigt hade de ju varit eniga i sitt beslut?

Teres förklarade att det faktiskt hade varit två styrelser som kommit fram till beslutet, en som beslöt om tidsplanen och la ut den på hemsidan, och en som genomförde processen, eftersom det varit ett årsmöte (10 april) med val av ny styrelse i slutet av processen. Den första styrelsen trodde det skulle gå snabbt och lätt när de satte tidsramen, medan den nya styrelsen hade tyckt det var mer komplicerat. 

Ändå hade den nya styrelsen som verkade tycka frågan var mer komplicerad ställt sig bakom den gamla styrelsens förslag. Eftersom Teres faktiskt satt i den gamla styrelsen, och hade varit med i hela processen, hade det ju varit intressant att höra hur de resonerade när de kom fram till sitt förslag, men det fick vi alltså inte höra.

Sen sa hon att man hade tappat tid på grund av att man hade velat ha mer öppenhet, och alltså mer samråd. Hur det hänger ihop förstår jag inte; om något har det varit brist på öppenhet och samråd.

Till slut sa Teres något som verkligen förvånade mig. Hon sa att allt gått korrekt till för att ”det fanns ju bara en kandidat att föreslå, eftersom de andra hade hoppat av”. Tacka för det, de hade ju fått tydliga besked om att de inte var önskvärda. Så trots att majoriteten ville ha en annan kandidat hade allt gått korrekt till, och skulden låg hos dem som ”hoppade av”, och inte hos styrelsen. Det tyckte jag verkligen inte om.

För varför hade de hoppat av? Var det för att de plötsligt kommit på att de inte längre var intresserade? Eller var det för att styrelsen talat om för dem att de inte var önskvärda? Ja, inte vet jag. Jag kan bara gissa.

Jag kan gissa att de fick höra att de ”egentligen” inte hade majoriteten av medlemmarna med sig, även om det kunde se så ut. Det fanns ju det där med mellanled och sidoorganisationer, som säkert har en annan uppfattning än medlemmarna i allmänhet. Så om de ställde upp så skulle de ändå inte bli valda. Och om de blev valda skulle det bli med en så liten majoritet att de skulle få svårt att få stöd i sitt arbete.

Och styrelsen vet ju bäst hur väldigt kompetent och lämplig deras egen kandidat är. Så om de är besvärliga och ändå insisterar så kommer de inte ha styrelsens stöd, och underförstått kommer de få svårt att få något annat uppdrag i framtiden. För då är de ju inte lojala, och lojalitet är väldigt viktigt. Om de i stället är snälla flickor kommer de få något annat jobb som styrelsen har i bakfickan och en lysande framtid när de växt till sig.

Ja inte vet jag hur det gick till. Min gissning är så god som någon annans. Det skulle vara roligt att höra vad kandidaterna tyckte, och det kanske vi får, för styrelsemedlemmarna ska ha en hearing med dem också.

Sen halkade Teres in på det där med falanger. De där gamla historierna om motsättningarna i SSU som tydligen fortfarande plågar en del, och som gör dem livrädda för öppna konflikter och valutgångar med små marginaler. Där var vi flera som sa att det skiter vi faktiskt i, det är andra tider nu och vi är inte intresserade. Framför allt vill vi inte att man ska ta det som ursäkt för brist på öppenhet och demokrati.

Så hur slutade det?

Ja, inte fick vi några klara svar på våra frågor. Men kanske kommer våra synpunkter om mer öppenhet att komma med i rapporten. Vi tyckte att valberedningen öppet ska redovisa sina skäl. Kandidater som vill ha jobbet ska kandidera öppet, utan påtryckningar, och utan att känna sig misslyckade om de inte väljs. Och styrelsen ska inte vara valberedning, det verkade till och med Granskningsutskottet tycka.

Sen får vi se om det händer något. Om vi nu ska bli Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti, som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin lovat oss. Den nya styrelsen har ju i alla fall initierat den här utredningen, och deklarerat att den vill förbättra processen. Där har den nu ett stort ansvar.

Hej Kent Härstedt

Hej igen Kent,

I dag hörde jag på radion att regeringen flyttar över 1 miljard från vår biståndsbudget till Anders Borg att disponera som han vill. Du är vår biståndspolitiske talesperson, och jag undrar vad du gör? Jag har sett på din FB sida att du ser fram emot en skön semester, och det unnar jag dig. Men är det en händelse att den här nyheten kommer just när riksdagen stängt, och kunde man i så fall ha förutsett det? Det beslut som radion för fram som en nyhet fattades ju redan i våras. 

Jag hade velat se min biståndspolitiske talesperson uttala sig med kraft mot detta sätt att ytterliga underminera biståndet. Hur har detta diskuterats i utrikesutskottet? Vad säger våra andra riksdagsledamöter, Urban Ahlin (som också är vice ordförande i utskottet och vår utrikespolitiske talesperson), Carina Hägg, Carin Runeson, Olle Thorell, Kenneth Forslund, Desirée Liljevall och Kerstin Engle? Vad säger vår riksdagsgrupp? Jag vet inte hur ni organiserar er under sommaren, men ni kanske har någon jourberedskap så att vi kan reagera och visa att sånt här inte är acceptabelt?

Vi har under lång tid sett hur biståndsminister Carlsson på alla möjliga sätt underminerar vår biståndsbudget genom att lägga pengar på sånt som ambassader i Reykjavik och Paris, samtidigt som hon håller inne pengar till viktiga saker som Globala Fonden. Allt med stöd och applåder från Sverigedemokraterna.

Så även om du har uttalat dig i motioner och press tidigare så borde vi ha en beredskap att reagera när gamla nyheter återanvänds av sommartrötta media.  Ska vi verkligen se Sveriges anseende som ett ansvarsfullt biståndsland bara försvinna? Vad säger i så fall vår tystnad?

Andra på samma tema:

Martin Moberg   Peter Högberg

Bästa sättet att begrava en fråga är att skapa en arbetsgrupp

I går kväll var jag på mitt första representantskapsmöte för Stockholms Arbetarekommun. Eftersom jag inte är ombud fick jag inte säga något på mötet, men jag var verkligen nyfiken på programmet och såg fram mot en livlig debatt. Jag var särskilt intresserad av Punkt 8: Rapport om utvärdering av borgarrådsval. Föredragande Veronica Palm (10 min). Och efterföljande Punkt 9: Frågestund (5 min). Jag vet att jag inte var ensam om att se fram mot att få höra Veronica Palm förklara hur tillsättningen av det senaste borgarrådet gått till.

Hennes rapport gick i ett nafs, man hann knappt reagera innan det var klart. Och den visade sig vara en rapport om att det skulle bli en utvärdering av borgarrådsvalet. Valet kanske inte hade gått till på allra bästa sätt, men nu hade styrelsen tillsatt en arbetsgrupp som skulle gå igenom vad som hänt så att det inte skulle behöva hända igen. Ingen ursäkt. Framför allt ingen förklaring till hur valet egentligen gått till. Den klassiska metoden: bästa sättet att begrava ett ärende är att skapa en arbetsgrupp, särskilt om den som i det här fallet består av personer ur den styrelse som ska utvärderas.

Jag undrade vad alla de arga kamraterna i Allmänna Utskottet tänkte som just hade skrivit till styrelsen att de: ”ombads medverka vid ett så kallat samråd där vi skulle få återge våra respektive föreningars åsikter – trodde vi. I stället kom vi dit och ställdes inför fullbordat faktum. En enig styrelse hade redan valt sin kandidat. Vi ställer oss frågan varför vi över huvud taget blev kallade till något som sades vara ett samråd?” (brevet återfinns på Sosserian, partimedlemmarnas intranät).

Efter rapporten slog Bosse Ringholm, den gamle räven, raskt klubban i bordet och gick över till nästa punkt: Frågestund. Nu måste det väl komma frågor om borgarrådsvalet tänkte jag. Men inte. Det var frågor om obetalda avgifter och om den dåliga svenskan i distriktets rapporter, och liknande angelägna ämnen. Så var frågestunden slut.

Först blev jag upprörd. Varför tog de inte chansen att ställa frågor och komma med synpunkter? Men sen insåg jag upplägget. För i instruktionerna till repskapsmötena står det att ”Ordet begärs skriftligen”. För att få ställa frågor måste man lämna in en lapp i förväg och anmäla att man vill ställa en fråga. Och vem skulle hinna reagera på den korta dragningen (som snarare var 2 minuter än de utlovade 10), trassla sig fram mellan bänkraderna och langa upp lappen till Bosse innan det var för sent? Det var inte meningen att det skulle bli några frågor. Vad jag hade bevittnat var en välregisserad begravning av ett oerhört illa hanterat ärende.

Efter mötet tog jag en lång promenad hemåt. Jag behövde frisk luft. Jag stannade till vid Riddarholmskajen, med stans mest vidunderliga utsikt över Riddarfjärden. Jag satt där medan solen långsamt gick ner bakom Stadshuset, som såg mörkt och stängt ut. Jag tänkte på att jag om ett par veckor ska äta middag där som värd för en grupp forskare, och ”the Mayor of Stockholm” ska hälsa oss välkomna. Vad ska jag säga till dem om de frågar hur den politiska framtiden ser ut för Stockholm?

Men så tänker jag på den Facebook-grupp jag nyligen blivit medlem i, där all den debatt pågår som jag saknade på repskapsmötet. Kanske finns det ett nytt sätt att diskutera. Kanske alla de som var tysta på repskapsmötet men så aktiva i Facebook-gruppen inte längre kommer att nöja sig med beskeden som lämnades på mötet. Kanske den där arbetsgruppen faktiskt kommer att ta tag i frågan och inte begrava den, kanske deras genomgång kommer att resultera i något nytt.

Och jag tänker på Allmänna Utskottets slutord i sitt arga brev: ”Vi hoppas att Arbetarekommunens styrelse tar sitt ansvar och reder upp den uppkomna situationen. För det är styrelsen och ingen annan som är ansvarig för det som skett.” Låt oss se vad de gör. För något måste göras om vi inte ska förlora de nyfikna entusiastiska medlemmar som vi så väl behöver.

Det finns något som heter jäv II

Jag har väntat ett tag på reaktioner på mitt senaste inlägg om jäv, som nu också finns i en kortversion i  Stockholmstidningen. Jag hoppades att någon i styrelsen skulle kommentera, men så blev det inte. Jag skrev till alla i styrelsen som hade angivit sin e-postadress på hemsidan, och ytterligare några jag hittade på Facebook, och bad om kommentarer, men bara en styrelseledamot svarade och sa att ”Jag har läst din inlägg och ska fundera lite på om jag har några kommentarer och i så fall om jag vill delge dem. Men jag har iallafall läst ditt inlägg och tänkt på det”. Gott så. Jag hoppas jag så småningom får en kommentar.

Däremot har jag haft många positiva brev från andra partikamrater. Och jag har aldrig haft så många besök och länkar till min blogg som i samband med det här inlägget. Förvånansvärt få skadeglada kommentarer, däremot några insiktsfulla inlägg från medlemmar av andra partier, som ser samma problematik. En moderat kommenterar så här, och här ett annat exempel från en folkpartist: Jag tänker inte nämna några namn men det är åtskilliga söner, döttrar, bröder och systrar som utgör styrelserna i Folkpartiets lokalavdelningar i Norrbotten. Detta beror dock mest på att medlemskaran är så liten att man tar in vem som helst, bara personen ställer upp. Och ingen vill vara med så därför blir det släktingar som till slut får rycka in.

Det är den rundgången som är döden för en förening. De gamla medlemmarna tror att de är oumbärliga, därför väljs de om och om igen, och de nya som försöker komma in tröttnar och försvinner.

Jag fick en – förväntad –  kommentar från en kamrat:

Men har vi inte ganska tydlig praxis vad gäller detta i partiet? Man deltar inte i beslut eller diskussion före beslut i en styrelse eller valberedning om ärendet gäller en själv eller någon närstående (och då brukar man räkna in barn, föräldrar, syskon, make/maka/pojkvän/flickvän/partner/osv). Har detta frångåtts i något av de fall som refereras?

Det är en vanlig missuppfattning att tro att man bara kan gå ut ur rummet när någon man har en relation till ska avhandlas. Säg att fem personer har nominerats, och valberedningen ska föreslå en av dem. Även om jag går ut ur rummet när personen jag har en relation till diskuteras, så har ju mitt ställningstagande till de andra nominerade också betydelse; nedvärderar jag en kandidat har en annan kandidat större chans att föreslås.

Förvånande nog har vi ingen praxis när det gäller jäv dokumenterad någonstans. Och om den finns så följer man den inte. Jag tycker att jag gav flera tydliga exempel i mitt förra inlägg, och kan ge ytterligare ett alldeles färskt exempel för att visa vad jag menar.

Vid det senaste årsmötet för min områdesorganisation skulle ny styrelse väljas. Två medlemmar i valberedningen valde att avstå från att delta i det fortsatta arbetet på grund av stark jävsproblematik. Genom en skrivelse som de önskade få bifogad till protokollet skrev de ” uppfattade vi båda att vi inte ansåg oss kunna göra ett tillräckligt seriöst valberedningsarbete med den jävsproblematik som fanns i arbetet”. Deras ställningstagande kan ses i årsmötesprotokollet.

På begäran från en mötesdeltagare lästes den skrivelse de önskade få bifogad till protokollet upp. Det för mig upprörande är att ingen reagerade: ingen kommenterade innehållet eller protesterade, och valberedningens (minus de två protesterande medlemmarna) förslag gick igenom. Styrelsen lade deras invändning till protokollet, med kommentaren ”Enligt valberedningens förslag hade (de två medlemmarna samt ytterligare en tredje person i valberedningen) inte deltagit i slutsammanträdet.”

Tystnaden rörande de två medlemmarnas avhopp från arbetet är förvånande, då sådana situationer måste vara ytterst ovanliga i valberedningssammanhang. Ingen frågade vad jävsproblematiken bestod i. Efter att ha läst protokollet frågade jag, och fick svaret: en av medlemmarna i valberedningen lever sedan mycket lång tid tillbaka ihop med en av dem som valberedningen föreslog, och som på årsmötet valdes till styrelsen.

Så det är verkligen naivt att tro att vi har en praxis för jäv. Eller så har vi en praxis att bortse från jävsproblematiken. Och då är det verkligen på tiden att vi skapar tydliga regler och att de blir tillämpade.

Förhoppningsvis har vi en motion klar till kommande representantskap med förslag på sådana regler.

Sen upprepar jag igen att jag anser det olämpligt att styrelsen agerar valberedning, och att öppna nomineringar och direktval borde vara mycket bättre för att vi ska bli Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti, som kriskommissionen föreslagit och som Carin Jämtin  lovat oss.